Nyss hemkommen från en rundresa i Syditalien på landsbygden och i mindre städer är jag fylld av intryck. Europa är kanske inte riktigt det Europa som många tror att det är. Jag var ganska ofta i Italien under några år för knappt 40 år sedan. Jag trodde inte att så mycket av det Italien jag såg då fanns kvar. Men det gör det. Notera att i Norditalien kan förhållandena vara ganska annorlunda. 

Knappt några italienare utanför eliten kan engelska. Det betyder rimligen att påverkan från vår globaliserade värld är liten jämfört med situationen i Sverige. Om exempelvis befolkningen ska få någon kunskap om hur mycket Sverige ligger före på klimatområdet så krävs det att vi skriver i italienska tidningar eller trycker upp miljontals flygblad och delar ut. Såvitt jag vet så sker inte detta och därmed vet ingen om det. Givetvis hade ingen ändå varit intresserad. 

Det moderna Italien är anmärkningsvärt lite påverkat av moderna påfund. De flesta affärer, också i större städer, stänger under siestan på eftermiddagen som de alltid har gjort. Det finns snabbköp men det vimlar fortfarande av bagerier, charkuterier och fruktaffärer. Migranter eller tiggare syns inte till. Kanske har de sökt sig till storstäderna i Norditalien? Folk är oftast mycket vänliga och anstränger sig ordentligt om man frågar om något. Italienare och italienska vanor och kultur dominerar helt. Förutom trygga äldre gubbar i täckjackor i sommarvärmen på torget verkar inga gå runt och slå dank. Kanske är det tilltaget i Sverige att skicka ut stora skaror migranter på landsbygden där de får stor påverkan lokalt vårt största misstag? Folk verkar tillfreds med tillvaron. Som besökare känner man sig trygg även om skenet förstås kan bedra. Offentliga platser i lite större städer är ofta påkostade och ibland med även en modern arkitektur som vi tyvärr bara kan drömma om. 

Jag tror att man kan vara förvissad om att få i Italien tror att man kan bli en av dem bara genom att åka tunnelbana. Ett skäl till det kan vara att få faktiskt åker tunnelbana. Italien har Europas högsta biltäthet (förutom Luxemburg). Hela 666 bilar per 1000 invånare för några år sedan. Det glesbefolkade Sverige har bara 479 bilar. Är det klimatpropagandan som har påverkat oss? Eller alla våra migranter som saknar körkort? 

Härmed har jag kommit in på trafiken. Den är närmast obeskrivlig. Hastigheterna på slingriga bergsvägar, i trånga gränder eller på starkt trafikerade landsvägar är ofta minst dubbelt så höga eller mer mot vad en svensk trafikbyråkrat hade rekommenderat. Vad det råkar stå på runda skyltar efter vägkanten (ofta faktiskt med rätt beskedliga tal) saknar betydelse. Även om jag kör så mycket jag vågar så har jag snart en liten kö bakom mig. Stopptecken kan möjligen vara en signal till att sakta in något. Skymda kurvor är inget hinder för omkörning och de talrika motorcyklisterna ligger gärna permanent i mötande fil när de ska köra om längre karavaner. Att de stundtals har mindre än en meter tillgodo till mötande bilar bekymrar dem inte. 

Jag måste erkänna att jag blev lite paff. Att detta Italien fanns kvar hade jag inte trott. I min hemkommun Täby har utvecklingen länge varit den motsatta. Här har kommunen, ivrigt påhejad av staten, placerat stridsvagnshinder överallt för att omöjliggöra en jämn hastighet. Men även där det inte finns några hinder så växlar hastighetsgränserna ständigt mellan 30, 40 och 50, troligen för att man ska bli förvillad. Det tycks lyckas. Ty jag märker att många bilister numera ligger långt under den tillåtna hastighetsgränsen. Ja, det stämmer, under den tillåtna. Där det är 50 kör de 40 och där det är 40 kör de 30. Eftersom dessa gränser i allmänhet ligger en bra bit under den hastighet man spontant hade valt så blir det lite påfrestande. Ibland får jag för mig att en del medvetet kör långsamt för att vinna godhetspoäng. Det verkar som om de tänker att kör jag 40 där det är 50 så får jag en stjärna i kanten (utom, förstås, av bakomvarande). En tävling i präktighet. Sådana tankar verkar inte belasta italienare. 

Och därmed kom jag in på det egentliga ämnet. EU är inte en union av liknande länder. Utan istället en samling mycket olika länder. Plötsligt börjar jag förstå hur så många detaljerade beslut om alltifrån antal vargar (det finns vargar i Italien också) ett land ska ha till vilken kaviar som får kallas kaviar lyckas passera EU. Ty medan svenskarna omedelbart börjar inställa sig i ledet och förfasar sig över eventuella avfällingar så tänker en italienare troligen helt annorlunda. Man tänker nog, jo, det där kanske låter bra. Men i praktiken är det inte något som man för en sekund har tänkt bry sig om. Därför spelar paragraferna knappast någon roll medan de i Sverige snabbt blir kvävande. 

Jag misstänker att det här också är nyckeln till att förstå italiensk politik. Italienska regeringar har traditionellt ansetts svaga och de byts ut med korta intervaller. Det har setts som ett tecken på att italiensk demokrati fungerar dåligt. Jag börjar tro att det är helt fel. Italienska regeringar vet att de inte rår på befolkningen och försöker inte heller. Italienarna fortsätter stolt att leva sina vanliga liv oavsett vilken regering som styr. Det leder till att politikerna blir väldigt utbytbara. En enorm kontrast mot vårt land där regeringarna med mediernas stora medverkan tycks till avsevärd del lyckas med att styra människors moral genom att skuldbelägga dem. 

Det verkar inte ens spela någon större roll om vissa italienska regeringar är mer positiva till att släppa in migranter, något som borde kunna vara ett stort problem till ett land som nästan gränsar till Afrika. Ty kommer det migranter till Italien så har landet klokt skaffat sig ett sådant rykte att de flesta snart har flyttat vidare till Nordeuropa. 

Det är inte utan att jag efter denna vistelse har börjat känna mig som en halvitalienare. Att lydigt stå uppställd i leden och ödmjukt fråga vad jag får tänka ligger inte för mig. Men lite lugnare trafik än i Italien vore nog ändå bra. Ett genomsnitt? 

Steven Jörsäter är docent i astronomi och egen företagare med brett perspektiv som intresserar sig för samhällsfrågor och politik. Och ser med stor oro på utvecklingen i Sverige och i västvärlden. Sedan valet 2018 ledamot i Täby kommunfullmäktige för SD.