En av de absolut mest inspirerande men skrämmande inslag på nätet som jag någonsin sett presenterades nyligen på den konservativa amerikanska kanalen Fox av dess ankare Tucker Carlson. I en dryg timmes intervju, som jag kollat flera gånger eftersom jag upptäcker någonting nytt varje gång, låter han den belgiske psykologiprofessorn Mattias Desmet få tala fritt om sin nyutkomna bok The Psychology of Totalitarianism. 

Själv understryker Tucker Carlson flera gånger att detta är en av de mest fantastiska intervjuer han har gjort under sina 30 år som journalist. Lyssna gärna på hela samtalet. Det finns också en trailer här. Jag sammanfattar nedan de punkter som berörde mig mest: 

Massformation kan också beskrivas som massindoktrinering, grupphypnos, masspsykos eller hjärntvätt. Det är ett ämne som är aktuellt med utgångspunkt från frågeställningen om varför befolkningen i den postmoderna västvärlden till så stor del följer ett narrativ som leder dem mot den egna undergången. För några år sedan kom den brittiske journalisten och debattören Douglas Murray ut med en bok med ett liknande tema: The Madness of Crowds, som fokuserade på woke och politisk korrekthet på områdena kön, ras och identitet. Men jag tror inte någon i vår samtid har gjort en sådan slagfärdig akademisk genomlysning av totalitarismens psykologiska aspekter som Mattias Desmet. Då ska man veta att han följer en lång tradition, allt sedan socialpsykologen Gustave le Bon 1896 publicerade sitt banbrytande verk Massans psykologi innan de två världskrigen och kommunismens och nazismens genombrott hade ägt rum. 

Tucker Carlsons ingång till intervjun är att han vill försöka kunna sätta ord på vad som händer med den massformation som ägde rum i det amerikanska samhället efter George Floyds död våren 2020. (Där militanta grupper ställde krav på nedläggning av polisen, levde ut sitt raseri mot den egna nationens historia, rev statyer och i självförakt, ända upp till högsta politikernivå, knäböjde för det rasistiska BLM etc., min anm.). Hur kunde vissa delar av befolkningen släppa alla hämningar, och agera som en enhetlig kraft, som påtvingar stora delar av landet sin extrema världsbild?  

Mattias Desmets svar är att massformation kan driva människor hur långt som helst. Som exempel tar han revolutionen i Iran 1979, där människor samlades på gatorna vid fullmåne därför att de trodde att de kunde se ayatolla Khomeinis ansikte inristat på månens yta. Han berättar också om en mor som, i massformationens slutstadium, handgripligen medverkade vid avrättningen av sin egen son, vilken hon uppfattade som illojal mot regimen. Iran var innan mullornas övertagande ett civiliserat land, men sådant har inte någon betydelse, liksom utbildning eller IQ när det gäller massformation. Tvärtom, understryker Desmet. Ju mer utbildade människor är, desto mottagligare är de för sådan påverkan. Ju mer absurt och tvingande narrativet blir, desto mer underkastar sig människor det som en renande rit för att visa att kollektivet är viktigare än det egna jaget. 

Massformation har funnits genom hela mänsklighetens historia, några exempel är korstågen, häxjakterna, franska revolutionen, kommunismen och nazismen. Problemet är dock att massformeringen med det moderna samhällets möjligheter till masskommunikation, har tagit ett allt starkare grepp om massorna under de senaste århundradena. Desmet poängterar att de totalitära stater som växt fram under denna tid alltid börjat som en ”diabolisk pakt mellan massan och dess ledare”. Detta leder sedan till att en helt ny stat uppstår jämfört med ”den klassiska diktaturen”, där istället en brutal och hotfull gruppledare tar makten och skrämmer folket till underkastelse. 

När de totalitära staterna får ett stöd på cirka cirka 30 procent av befolkningen, tar propagandan vid, vilket gör majoriteten (cirka två tredjedelar) av befolkningen följsamma. Detta fiskstim följer dem som mest högröstat förespråkar det härskande narrativet, eftersom de vill ha det bekvämt och inte vill ta den risk det innebär att sätta sig på tvären. (Känns mönstret igen när det gäller att vika ned sig för propagandan om mångkultur och massinvandring i dagens Sverige?) Upp till 95 procent av befolkningen följer det härskande narrativet medan fem procent blir dissidenter. Den senare gruppen är omöjligt att förutse, eftersom det är svårt att blottlägga vilka personlighetsdrag som förenar dissidenterna, man vet bara att de utgör en extremt heterogen grupp. 

Det avgörande för att kunna hindra utvecklingen mot en skenande totalitarism är att dissidenterna inte låter sig tystats utan gör öppet motstånd. På så sätt kan de kasta grus i maskineriet så att hypnosen av massan inte blir alltför djup. Gör de inte det, är de dömda till undergång. Mattias Desmet hävdar att orsaken till kommunismens terror i Sovjet respektive Nazityskland berodde på att oppositionen vid en bestämd tidpunkt bestämde sig för att gå under jord och sluta att agera i det offentliga rummet. Några månader senare exploderade terrorn. Det beror på att massformationen som släpps lös gör människor totalt blinda för allt annat än gruppens mål. De förlorar all vilja att värna sina egna intressen, är beredda att göra de uppoffringar som krävs, blir helt intoleranta mot avvikande röster, och till slut ser de som sin etiska plikt att krossa narrativets opponenter.  

En grundförutsättning för att massformationen ska kunna äga rum är att en särskild psykologisk grogrund råder, där många människor i ett samhälle känner sig bortkopplade från sina naturliga band till omgivningen, som till exempel vid coronan. I det vakuum som uppstår strävar människor efter en mening med livet. Till exempel, hävdar Desmet, anser en majoritet av människor i världen att deras jobb saknar någon mening (”bullshit jobs”). När människor känner fritt flytande ångest, frustration och aggression som de inte förstår, är vi i ett verkligt farligt läge, eftersom denna energi söker sitt utlopp någonstans.  

Om då ett narrativ distribueras genom massmedia att du kan komma tillrätta med din ensamhet och det som plågar dig, kan det få fäste ”hur absurt det än är”. Då känner människor att de kommer in i ett meningsfullt sammanhang igen; kollektivet håller ihop och är fyllt av solidaritet. Eliten däremot, behöver nödvändigtvis inte tro på narrativet; de använder sig av det i sin propaganda, men vad som verkligen driver dem är ideologin bakom. (I vår tid kan detta yttra sig genom att på ett ideologiskt plan sträva efter globalism och överstatlighet genom att använda sig av narrativet om ”allas lika värde”, min anm.) 

Men massformation är en illusion eftersom den gör att människorna inte relaterar till varandra på ett personligt plan och därför inte heller är solidariska med varandra. Istället ökar kraven med tiden på att de ska offra allt för kollektivet. Massformation är en extrem kollektivism som suger ut all energi och kärlek mellan individer och injicerar den in i kollektivet. Det är en extrem, men tidlös mänsklig mekanism som vi måste lära oss att känna igen och bekämpa, hävdar Mattias Desmet. 

Hur stoppar man då massformationens dödliga verkan på både individer och samhälle? Mattias Desmet svarar att det rör sig om en hypnotisk process.  Eftersom föremålet bara fokuserar på en enda aspekt (häxor, judar, avvikare osv.) är den svår att störa. Så stark är kraften att man kan hypnotisera människor till att genomgå operationer, utan att de känner smärta eller ens är medvetna om vad som händer när bröstkorgen sågas upp på dem. Samma mekanismer gäller för indoktrinering och propaganda.  

Därför är dissidentens mod det avgörande. Att tala ut stör massornas självdestruktion. Den viktigaste strategin och ledande etiska principen när människan avhumaniseras, blir att hålla fast vid den mänskliga värdigheten, som Alexandr Solsjenitzyn gjorde i Gulag eller Viktor Frankl i nazisternas koncentrationsläger. ”Då genomgår du snabbt en process av mental utveckling och blir mer och mer beslutsam att stå upp för de etiska värden som är vår innersta vägvisare”, säger Mattias Desmet, innan han ger sig in på en djup diskussion om varför rationell kunskap är en illusion som inte kan nå tillvarons innersta kärna. Men det är en annan berättelse. 

Fotot föreställer Mattias Desmet.