Under min tid i biståndsbranschen lärde jag mig att om man ska ge bistånd till ett land så bör det vara så snålt tilltaget att det inte ger landets ledare möjligheten att iscensätta några samhällsomvälvande favoritprojekt. Det svenska biståndet till Guinea-Bissau, där jag jobbade, var helt misslyckat men det berodde inte, som många föreställer sig, på att ledarna satte pengarna på nummerkonto i Zürich. Hade det varit så väl hade man inte behövt bekymra sig ty då hade pengarna inte snedvridit den obetydliga utveckling som landet kunde prestera. Men regeringen bestod av hederliga socialister som inte ville stjäla medborgarnas pengar utan i stället använda dem för att finansiera storslagna statliga projekt för att snabbast möjligt lyfta landet till oanade ekonomiska nivåer.

Det fungerade som socialism i kvadrat. Sovjetunionen var full av ekonomiska idealister som satt i plankommissariat och andra styrande organ och tänkte ut hur det överskott som landets arbetande folk lyckades skrapa ihop skulle användas för att förverkliga Stalins idéer om utveckling. Det gick inget vidare. Skillnaden mellan Sovjetunionen och Guinea-Bissau var att Sovjetunionen bara kunde slösa bort sitt eget ekonomiska överskott på dumheter medan Guinea-Bissau kunde åstadkomma så mycket större ekonomisk självskada eftersom det i tillägg till det egna ekonomiska överskottet vällde in enorma summor från Sverige.  

Den tjugosjunde konferensen i serien COP (Conference of the Parties), det vill säga FN:s årliga möten om hur världssamfundet ska stoppa utsläppen av växthusgaser, har just avhållits i Sharm el-Sheikh. Mötet har ansetts misslyckat eftersom det varken resulterat i nya klimatåtaganden eller i nya miljöbiståndslöften från de rika länderna till de fattiga. Själv menar jag att detta resultat, i enlighet med den princip jag just deklarerat, är det bästa man kunnat önska sig. Vi står inför ett stalinistiskt projekt som fungerar tillräckligt illa på sina egna premisser för att man ska akta sig att förvärra utslaget med friska stödinsatser.

Kampen mot utsläppen bedrivs enligt tre metoder varav de två första skulle kunna tänkas ha fördelaktiga effekter medan den tredje tycks handla om att försörja ett antal miljöbyråkrater från de fattiga länderna medan de väntar på att de två första metoderna ska ge resultat.

Den första metoden kallas Mitigation vilket betyder utsläppsbegränsning. Det säger sig självt att om utsläppen är för höga så sjunker de om man begränsar dem så detta verkar rätt tänkt även om det är en sorts moderna stalinister som ligger bakom logiken. Utsläppen måste nollas till 2050 för att Parisavtalets mål om max två graders uppvärmning ska kunna förverkligas. Det problem som nu börjar uppdagas – och som ingen kunde begära att stalinisterna skulle tänka ut i förväg – är att de fossila bränslena faktiskt behövs för att till nöds bevara människornas livskvalitet, i varje fall i den rika världen, och att därför ingen, när det kommer till kritan, egentligen vill ägna sig åt utsläppsbegränsning.

Om utsläppsbegränsning inte fungerar mot utsläppen så kan nästa bekämpningsmetod mobiliseras. Det är Adaptation vilket betyder anpassning. Tidigare var det tvärförbud i miljökretsar för allt tal om anpassning eftersom det betraktades som en feg eftergift åt sådana som inte vågade ta den rätta medicinen, således hard core-alternativet begränsning. Men miljöivrarna fick ge sig för folkviljan och acceptera att pröva anpassning så gott det gick.

Men när anpassning i praktiken visar sig betyda nya kolgruvor snarare än vallar mot stigande hav så fick man öppna sinnet för den tredje metoden som heter Loss and Damage eller förluster och skador. Här introduceras en ny logik ty metoden syftar inte till att minska halten av växthusgaser i atmosfären utan att köpa avlat från u-länderna. Tanken är att i-länderna genom historien orsakat miljöskador hos u-länderna, till exempel att i-ländernas utsläpp har höjt havsytan och på så vis dränkt låglänta territorier, samt att u-länderna därför ska ha något slags skadestånd.

Inför COP27 hade förväntansfulla u-länder tänkt sig att nya jättelika belopp skulle utbetalas från de rika länderna i tillägg till de hundra miljarder dollar om året som redan utlovats (men inte erlagts) i samband med Parisavtalet år 2015. Här blev det konflikt i Sharm el-Sheikh eftersom de rika länderna tog avstånd från hela föreställningen att de hade något ansvar eftersom minsta lilla eftergift på den punkten med säkerhet skulle resultera i nya kompensationskrav så snart u-länderna uppbådat sin kreativitet för att tänka ut nya miljökränkningar som de fått lida.

Men det blev alltså inga nya löften om utsläppsbegränsningar eller anpassningar och ej heller några pengar som plåster på ömmande sår (även om en tom fond inrättades). Jag tror att det är bra eftersom bistånd och internationella konferenser aldrig löser problem utan bara slutar i krav på mer bistånd och fler internationella konferenser som sådana som du och jag ska betala.