Den 10 november 1483 föddes den store reformatorn Martin Luther. Han döptes följande morgon på Sankt Martins dag och fick helgonets namn. Martin var en biskop i staden Tours vid Loires vänstra strand i nuvarande Frankrike.

I Sverige kallades den 11 november ”Mårten biskop” och föregående dag ”Mårtens gås”. Efter reformationen, då man slutade fira Martinsmässa denna dag, fortsatte man att hålla gåsgillen föregående afton, och även att fira Martin Luthers minne.

Varför äter man gås kvällen före Martins dag? Det sägs att Martin var för ödmjuk för att gå med på att bli biskop, så han gömde sig bland en skock gäss. Han blev dock avslöjad av fåglarnas kacklande.

Martins föräldrar var inte kristna, de var hedningar. Hans far var officer den romerska armén. Martin följde i faderns fotspår och blev soldat, ett passande värv eftersom namnet kommer från krigsguden Mars i den romerska mytologin. När Martin var arton år hade han en uppenbarelse som omvände honom till kristendomen.

Martin mötte en tiggare på vägen som var frusen. Han tog då sin mantel och delade den. En halva behöll han själv, den andra halvan gav han till tiggaren. På natten såg han Jesus i en dröm. Jesus hade halva manteln på sig och till änglarna som var omkring honom sa han: ”Den här har jag fått av Martin”. När Martin vaknade på morgonen fann han sin mantel hel igen. Han kom till tro på Jesus och lät döpa sig.

Han blev det frankiska rikets och sedermera Frankrikes högt vördade skyddspatron, och över hans grav byggdes en basilika som med sitt kloster blev en fransk fransk nationalhelgedom.

Romarnas krigsgud kallades Mars och helgonet med namnet Martin, en romersk soldat, blev alltså i det kristna Europa soldaternas skyddshelgon. Vi vet att kristna döpte gamla högtider och gamla gudar i sina länder och gjorde dem till sina. På samma sätt som kyrkor byggdes över gamla hednatempel, byggde man de kristna högtiderna på de gamla hedniska. Nytt vin i gamla läglar.

De kristna helgonen antog drag av tidigare gudar och gudinnor. De gamla gudarna fortsatte att dyrkas men i ny, döpt gestalt. Ibland fick de nya namn, men ibland blev deras namn bara ändrade lite smått. Ett känt exempel är den keltiska gudinnan Brigid som fortsatte att dyrkas efter Irlands kristnande, men nu i en nunnas gestalt, Sankta Brigid av Kildare, som ska ha levt 452-525.

I det hedniska Rom hade man olika gudar som rådde som ”patroner” över alla aspekter av livet som mat, hus, liv, död, hälsa, äktenskap, handel och jordbruk med mera. De kristna avskaffade gudarna och satte kristna helgon som patroner i deras ställe. Dessa var människor som efter sin död upphöjdes till himmelska väsen som kunde höra bön och utföra mirakel. På samma sätt som varje gud i den grekisk-romerska religionen hade sina festdagar, hade helgonen sina. På samma sätt som varje skrå på hednatiden hade sin gudomliga beskyddare, fick de nu varsitt skyddshelgon. Det fanns himmelska patroner som vakade över slaktare, snickare, bönder, skomakare med mera. Det fanns också en patron för varje åkomma.

Katoliker tycker inte om ordet ”helgondyrkan” utan vill skilja på ”latria”, dyrkan, som de ägnar gudamänniskan Jesus, och ”dulia”, tjänst, som de ägnar helgonen. För oss svensktalande som befinner sig utanför dessa teologiska debatter, går det bra med ordet dyrkan i båda fallen. När vi ser någon falla ner inför en bild, kyssa den och åkalla den avbildade kallar vi det dyrkan.

I Nordisk familjebok under ”helgon” kan man läsa om hur helgondyrkan utvecklades när kristendomen blev en gynnad religion i romarriket under Konstantin och hedningar strömmade i massor till kyrkan. Dessa nyomvända fann, står det, i helgondyrkan ”ett surrogat för sin man-kult och polyteism”:

Deras gudar och heroer höllo i stora skaror intåg i kristendomen som helgon (Dionysos som den helige Dionysius, Poseidon som den helige Nikolaus, Herakles som Kristoforos, etc.). De förde med sig hedniska seder och bruk; offermåltiderna blefvo måltider på helgonens grafvar, mat och dryck framsattes åt de döde (så t. ex. Augustinus’ moder Monnica) etc. Kapell byggdes öfver deras grafvar, och sägnerna om dem utsmyckades ständigt vidare med drag lånade från hednisk mytologi; så uppblomstrade redan från 360-talet helgonlegendernas stora litteratur. Från en sådan uppfattning af helgonen var steget icke långt till en verklig tillbedjan af dem. De tre store kappadocierna (se Basileios och Gregorius af Nazians och Gregorius af Nyssa) utbildade fullt läran om helgonen som himmelska väsen, delaktiga i Guds makt, och öppnade därmed slussarna för den halfhedniska helgontillbedjan, hvars färd genom kristendomen sedan ej kunde hejdas…

Martin var alltså en romersk soldat, och son till romersk soldat, som blev en kristen biskop och så småningom ett kristet helgon. Få tänker på att den förste europé som blev kristen också var en romersk officer, en centurion. Han hette Kornelius och finns omnämnd i Apostlagärningarna, en av Nya Testamentets böcker som handlar om apostlarnas verksamhet efter Jesu korsfästelse.

Kornelius kom från Italien och var stationerad i Caesarea, huvudstaden i den romerska provinsen Iudaea. Så här står det i 1917-års svenska översättning:

I Cesarea bodde en man vid namn Kornelius, en hövitsman vid den så kallade italiska krigsskaran.

Kornelius tillhörde Cohors II Italica Civium Romanorum, som var en kohort från Italien och utgjordes av romerska medborgare. En legion bestod av tio kohorter, varje kohort bestod av 600 man. Kohorten var i sin tur indelad i sex centurier, vilka förestods av en centurion eller ”hövitsman” som det står i den svenska översättningen.

Tre soldathelgon avbildade i St. Kornelius kapell, Governors Island, New York (1907) – Martin, Georg (Göran) och Kornelius:

I Nya Testamentet skildras Kornelius som en gudfruktig och frikostig man. Han hjälpte, liksom Martin av Tours, människor i nöd. Och liksom Martin har Kornelius en uppenbarelse; han ser en ängel som befaller honom att skicka sina män till Joppe för att hämta Petrus. Han gör som han blivit befalld och när Petrus, Jesu lärjunge, kommer in i hans hus, faller Kornelius ned för hans fötter för att betyga sin vördnad. Petrus reser då upp honom och säger: ”Stå upp; också jag är en människa”.

Sankt Kornelius dyrkas liksom Sankt Martin som helgon – den 20 oktober är hans dag.

Stöd mitt arbete genom att bli månadsgivare på Patreon. Klicka här

Följ mig på Facebook här