GUNNAR SANDELIN: En ”feministsafari” genom fyra stadier

 

Det är inte lätt att försöka att förstå de svenska feminister som till och med kan försvara eller klassa utomeuropeiska män som begått grova våldtäkter som offer. Hur gick det till när dessa vänsterkvinnor övergav solidariteten med sina medsystrar och ersatte det med en demonisering av den vite heterosexuella mannen. Det som kan kallas för ”den intersektionella fjärde-vågen feminismen” skiljer sig på många sätt från de tre föregående stadierna. Under min livstid har jag upplevt de tre senaste formerna av feminism. Detta har naturligtvis färgat mina tankar i denna ”feministsafari” med start drygt 100 år tillbaka tiden. 

1. Jämställdhetsfeminismen. Allt började med suffragetterna i England som kämpade både fredligt och militant för kvinnlig rösträtt vid 1900-talets början medan de socialistiska feministerna, främst i Tyskland, slogs för jämställdhet inom politiken. Inför första världskrigets utbrott ville inte feministerna i de större europeiska länderna att männen skulle ge sig ut på slagfältet och döda varandra. De ville istället hålla ihop familjen och kämpa för bättre samhällsvillkor för såväl kvinnor som manlig underklass. De var prövade kvinnor som ofta själva kom från arbetarklassen och som hade ett underifrånperspektiv på tillvaron. 

2. Revolutionsfeminismen. Började spira i västvärlden under 1960-talet. Jag minns väl hur den sköt fart efter 1968. Dessa kvinnor var socialister eller kommunister och kallades bland annat för ”rödstrumpor”. De var oftast unga akademiker med en borgerlig bakgrund som de ville göra upp med. Grupp 8 växte fram som den mest kända svenska kampgruppen på området. Den drygt halvsekelgamla kvinnorörelsen var delad i sin inställning till mannen. Vissa grupperingar ansåg att det viktigaste var att män och kvinnor tillsammans bildade enhetsfront mot kapitalism och imperialism. Andra menade att könskampen var av minst lika stor betydelse: ”Jag är kvinna och dubbelt förtryckt” och ”Ja, vi vill, vi kan, vi törs!” sjöng de i den anda som matchade proggvänsterns feministiska 1970-tal. Främst uttrycktes det i Jösses flickor – befrielsen är nära, en kultförklarad teaterpjäs om kvinnorättsrörelsens historia. Här fanns också en mer mansföraktande feminism som ansåg att hela ”mansrollen” måste göras om och att alla män egentligen borde skickas in på omskolningsläger för helrenovering. Tidningarna Kvinnobulletinen och Hertha gav uttryck för att ”manssamhället” (de skrev inte ”patriarkatet”) var roten till allt ont och måste krossas.  

Många så kallade ”mjukismän” anpassade sig till de krav som dessa kvinnor ställde: att män skulle bli mjukare, vara mer nära sina känslor och bejaka sina kvinnliga sidor. ”Jag är också med barn”, sjöng trubaduren Lasse Tennander. ”Mjukismannen” blev ett nytt ideal för vissa delar inom vänstern, medan ”velourtomte” blev ett skällsord och kastrerande tillmäle mot dessa unga progressiva män, som ofta tedrickande häckade i socialistiska kollektiv. Där försökte de kombinera sin nyvunna sensitiva manlighet med en hårdare marxist-leninistisk approach, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort när de skulle mäta sin attraktionskraft på vänsterbrudarna mot de mest revolutionärt sinnade hannarna. Dessa som taktfast stegade fram under de röda fanorna med parollen ”Klass mot Klass!” med Stalinnålar på skinnpajarnas kragar, inte sällan med en rejäl prilla inlagd under överläppen.   

Under denna tid växte också grunden till dagens Hbtqi-rörelse fram. Det var några tunna led av lesbiska feminister som jag minns under tidigt 1970-tal. De demonstrerade under banderollen ”En kvinna behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel” medan de socialistiska bögarna skred fram under mottot ”Låt tusen fikusar blomma för en folkets kultur”. 

3. Könsmaktsfeminismen 

Denna form av feminism kan ses som ett mer primitivt förstadium till dagens intersektionella och postmoderna feminism, eftersom den endast tog sig an det renodlade maktförhållanden mellan män och kvinnor. De ”rasifierade” och de sexuella minoriteterna väntade än så länge i kulisserna på sitt inträde på scenen.  

Könsmaktsfeminismen började att ta form under andra halvan av 1980-talet och rullade på i cirka 30 år. Nyckelord blev könsmaktsordning och patriarkat (begreppet ”manssamhälle” övergavs). Budskapet var att män i alla avseenden orättvist var överordnade kvinnor, vilket speglades i alla relationer, såväl politiska som privata. Mona Sahlin, Gudrun Schyman och dåvarande jämställdhetsministern Margareta Winberg hängav sig välvilligt åt denna form av feminism liksom genusprofessorn Eva Lundgren som hävdade att det fanns manliga nätverk som utförde rituella barnamord i Sverige.

Könsmaktsfeminismen tog symbolisk fart i och med styckmordsrättegången mot det par som i media kallades ”allmänläkaren och obducenten”. Processen pågick i olika versioner och i skilda rättsliga instanser mellan 1984 och 2012.

De anklagade ansågs under rituella former ha styckmördat en prostituerad. De friades för mordet men fälldes i domskälen för den preskriberade styckningen och fråntogs senare sina läkarlegitimationer. Det var ett rättsövergrepp, påhejat av media, som jag fick bevittna när jag rapporterade inifrån rättssalen för SVT.  

Men vad spelade rättvisan för roll?  Manuset var för alldeles ”bra”. Mordet innehöll alla arketyper som könsmaktsfeminismen behövde: två onda och aparta män i samhällsbärande ställning utnyttjar en värnlös kvinnlig narkoman de bara ser som en hora, och visar sitt sexualiserade patriarkala förakt genom att stycka hennes kropp. Känslorna flödade bland såväl ledar- som kulturskribenter. Radikalfeministen Hanna Olsson skrev i boken ”Cathrine och rättvisan” att det var könsmaktsordningen som låg bakom. Musikern Magnus Lindberg stämde in i kören med  ”Ingen rättvisa för Cathrine”. Och media spred myten om att alla män egentligen är presumtiva våldtäktsmän. Ireen von Wachenfeldt, ordföranden för Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (Roks), fastslog med darr på stämman i den statliga televisionens dokumentär ”Könskriget” 2005 att ”Män är djur!”. 

Samma år skrev jag i Aftonbladet (det gick fortfarande bra då) om att det var tyst när elitfeminister kränker män.

Jag hade varit på ett seminarium på departementsnivå där kvinnofridsutredningen ”Ett slag i luften” (SOU 2004:121) skulle överlämnas till jämställdhetsministern. Det var ”en utredning om myndigheter, mansvåld och makt”, tillika ren och skär galenskap som hörde hemma på ett aktivistmöte av det mer extrema slaget. Män kallades på seminariet genomgående för ”könsmaktsmän” och ibland ”primater”. Nu skulle könsmaktsordningen utraderas!  Bland annat genom att man tillsatte specialenheter på våra myndigheter med inriktning på könsmakt. Jag skrev att ”mycket var lika oförsonligt, snurrigt och chockerande som om stalinisterna i KFML(r) på sjuttiotalet skulle få regeringens uppdrag att utreda en fördjupning av demokratibegreppet”. 

4. Den intersektionella ”fjärde-vågen feminismen”  

Vårvintern 2014 gick jag till ABF-huset på Sveavägen i Stockholm för att närvara på ”Antirasistiskt forum”. Där föreläste bland andra Expo, Researchgruppen och LO:s andre vice ordförande på det vanliga ”rasism/fascism/nazism”-temat.  Mer förvånade var dock att det nya begreppet rasifiering tagit sin plats på programmet. Det hade jag inte sett förr! Vithetsforskaren Thomas Hübinette föreläste om den vita hudfärgens rasistiska innebörd. En programpunkt som hette ”Rummet och antirasismen i framåtrörelse” förklarade att bara de som själva hade drabbats av rasism hade rätt att formulera en antirasistisk politik. Med kursiv stil förklarades ett nytt påbud från det studieförbund som tidigare hade inkludering som nyckelord: Obs! Separatistisk programpunkt och därmed endast avsedd för rasifierade antirasister och feminister. 

Denna radikala vändning öppnade upp för dagens postmodernistiska och intersektionella ”fjärde-vågen-feminism”, där den vite heterosexuelle CIS-mannen bär på den yttersta ondskan. Av feminismens fyra historiska faser knöts de tidigare till nationell könskamp. I massinvandringens Sverige blev det ytterligare merit att vara ”rasifierad” kvinna med invandrarbakgrund. Nytillkomna krönikörer i dagspress och sommarpratare i P1 lade ut texten om hur förtvivlat diskriminerade de, i sina mörkhyade kroppar, var i det rasistiska Sverige. Det fanns inte heller någon anledning att prata med vita om ras, eftersom de inte hade tillträde till något underifrånperspektiv. Rasifierade kroppar som dessutom var tjocka och lesbiska plockade extrapoäng på offerskalan. RFSU skapade en grupp för mörkhyade unga kvinnor som ivrigt studerade ”sex och relationer utifrån en rasistisk struktur”. I all överdriven nit att ta plats på de aggressiva offrens arena slog språket knut på sig själv när synonymen ”rasialisering” myntades.  

Finns det någon gräns för kränktheten när alla grupper som anser sig underordnade vill ha marknadsandelar i sin strävan att uppnå högst offerstatus? Borde egentligen inte en sådan söndrande ideologi, som blivit alltmer aggressiv och sekteristisk, upphört för runt 50 år sedan, då jämställdhet mellan könen uppnåddes i vårt land? Är den mentala inavel som vi ser idag feminismens slutpunkt? 

Bild från Wikimedia Commons

Länk till bilden: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Intersectionality_diagram_(from_a_slide_deck_presented_by_Russell_Robinson)_at_All_Hands,_January_2018.jpg

Gunnar Sandelin