Nu ska jag skriva om ett ekonomiskt debacle som jag inte begriper. Poängen är att ett antal andra människor som inte heller begriper har haft ledande positioner i debaclet – den amerikanska kryptobörsen FTX som nu gått i konkurs. Bolaget har hyllats inte bara för sina ekonomiska framgångar utan dessutom alldeles särskilt för den nu avsatte trettioårige grundaren Sam Bankman-Frieds (bilden) progressiva politiska idéer. Förra året förklarade han sin börs koldioxidfri och lovade miljontals dollar för olika miljöprojekt. Han var i samband med mellanårsvalet i år den störste bidragsgivaren till demokratiska partiet efter George Soros.

Bakom alltihop ligger det relativt nya och svårbegripliga – i varje fall har jag inte träffat någon, inte ens bland sådana som jobbar inom branschen, som för mig lyckats förklara nyttan och mekanismerna – fenomenet kryptovalutor. Jag tror jag har fattat att de tillverkas genom att datorer står och brummar ett tag, att de saknar fysisk existens och att de på något vis är tillräckligt användbara eller åtminstone fantasieggande för att folk ska köpa dem i hopp om värdeuppgång.

Den första kryptovalutan var Bitcoin som ska ha uppfunnits av japanen  Satoshi Nakamoto, troligen en pseudonym, som lanserade sin innovation i januari 2009. Under tio dagar ska han ha haft monopol på tillverkningen av kryptovalutor innan konkurrenter började dyka upp. Pseudonymens innehav ska idag vara värt 200 miljarder kronor. (Nej, jag förstår inte det där men det är en ofta berättad historia och kryptovalutor finns, det vet man eftersom de köps och säljs. ”Jag köps, alltså finns jag” hade Descartes kunnat säga om han varit ett Bitcoin.)

Här öppnade sig en affärsmöjlighet som Sam Bankman-Fried såg och utnyttjade. Kryptovalutor är ungefär som aktier i bemärkelsen att marknaden, det vill säga alla som vill köpa eller sälja produkten, behöver en värdemätare och ett salutorg. En kombinerad värdemätare och ett torg är en börs. Bankman-Fried startade en börs för kryptovalutor som hette FTX. Det blev stora affärer ty vid sidan av Bitcoin hade det skapats långt fler än tusen andra virtuella valutor som också behövde en marknadsplats. På FTX noteras till exempel valutorna Ethereum, Tether, Binance USD, Litecoin och Songbird.

Hur kunde den allmänt hyllade och übersmarte Bankman-Fried falla så pladask? Bankman-Frieds efterträdare, John J. Ray III var snabb att utdöma sin företrädare: ”Aldrig i min karriär har jag sett en så total avsaknad av företagsmässiga kontroller och en sådan komplett brist på tillförlitlig finansiell information som i det här bolaget”, sa Ray om det före kraschen allmänt erkända företaget.

Det har spekulerats om Bankman-Fried och hans närmaste kollegor, trots att de höjts till skyarna av finansiella och politiska etablissemang, egentligen bara var lurendrejare (vilket naturligtvis är förstahandsuppfattningen hos alla dem som förlorat pengar på sina placeringar; det ska finnas över en miljon fordringsägare).

Men även om jag inte har några specialkunskaper tror jag inte att det behöver ligga till på det viset. I någon mån vet jag vad jag pratar om ty för tjugofem år sedan gjorde jag ungefär som Bankman-Fried, det vill säga startade en börs för en typ av papper som tidigare knappast börshandlats fastän det i mitt fall inte handlade om obegripliga kryptovalutor utan om aktier i mindre, ofta nystartade, bolag. Där lärde jag mig tre betydelsefulla läxor.

Den första läxan är att man aldrig vet någonting säkert. Risk är risk. Hur förtroendeingivande och övertygande folk än framstår så kan allt gå åt pipan i närtid och de övertygande människorna antingen sticka med pengarna eller ligga lika ekonomiskt utslagna som de som trott på honom. Den andra läxan är ett det inte finns någon gräns för det hat och de anklagelser som investerare som förlorat pengar kan rikta mot vem som helst som de anser har ansvar för debaclet. Vad jag vet kan Bankman-Fried lika gärna vara en hedersknyffel som en svindlare.

Den tredje läxan är den kanske bittraste och nyttigaste av alla. Bolag har styrelser, även FTX. Ju mer hyllade bolag är, desto mer prestigeladdade människor kan de locka till sina styrelser. Styrelseposter i fina företag ger status och anseende. (Det är därför feministerna vill kvotera in kvinnor i de fina företagen. Styrelseplatser i skruttbolag som kanske inte en gång betalar styrelsearvode vill inga kvinnor ha, det är min erfarenhet.) Det visar sig emellertid att man ofta inte kan lita på prestigestyrelser. De kommer på ett halvdussin möten om året, förstår egentligen inte vad som sker i företaget och de tycker att det vore genant att ställa barnsliga, men kanske angelägna, frågor och därmed avslöja att de inte begriper så mycket. I bolag som FTX, vars uppgift knappt någon troligen begrep, kan en sådan utveckling vara nästan ödesbestämd. ”Om du visste, min son, med vilken ringa visdom världen styres!” sa Axel Oxenstierna till sonen Johan och det hade han rätt i.

Jag tänker ofta på det när beslut från statliga prestigeorganisationer som Vattenfall och Svenska Kraftnät kommer på tapeten.