Gästskribent ROLF HANSSON: I intersektionalitetens irrgångar 

”Jag har en dröm att mina fyra små barn en dag ska få leva i ett land där de inte blir bedömda utifrån sin hudfärg, utan utifrån sina karaktärer.” Citatet kommer förstås från Martin Luther Kings klassiska ”I have a dream”-tal. Förhoppningen om ett samhälle där människor bedöms utifrån sina personliga kvaliteter, och inte utifrån hudfärg eller andra rasmässiga drag, var länge själva definitionen av antirasism. Men till följd av intersektionalitet, postkolonial teori, vithetsstudier och identitetspolitik har klockan vridits tillbaks, och hudfärg tycks nu vara lika viktigt som någonsin förut. 

Häromdagen stötte jag av en händelse på en artikel om Internet-kändisen Oli London. Jag hade ingen aning om vem det var, och jag antar att flertalet läsare av denna text är lika ovetande. Här följer därför en kort bakgrund: 

32-årige brittiskfödde Oli London definierar sig som transsexuell ”gender-fluid” (alltså med skiftande könsidentitet), och vill på engelska omtalas med pronomenet ”they”. I denna text kommer jag för enkelhets skull – och troligen med risk för att hängas ut som ”transfobisk” – att omtala Oli London som han/honom. Det är emellertid inte Oli Londons könsidentitet eller hans önskan att omtalas med ett pluralt pronomen som ligger till grund för hans kändisskap. 

2013 reste den då 23-årige Oli till Sydkorea för att arbeta som engelsklärare. Han blev våldsamt förtjust i landets populärkultur, och i synnerhet i pojkgruppen BTS, även kända som Bangtan Boys. Oli Londons passion för koreansk popkultur, och hans beundran för Jimin, en av sångarna i BTS, övergick efterhand till något som snarast kan beskrivas som besatthet. Efter en tid bestämde han sig för att han ville ”bli korean”. 

Att bli korean innebar för Oli London att plastikoperera sig för att bli så utseendemässigt lik sina idoler som möjligt. 2021 tillkännagav han att han genomgått 18 operationer till en sammanlagd kostnad av över 125 000 pund (drygt 1,6 miljoner kronor) i syfte att se koreansk ut. Han ansåg då att han nått sitt mål. I ett videoklipp sade han: 

”Jag identifierar mig som korean, det är min kultur, det är mitt hemland, det är hur jag ser ut nu.” 

Men Oli London fick kritik för sin ”rasövergångskirurgi”. En del debattörer ansåg att det han gjort var ”kulturell appropriering”, alltså att han på ett omoraliskt sätt försökt tillägna sig en etnicitet och kultur som inte är hans, och att han därigenom ”trivialiserar den koreanska identiteten”. 

Låter allt detta fullkomligt vansinnigt? Jodå, det tycker jag också. Men det säger samtidigt åtskilligt om den tid vi lever i, i vilken ras åter kommit att få en enorm betydelse, men nu med andra politiska förtecken än förr. Numera är det inte så mycket den yttersta högern som är upptagna av hudfärg och andra fenotypiska drag, utan snarare den så kallade woke-vänstern. 

Att ”förälska sig” i en främmande kultur, kanske till och med i sådan utsträckning att man vill lämna sin ursprungskultur och ingå i den främmande kulturen, är i sig inte så märkligt. Svenskan har, i likhet med en del andra språk, ord för sådan kärlek. Man kan till exempel vara anglofil, frankofil eller russofil, 

Men människor som väljer bort sin ursprungliga kulturella/etniska tillhörighet till förmån för en annan brukar i allmänhet inte göra som Oli London. De brukar bosätta sig i det land de fattat tycke för. De brukar försöka lära sig språket till fulländning. De brukar fördjupa sig i landets kultur och historia. De brukar försöka finna en partner från den kultur de vill tillhöra. Men de brukar inte genomgå omfattande plastikkirurgi för att försöka se ut som om de tillhör en annan etnisk grupp än den de fötts in i. 

Det speciella med Oli London är hans extrema upptagenhet av ytan. Han tycks leva i föreställningen att själva essensen av att vara korean är en viss hudfärg och ögonform. Det behöver knappast sägas att denna föreställning utgör en diametral motsats till Martin Luther Kings vision om en värld där människor bedöms för sina personliga kvaliteter, och inte utifrån hudens melaninhalt. 

Även anklagelserna om att Oli London gjort sig skyldig till kulturell appropriering är uttryck för en absurd och i grunden rasistisk ideologi. 

Enligt woke-vänstern, och enligt akademiker som ägnar sig åt till exempel intersektionell analys och ”critical race studies”, ska ljushyade människor med europeiskt ursprung alltid ses som privilegierade och förtryckare i relation till ”rasifierade” människor (alltså alla som inte är ljushyade och har europeiskt ursprung). 

Av detta följer att man anser det vara omoraliskt om vita använder sig av kulturella uttryck eller utövar kulturformer som anses ”tillhöra” en rasifierad grupp. Ett aktuellt exempel på vad detta bisarra tänkande får för konsekvenser är den internationellt uppmärksammade händelsen i schweiziska Bern, då en musikgrupp tvingades avbryta sin konsert. Delar av publiken sade sig ”känna obehag”, eftersom ett par av de vita musikerna hade ”dreadlocks”, en frisyr som förknippas med svarta jamaicaner som bekänner sig till rastafarianism. 

Enligt woke-ideologin kan rasifierade, såvitt jag förstår, inte göra sig skyldiga till kulturell appropriering. Men de kan ställas inför andra svårigheter. Inom woke-vänstern tas det till exempel för givet att alla som inte ser traditionellt europeiska ut ska dela ungefär samma politiskt korrekta vänsteråsikter. Personer som har utomeuropeiskt ursprung och borgerliga/konservativa politiska åsikter, blir kallade sådant som ”onkel Tom” eller ”husblatte”. I Sverige har bland annat m-politikern Hanif Bali utsatts för denna typ av påhopp. 

De åsikter och teorier jag här något förenklat klumpar ihop under woke-paraplyet leder alltså till ett samhällsklimat där människor i första hand ses som representanter för sin ras eller etniska grupp, istället för att i första hand ses som individer. Och vad är det, om inte just rasism? 

Oli London verkar inte ha sett sin så kallade rasövergångskirurgi som ett politiskt ställningstagande eller som ett inlägg i debatten om ras och etnicitet. Ändå illustrerar hans historia med all önskvärd tydlighet den intellektuella härdsmälta som nutidens modeteorier om ras och etnicitet resulterat i. 

Man kan bara spekulera kring vad Martin Luther King skulle ha tyckt om Oli London och om de nutida ”antirasisterna”. 

Rolf Hansson har en brokig yrkesbakgrund, bland annat som frilansande journalist, översättare och musiker. Politik och samhällsfrågor har alltid intresserat honom, och under de senaste åren har han i synnerhet engagerat sig i diskussioner kring bevarandet av det svenska/västerländska kulturarvet och upplysningsidealen. Han är också en oförbätterlig musiknörd och hängiven skivsamlare, med en särskild passion för den afroamerikanska musiktraditionen.   

Gästskribent