Nationalencyklopedin definierar värdegrund som ”de grundläggande värderingar som formar en individs normer och handlingar”. Det handlar således inte om lagar utan om informella regler och förhållningssätt och om hur du lever ditt liv i såväl stort som smått. 1992 gav en sökning i Nordens dåvarande största digitala mediearkiv Retriever en (1) träff om man sökte på ordet ”värdegrund”. Googlar jag på samma ord i dag blir det mellan fem och sex miljoner träffar.  

Värdegrunden smögs in bakvägen i det svenska samhällslivet och våra vardagsliv. Den lanserades först som begrepp inom skolvärlden med antimobbningplaner från Skolverket, med avstamp i 1994 års läroplan för grundskolan. Ingen annanstans i världen finns det, såvitt jag vet, någon motsvarighet. Norge kommer närmast med begreppet ”värdegrunnlaget” i läroplanen för den tioåriga grundskolan.   

Avsikterna var säkert goda: inga elever skulle fara illa och stötas ut. Därifrån började emellertid värdegrunden sin invasiva spridning in i samhällskroppen genom att uppträda som seriefiguren Fantomen. ”Den vandrande vålnaden” finns överallt och ingenstans i den bengaliska djungeln. Men värdegrunden kan också plockas fram som en kanin ur trollkarlens hatt. DO har slagit fast att det är den egna upplevelsen som är avgörande för hur diskrimineringskriterierna kön, etnicitet, religion, ålder, funktionshinder och sexuell läggning ska betraktas. Allt detta emanerar från tesen om allas lika värde. Värdegrunden blir därmed tydlig som ett subjektivt, intersektionellt redskap som kan tillämpas överallt. 

Genom styrdokument från regeringen vidgades också begreppet. ”Öppenhet, tolerans och allas lika värde, bekämpa främlingsfientlighet och rasism” och ”kärnvärdet mångfald” blev till värdegrundsmantran som kablades ut till cirka en kvarts miljon statligt anställda och som därefter fortplantade sig till hela samhällslivet. Inom Polisen blev ”värdegrundssamordnare” en tjänstetitel. 

Värdegrunden förefaller ha haft sin mest offensiva period för cirka tio år sedan. Överallt talades det om vikten av att ha rätt värdegrund. Inte bara skolor, utan myndigheter, organisationer, fack- och idrottsföreningar, studieförbund, institutioner, offentliga verksamheter såväl som privata företag skapade sin egna värdegrunder för elever, anställda, medlemmar, kunder, klienter och ”brukare”. Vem minns inte Malmö stad som, trots att de behöver fem miljarder i statligt utjämningsbidrag för att få finanserna att gå ihop, delade ut ”värdegrundskarameller” för 300 000 kronor till sina medarbetare. ”Kreativitet” smakade hallon och lakrits, ”respekt” smakade päron och ”engagemang” smakade choklad och mint.  

Nu var äntligen minoriteternas tid kommen i mångfaldens namn! De placerades i förarsätet och det som en gång ansetts som normalt skulle närmast sjukdomsförklaras. I det kommunala värdegrundsprojektet Att störa homogenitet, som startade i Örebro, men som sedan spreds landet runt för utbildning av offentliganställda, målades det homogena samhället upp som något unket och rasistiskt som ”får livskraft av föreställningar om kulturell renhet och om ett idealiserat svenskt folk som tänkt, känt och varit lika.”  

Värdegrundsoffensiven fortsatte. Särskilt Migrationsverket med dess chefer Dan Eliasson och Anders Danielsson kom att använda sig av värdegrundens alla möjligheter när de öppnade Sverige för Europas största massinvandring per capita. Dessa chefer förklarade att de aldrig skulle bli besvikna över ett felaktigt beviljat uppehållstillstånd (Eliasson tweetade också att han skulle vilja kräkas på Jimmie Åkesson) och att det inte handlade om vilka migranter vi ville ha, utan vilka vi kunde få (Danielsson). Alltmedan aktivistiska tjänstemän stämplade permanenta uppehållstillstånd på löpande band under parollen ”Se migrationens globala möjligheter!”. 

När värdegrunden smögs sig in i medborgarnas privatliv blev konsekvenserna förödande. Den fungerar både som ett redskap för inre censur och som ett sorteringsverktyg för att stöta ut dem som inte är rättrogna. Det är paradoxalt med tanke på det ursprungliga syftet: att motverka mobbning. Den som inte har rätt värdegrund lever farligt. En journalist som jag känner tvingades bort från sitt jobb på grund av fel värdegrund. Inte ens facket backade upp henne. Ditt sociala liv med vänner och bekanta kan hamna i frysfacket. Även familjelivet kan gå i stöpet.  

Jag känner till dem som inte får träffa sina barnbarn därför att de har fel värderingar. En sådan mor- och farföräldrar kan till exempel misstänkas av sina avkommor för att rösta på SD och därmed har de kränkt den heliga dogmen om allas lika värde (Obs! inte ”värdighet” som det står i FN:s statuter). Eller så har de bara råkat säga att de tycker att Sverige i grunden är svenskarnas land och att folket här borde ha tillfrågats om de velat ha en icke-västlig massinvandring med allt vad det innebär.  

Några andra föräldrar som jag stött på begränsar sina liv, ligger så lågt som de kan och vågar inte yppa vad de egentligen tycker om läget i det land som de på sin ålders höst inte längre känner igen. De törs inte förmedla sina negativa upplevelser till sina egna barn utan fruktar att dessa ”rödgröna khmerer” då ska bryta kontakten. Denna hjärtlöshet är en följd av en värdegrund som säger sig vilja vara inkluderande men i praktiken är motsatsen. Dess moraliska imperativ har ätit sig in i våra sinnen och förgiftat nära relationer och blodsband. Jag undrar om dess rättrogna ivrare någonsin ägnat en tanke åt de grymma konsekvenser det kan innebära att tvinga in människor under värdegrundens mjuktotalitära paraply. 

På senare tid har värdegrundsförespråkarna inte haft samma uppfodrande framtoning som tidigare. De har mött motstånd och deras religiösa iver har mattats av, ungefär som migrationsvurmarnas. När Migrationsverkets personal konfronterades med den nya inriktningen om en mer restriktiv asyl- och migrationspolitik bröt en intern strid ut mellan personal som inte kunde acceptera de nya värderingarna och de som ansåg att de som tjänstemän ska verkställa regeringens och verksledningens direktiv och hålla sina personliga åsikter för sig själva. Trots ständigt värdegrundsarbete från polisledningen slutade fler poliser än någonsin förra året. Man undrar om värdegrunden, efter Tidöavtalet och allt tal om paradigmskifte, börjar hänga som en uttröttad boxare mot ringrepen? 

Det är en ideologisk illusion att alla skulle vara lika mycket värda. Hela den mänskliga existensen bygger på differentiering och att vi värderar varandra olika. Vill jag ha hjälp med stopp i avloppet är en rörmokare långt mera värd än en matematikprofessor. Jag kan också undra över svensk militär som är så angelägen om värdegrunden att de till och med fjompar sig i Prideparader. Varför har de inte slopat sina gradbeteckningar om nu alla är lika mycket värda? I andanom ser jag Värdegrunden sitta i sin ringhörna och fundera över om han ska orka gå en rond till. Sitter han kvar när gong-gongen slår kan vi kanske börja tala om paradigmskifte på riktigt. 

Målning av Louis Jean Desprez (1743 – 1804), Nationalmuseum