PATRIK ENGELLAU: Är det skammen som driver oss?

Det var världens protestanter som för ett halvt årtusende sedan satte igång den fantastiska utveckling som visat världen vad människan kan göra när hon är som bäst, det vill säga skapa samhällen med välstånd och långa, relativt bekymmerslösa liv för nästan alla.

Det är samma gäng, världens västerländska före detta protestanter, som numera ägnat ett halvt århundrade till att genom oikofobiskt självhat och obegripliga politiskt korrekta – eller wokeistiska – dogmer riva sönder de idealsamhället vi så oväntat skapat åt oss.

Det känns alltför osannolikt att dessa två perioders motsatta men så för varje tid så dominerande tidsandor inte skulle ha något med varandra att göra. Frågan är bara vari den minsta gemensamma nämnaren ligger. Jag tror det handlar om skammen.

De protestantiska religiösa ledare som slog igenom på 1500-talet – i första hand Luther och Calvin – mobiliserade skammen som drivande kraft i relationen mellan människor. Skammen är en djupt känd förkrosselse över personliga otillräckligheter. Den skiljer sig från skulden som baseras felaktiga gärningar och kan sonas genom ett straff.

Här var protestanterna betydligt strängare än katolikerna. Bikten tillät katolikerna att – i en snabb överenskommelse med Gud förmedlad av en präst – relativt enkelt göra sig skuldfria exempelvis genom att läsa ett antal Ave Maria.

Bikten kunde kanske avhjälpa synden men den hade svårigheter med skammen. Den som skäms för att han har begärelse till sin nästas hustru blir inte hjälpt av bikten om begärelsen är kvar. (Katoliken gav ofta efter för begärelsen och hanterade, om det kändes angeläget, skulden genom en bikt med åtföljande botgöring.)

Max Weber, en av sociologins klassiker, var den förste som gjorde kopplingen mellan den kapitalistiska utvecklingen och de mentala vanorna hos de tidiga protestanterna. (Den protestantiska etiken och kapitalismens anda hette hans uppmärksammade skrift i ärendet. De framgångsrika handelsmännen och fabrikörerna, oftast protestanter, var skamsna asketer. De var strama och snåla och tid var pengar: ”Att förlora tid genom umgänge, småprat, lyx, till och med mer sömn än nödvändigt förtjänar moralisk fördömelse… Även de rika måste arbeta för att få äta, för även om de inte behöver arbeta för att försörja sig finns Guds bud, som de, liksom de fattiga, måste lyda”. För nordiskt vidkommande kan man lägga till Jantelagen, samma andas barn, och det kända talesättet om att det sitter en liten Luther på min axel.

Weber menade att folk som drivs av sådana dygder måste förändra världen om de blir tillräckligt många. Weber fick rätt. Världens protestantiska kulturer gjorde ekonomiska och sociala underverk, främst i sina egna områden, men också, dock med avsevärt besvär och ofta utan särskild framgång, i resten av världen.

Men hur kunde detta framgångsrecept baserat på ett lyckosamt men oplanerat bruk av skammen förvandlas till sin motsats? Hur kunde skammen under några sekler mana det protestantiska västerlandet att med så lyckat resultat lyfta sig själv i håret för att sedan förvandlas till ett andligt gift varmed västerlandets självsäkra grund hotar att spricka? Hur blev skammen toxisk?

Jag har två delvis motsägelsefulla förslag till svar. Det första svaret är att västerlandets människor har slutat skämmas för att slösa tid och pengar på småprat och lyx i stället för att ständigt arbeta och anstränga sig även om man skulle ha råd att låta bli. Vi har helt enkelt lagt de protestantiska plikterna, inklusive det så nyttiga tvånget att enligt Jantelagen ständigt skämmas, på hyllan.

Det andra svaret är mer bekant eftersom dess PK-istiska budskap stundligen sköljer över oss. Det handlar om att vi västerlänningar, i varje fall dess medelklass, i jämförelse med världens alla eftersatta och i övrigt kränkta människor, lever ett så förmånligt liv att blotta faktum är skäl att väcka skammen i oss och att förmå oss att mångfalt vilja kompensera de många offren. Här handlar det om direktverkande skamkänslor.

Detta syndrom är gjutet i sten och får inte rubbas. Det tillåts inga ifrågasättanden av konceptet, till exempel att någon eller hans släktingar bakåt i upp till tionde led kränkt en person – och då räknas inte oförrätter begångna mot likar, till exempel andra bohuslänningar – vars ätteläggar därigenom idag skulle vara berättigade att erhålla gottgörelse.

Den kanske bestående skadan av den toxiska skammen är att den omöjliggör den nationella stolthet som vi skulle behöva för att återfå självförtroendet och framtidshoppet. Med parollen ”Make America Great Again” försökte president Trump, kanske med viss framgång, hantera motsvarande problem. Men, oh, bara jag säger det namnet känner jag mitt inre sjuda över av skam! Bättre gå under än försöka lära något av den mannen.

Patrik Engellau