När jag gick i låg- och mellanstadiet på Södermalm under sextiotalet fick vi gratis tandvård. Fluorborstningen av ”gaddarna” en gång om året och hålen lagade med amalgam. Vår tandläkare var en ganska sliten kvinna i övre medelåldern, som gick under öknamnet Bergsprängar´n. Ett vad jag förstår vanligt tillmäle på skoltandläkare från unga grabbar på den tiden som ville elda upp sig inför varandra i ett rituellt mandomsprov vad gäller att uthärda smärta.  

Men det fanns en chans att fega ur. Man kunde välja att bli lokalbedövad med en rejäl injektion. Bergsprängar´n tog då (i våra ögon) fram en stor sjukhuspruta. Den körde hon in i tandköttet eller munslemhinnan, så att mun, gom, haka och kinder efter några minuter kändes som en uppsvälld bulle. Därefter kunde hon skrida till verket med den hårdhänta borrningen, medan den räddhågsne eleven kunde slappna av i förvissningen att värre än så här skulle det inte bli. Under återstoden av dagen fanns en vag föreställning av vad munnen började och slutade. Att formulera sig i en tydlig mening var omöjligt, man kunde bara dregla och sluddra. Fördelen var dock att man inte fick några frågor på de efterföljande lektionerna, när lojala klasskamrater förklarade för läraren att man hade varit hos tandläkaren. 

Dessa bilder från ungefär 60 år tillbaks i tiden dyker upp på näthinnan när jag ligger i halvdvala. De får mig att fundera över om det finns någon slags ideologisk lokalbedövning i samhället som håller på att släppa nu efter valet, på samma sätt som det tog ett dygn efter besöket hos Bergsprängar´n att kunna prata normalt igen. Sverige har ju, på sitt sätt, varit ett dreglande och sluddrande land i decennier. Sunt förnuft har varit satt ur spel, realistiska åsikter tabubelagts och även förföljts, medan trossatser fyllda av humanitär hybris predikats i näst intill tungomålstalande iver och eliten godhetscertifierat sig själv inför varandra på löpande band.  

Anfrätta av PK-ism, värdegrund och andra illusionstrick om att vi är en humanitär förebild för resten av mänskligheten har vi hållit stadig kurs mot isberget. När halva väljarkåren äntligen tycks resa sig upp och gnugga sina lokalbedövade käkar och det talas om paradigmskifte, kanske det kan liknas vid en bedövning som håller på att släppa i hela samhällskroppen. Eller kommer Tidöavtalet mest att i efterhand ses som en revelj som väckte upp de sovande för ett kort tag? Törnrosa sov i hundra år, så man vet ju aldrig. 

Patrik Engellau har i flera texter, bland annat här, tagit upp frågan med problemen om hur den nya riktlinjerna ska kunna implementeras i en motvillig apparat som på alla möjliga sätt vill göra motstånd mot vad som förväntas komma.  Det krävs en barsk ordergivning för att kunna runda alla antagonister i ”den djupa staten”, alltifrån trilskande ministrar vad gäller tolkfrågan till aktivister på Migrationsverket som inte vill överge sin människosyn, värdegrundsimpregnerade tjänstemän på UD eller alla illusionister och medberoende i den offentliga sektorn som långtidsmarinerats i att ständigt ställa nya krav och få ökade resurser för att uppnå utopin om allas lika värde. Det handlar ju om deras egen försörjning och som bekant ljuger aldrig egenintresset. 

Hur får man en normkritiker att inse att hon själv utgör normen? Vad ska vi göra med alla mångfaldskonsulter, hbtq-certifierare, likavillkorsspecialister och integrationslotsar och deras kollegor om ansvaret ska förflyttas till den enskilde individen, som inte längre kan förvänta sig att ständigt bli ammad med Moders Sveas lösbröst? Vad kommer att ske med alla tjänstemän som inte vill vara med på en sådan mental resa utan sätter sig på tvären?  

Det handlar inte bara om att väldigt stora grupper människor måste revidera sin samhällssyn. De måste också gå igenom någonting betydligt svårare: att överge sin självbild som moraliskt överlägsna föredömen. Universitetsvärlden, celebritetskretsarna, kultursfären – det finns inte en enda pelare i svenskt samhällsliv som inte är i märgen anfrätt av PK-sjukan, och där människor byggt sina karriärer på dess sirensånger.  

Journalisterna som haft makten över det offentliga samtalet är kanske den värsta gruppen. Jag ser som medlem i Journalistförbundet hur de i sin interna kommunikation ständigt slår sig för bröstet som djärva och utsatta sanningssägare i kampen mot det ständigt närvarande högerextrema. Det är också i denna vänstersinnade grupp som krypskyttet mot den eventuellt kommande nyordningen hittills bedrivits som hårdast, vilket DGS skribent Birgitta Sparf flera gånger visat på sajten, bland annat här.

Kan man förvänta sig att dessa människor bara ska kunna vända, som ett fiskstim? Som psykologiprofessorn och experten på massformation Mattias Desmet förklarade, är det en kärna på cirka 30 procent fanatiker som driver ett samhälle i en totalitär, (i Sveriges fall semi-totalitär) riktning, medan fem procent blir dissidenter och gör aktivt motstånd. De resterande två tredjedelarna följer bara med och vänder när de känner att tiden är mogen och de tjänar på det. 

Hur ska vi kunna klara av att lägga om kurs när det samtidigt sker ett oerhört starkt fortsatt inflöde av migranter som löpande förändrar demografin i grunden? Det ökar svårigheten att dra åt samma håll när intressemotsättningarna i landet förstärks. Vid utgången av 2021 hade drygt 30 procent av alla folkbokförda personer i landet utländsk bakgrund, enligt SCB (om man delar 50/50 mellan dem som har en utrikes resp. inrikes född förälder). Sedan millennieskiftet har Sverige totalt sett beviljat drygt 2.2 miljoner uppehållstillstånd, enligt Migrationsverket. Till och med oktober är det totalt 131 000 personer som fått stanna i år (varav 45 000 på grund av kriget i Ukraina). Det är inte något enhetligt folkhem som ska lära sig att sjunga i en ny tonart. 

Foto: Skoltandläkare i Engelbrekts folkskola, Stockholm 1902 – 1910