Häromdagen var jag vid Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm när vallokomotivet Jimmie Åkesson drog i gång  Sverigedemokraternas ”segertåg” inför det stundande riksdagsvalet med EU-parlamentarikern Jessica Stegrud som ”förband”.  När Åkesson äntrade scenen inför jublande anhängare i publiken, drog protesterna från vänstern igång per automatik. ”Gatans parlament” bestod av en grupp ungdomar som hade fått valballonger från vänsterpartiets närliggande valstuga, vilka de skrivit ”Fuck SD” på. 

De kryddade sin antagonism med plakat med ”Dra åt helvete djävla rasistsvin!” och skanderade det välbekanta ”Inga rasister på våra gator!”. Vänstern har förstått värdet av att skända sina motståndare istället för att använda sig av sakliga argument. Men den publik som väntade på att få höra sin partiledare höll sig i skinnet. De fick sedan ett pondusfyllt framförande serverat av Åkesson, som eldade sina ”Sverigevänner” genom att gå till frontalangrepp mot ”socialdemokraternas långa vanstyre”.  

Vanstyret består i att pytsa ut skötsamma och strävsamma skattebetalares miljarder till hela världen i ansvarslösa experiment som mångkultur, invandring, u-hjälp samt en energiomställning som kommer att göra vanligt folk fattigare. Efter budskapet att gator och torg måste återtas som trygga platser och daltandet med gravt kriminella måste upphöra, var det hela över. Några SD:are dansade, de skanderande vänsterungdomarna skingrades, och jag och mina vänner gick hem. När jag blickade ut över torget erfor jag en djup känsla av missmod, som om jag befann mig i ett samhälle i upplösning, på på väg mot sin egen undergång. En känsla som blandades med nostalgi. Jag har beskrivit den på senare år dramatiska förvandlingen av denna närmiljö, vilket gäller hela Södermalm, tidigare i en text här på sajten för knappt ett år sedan: 

Bilden av dessa somaliska kvinnor i burka är tagen för några veckor sedan vid Medborgarplatsen på Södermalm. När jag häromkvällen gick in på Burger King, som skymtar i bakgrunden, var 80-90 procent av alla personer i lokalen av afrikansk härkomst, nästan alla unga män. På puben mitt emot är ursprunget på personal/besökare mer en blandning av svenskt och Mellanöstern. På vissa bänkar på torget håller latinamerikanerna till, liksom romerna har sin plats, ofta med sina stora plastsäckar med pantburkar. I bakgrunden på min ungdoms gata tronar Stockholms moské.   

Gatubilden har stöpts om under de senaste fem åren. Det helsvenska Södermalm som jag växte upp på mellan1950 till 70-talet förvandlas i allt snabbare takt till något som påminner om basar i Tredje världen, där inslaget av utomeuropeiska män i ung (eller relativt ung) ålder blir det mest framträdande. Jag föreställer mig min barndoms Medborgarplats med dess omgivning som ett Sverige i miniatyr.  

Medborgarplatsen har sedan senare delen av 1950-talet varit en central plats i min barndoms- och ungdomsmiljö. Dagens markant utomeuropeiska prägel står i skarp kontrast mot hur jag minns det från min uppväxt, då torget kännetecknades av en viss sömnighet och var befolkad med etniska svenskar. Där kunde det mest störande inslaget bestå i högljudda pilsnergubbar som kvistat över Götgatan från den lätt vanryktade parken Björns trädgård mitt emot. Man varnades för ”fyllgubbar som somnat i gräset”.  

Forsgrenska badet i det pampiga Medborgarhuset var en klassisk inrättning där vi redan i första klass, i slutet av 1950-talet, fick lära oss tvagning, som det hette. Det gällde att bli kliniskt ren av de näst intill frätande små badtvålar som utdelades. Flera av mina klasskamrater, som senare flyttade ut till de moderna förorternas miljonprogram, hade vare sig varmvatten, dusch eller bad hemma. Utedass förekom fortfarande då.  

Vidare gällde det att hålla huvudet ovanför vattenlinjen när torrsimslektionerna flyttades över till bassängen. Och naturligtvis, att undgå de snaggade manliga badvakternas fruktade övervakning. De var klädda i helvita långbyxor och dito skjortor och skrek åt oss, men de kunde slänga ut oss utan pardon om vi själva höjde rösten eller skrattade. Detta till skillnad från idag när det lågaffektiva bemötandet regerar, badpersonalen ska vara allas kompisar och sexuella övergrepp blivit ett problem på dessa arenor. Jag har tidigare skrivit om situationen på badhusen här. 

Som belöning för goda skolprestationer kunde vissa utvalda av oss få bada bastu med friskvårdsfantomen Arne Tammer som sedan femtiotalet erövrat landet med sin paroll ”Ge mig en kvart om dagen och jag ska ge dig en ny, stark kropp”. Något som folkhumorn genast döpte om till ”Ge mig en kvarting om dan…” 

Bakom Medborgarplatsen dundrade godstågen in på stadens största rangerbangård vid Södra Station, där jag växte upp på nedre botten. Mitt sovrumsfönster vätte åt det hållet, så jag är van att somna in till ljudet av dundrande godsvagnar, som kopplas om. På den lilla gatstump där jag växte upp spelade vi ishockey (utan ”grillor”) på gatan och flyttade på målburarna när det kom en och annan bil. Parkerade bilen sedan vid trottoarkanten, kollade gatans grabbar rekordsnabbt på hastighetsmätaren för att se hur fort den kunde köra.  

På mornarna kom nyslaktade djurkroppar in från Slakthusområdet (nuvarande Globenområdet) i den södra närförorten, och styckades av ett charkuteri, som bedrev sin verksamhet helt öppet mot gatan. Jag minns hur grisarna dinglade i sina krokar med anilinstämplar bakom öronen. Och hur Nürnbergbryggeriet, som låg mot kåkstaden av verkstäder ner mot banvallen, sades ha stadens enda hiss för hästar för att kunna transportera öltunnor. På gårdarna spelade till och från gårdsmusikanter, förslagsvis dragspel, sång och gitarr. ”Men de vill helst ha pengar till sprit”, sade min luttrade moder, som hade utspisat några med pannkakor med vispgrädde och sylt, vilka som tack hängdes på vårt dörrhandtag. 

Intill Medborgarplatsen bodde jag sedan under ett decennium från sent 1960-tal. 1970 dominerades området av en återkommande karnevalsyra med den legendariska krogen Kvarnen som epicentrum när supportrarna firade fotbollslaget Hammarby IF:s triumfatoriska avslutning i Allsvenskan, som (med uppehåll för VM i Mexiko) från en bottenplacering gick obesegrade genom hela höstomgången. (Tolv år senare fick laget, som gått via Hammar-baj till Bajen, sin egen sambaorkester på läktarna i Hägersten Hot Heaven.) Under senare delen av 1980-talet och en bit in på 90-talet byggdes ett nytt bostadsområde upp på Södra stationsområdet. Bort med bangård, brädgårdar och kåkverkstäder. In med en mindre småstad med modern arkitektur ända fram till Medborgarplatsen. 

Södermalm var under min uppväxt en nedsliten och tämligen fattig stadsdel, men det kändes som mitt hem. Jag levde i min stad, i mitt land. Det gör jag inte längre, trots att jag har det materiellt bättre än när jag växte upp. Jag ser dagens Sverige som ett hus som är ordentligt vattenskadat. Det är en läcka i badrummet och vattnet forsar ut medan ansvariga på alla möjliga nivåer kliar sig i huvudet och diskuterar orsaken. Man byter golv, tapetserar om och putsar fönster. Men det hjälper föga. Den utomeuropeiska massinvandringen har förändrat allting. Den fortsätter i oförminskad takt, trots regeringens bedrägliga försäkran om att inflödet ligger på EU:s miniminivå. I år går vi mot ett rekordår. Under årets första sju månader har totalt nästan 100 000 uppehållstillstånd beviljats.  

Foton: Gunnar Sandelin. 

Annons i veckopressen 1958