Den nya regeringen och Tidöavtalet motarbetas starkt av våra medier. Regeringen granskas inte, utan enbart motarbetas. Och här ligger fältet fritt för hur många medvetna misstolkningar som helst av Tidöavtalets 62 sidor.

Vilket gäller för både våra statsmedier SVT och SR, som är fortsatt trogna den gamla regimen, samt för stora tidningar som DN, SvD, Aftonbladet med flera. Jag tar exempel från en artikel publicerad i DN 221025 som stöd för denna text.

Jag återkommer här till tolkfrågan, vilken jag skrivit om tidigare. Den bild som framträder blir allt klarare. I Sverige är det tydligen så att all tolkning till främmande språk som inte sker på skattebetalarnas bekostnad är en absolut omöjlighet.

Att någon själv skulle behöva betala för sin tolk verkar strida mot en tidigare okänd språklig naturlag, vilken styr absolut all tolkverksamhet inom rikets gränser.

När jag Googlar på ”Rätten till tolk begränsas” får jag upp cirka 180 000 träffar på 0,24 sekunder.

Några av träffarna består av fakta, som själva utredningsförslaget. Sedan följer en lång serie artiklar och inslag om olika organisationer och yrkesgrupper som förfasar sig och protesterar å det bestämdaste mot förslaget, eftersom det innebär att de ser hela sin existens hotad.

Som till exempel en stor mängd personal inom vården som, helt felaktigt och något överraskande, tolkar förslaget som att rätten till vård för icke svenskspråkiga ska tas bort. Samt att förslaget även är ett hot mot hela deras yrkeskår, eftersom de genom ”utebliven tolk” riskerar att ge felaktig vård och därigenom kan mista sina legitimationer.

Det är inte så lite oroande att en stor del av sjukvårdspersonalen verkar tro att det är rätten till vård för icke svensktalande som ska dras in. När det i själva verket bara är den livslånga rätten till ”gratis” tolk, som någon annan än patienten själv betalar, som ska begränsas.

Jag är fullständigt övertygad om att en tolk från en tolkförmedling utför exakt samma tolkarbete, oavsett om det är kommunen, regionen eller staten som betalar eller om Muhammed eller Aisha själva får betala för tjänsten.

Inom socialtjänsten sker ungefär 80 procent av klientbesöken med tolk, vilket är min egen uppskattning utifrån min egen erfarenhet. Med hänsyn till det växande antalet ärenden i behov av tolk på de vanligaste språken; arabiska, somaliska, dari, pashtu och tigrinja började, av förklarliga skäl, antalet tillgängliga tolkar redan 2013-2014 bli en bristvara, åtminstone inom socialtjänsten i Stor-Stockholm.

Vi fick i bästa fall tag på en telefontolk, vilket är ett mycket dåligt och ineffektivt sätt att genomföra ett klientbesök på, med tolken i högtalaren i en mobiltelefon som ligger på bordet. Utan personlig kontakt och interaktion med tolken.

Jag noterar i DN-artikeln även en intressant skillnad mellan socialtjänst och sjukvård gällande inom vilka språk som Region Stockholm behöver flest tolkar. Från DN:

”Fakta. Språktolkning inom regionerna 2021

Stockholm: 295 000 uppdrag. Arabiska, spanska och polska är de tre vanligaste tolkspråken.”

Jag har under mina 22 år inom socialtjänsten i Stockholmsregionen haft ett mycket litet antal klientbesök med spansk tolk. Ännu färre med en polsk. Spanien och Polen är EU-medlemmar, så dessa medborgare hör naturligtvis inte hemma inom socialtjänsten. Men att de i så hög utsträckning, näst efter de arabisktalande, söker vård i Stockholmsregionen är både överraskande och alarmerande.

Lika alarmerande är det att en överläkare inom regionen anser att ett krav på att patienterna själva ska behöva betala sin tolk inte skulle motivera någon att snabbare än idag lära sig svenska.

Detta enligt Sofie Bäärnhielm, överläkare, psykiatriker och forskare på Transkulturellt Centrum på Torsplan i Stockholm. Här utbildas vårdpersonal om hur de kan förbättra samarbetet med språktolkar under patientmöten.

Först beskriver Bäärnhielm i DN hur livsviktig tolken är i vården. Vilket jag håller helt med om. Ingen har ifrågasatt detta. Det handlar dels om att patienten själv ska kunna förmedla sitt tillstånd av ohälsa, dels om att vårdpersonalen ska kunna förklara vad vården går ut på, medicinering etc. Trots detta säger Bäärnhielm:

– Jag blir genuint bekymrad när jag ser förslaget. Om man tänker att det skulle vara någon sorts morot för att människor ska lära sig svenska, då tror jag att det här är fel incitament, säger Sofie Bäärnhielm.

Vad hon egentligen säger är att inte ens den egna hälsan skulle utgöra ett incitament för människors vilja att lära sig svenska. Det är ett påstående som är rent häpnadsväckande.

Hon utgår alltså från att ”nyanlända” inte skulle känna någon som helst motivation att lära sig språket, inte ens om det handlar om den egna hälsan, eller faktiskt livet. Denna fråga vill alla nyanlända lägga helt i händerna på de svenska skattebetalarna, enligt Bäärnhielm.

Hennes uttalande kan dock ses som fullt förståeligt. Naturligtvis vill hon ha kvar sitt viktiga uppdrag på Transkulturellt Centrum. Om merparten av alla invandrare lärde sig svenska skulle hon bli arbetslös. Vilket självfallet vore trist, både för henne och hela hennes personal.

Bäärnhielm utgör en mycket talande och tydlig illustration till Patrik Engellaus teser om det välfärdsindustriella komplexet. Ett komplex som enbart har fortsatt överlevnad, obegränsad tillväxt och ständigt ökade anslag som mål. Denna stora armé av välfärdsentreprenörer är i ständig expansion samt är och förblir omättlig.