GUNNAR SANDELIN: Lågaffektivt bemötande eller vad händer i simhallen? 

Simning är min favoritmotion. Hela kroppen aktiveras på ett mjukt och behagligt sätt. Ju äldre jag blir desto mer skonsamt känns det att simma jämfört med andra alternativ. Sedan slutet av sjuttiotalet har jag försökt klämma in minst ett par pass i veckan, så att jag kan avverka mina 1100 meter, eller 44 vändor i 25-metersbassängerna. 

När jag växte upp på Södermalm var jag nästan skräckslagen inför de hårda manliga badvakterna. De röt om man inte höll tyst eller hade badbyxorna på sig i bastun. Likt poliser eller militärer gick de patrullerande omkring bassängkanter och omklädningsrum. Jag minns hur jag och kompisen Kenneth blev utslängda efter att vi tagit mod till oss och utmanat ödet. Från simhallens balustrad hade vi kastat små vita tvålar, som man alltid fick med sig när man löste entré. Vi tyckte att det var roligt att försöka pricka magarna på feta gubbar som simmade ryggsim.  

Ett trevligare minne var från första delen av sextiotalet, då jag och några andra skolkamrater i den sena mellanstadieåldern, som belöning för våra skolprestationer, fick bada bastu med frisksportfantomen Arne Tammer. Han verkade som något av folkuppfostrare under många år med sin berömda slogan ”Ge mig en kvart om dagen och jag ska ge dig en ny stark kropp.” 

Häromdagen när jag besökte min barndoms simhall, stod en medelålders man som med upprörd men kontrollerad röst sade till kvinnan i receptionen att han ”var så innerligt trött på detta eviga lågaffektiva bemötande” som han stötte på överallt i samhället. Detta från personal som är avlönade för att upprätthålla ordningen på sina arbetsplatser eller i det offentliga rummet. Bakgrunden var att ett gäng killar hade skräpat ner och uppträtt högljutt i omklädningsrummet och kommit undan med det på grund av personalens flathet. 

Den kvinnliga receptionisten/badhusvakten argumenterade emot och sade att det hade varit en framgångsrik strategi att prata folk tillrätta istället för att läxa upp dem. Men den manliga badhusgästen stod på sig, och kvinnan i kassan fick gå på defensiven och tillstå att hon skulle ta upp klagomålet med sin personalgrupp. Jag kunde inte hålla mig utan sade till min åsiktsfrände att ”Så här är det ju överallt i samhället. Man ska grilla korv med tungt kriminella.” Han replikerade: ”Så går det när man vill leka humanitär stormakt.” Därefter kom ett visst meningsutbyte igång om den svenska flatheten, konflikträdslan och skräcken för att någon i omgivningen skulle dra rasistkortet.  

Mannens fru, som var av icke-västligt ursprung, bröt sig in i vårt meningsutbyte. ”Så här är det överallt”, konstaterade hon. ”Om jag säger till någon som skräpar ner eller lägger fötterna på sätet på tunnelbanan eller bussen, så tystnar alla omkring mig. Då blir jag rädd för att någon ska ge sig på mig för att jag sagt ifrån”. 

Några månader tidigare hade jag försökt få besked från badhuspersonalen om vilka krav som gäller för badkläder. Bakgrunden var att några muslimska kvinnor hade gått ner heltäckta i bassängen. De hade burkinis som täckte hela kroppen och därtill en tillhörande kappa som ytterplagg. Materialet såg ut att vara tjockt och, tyckte jag, ohygieniskt för övriga badgäster. Dessutom tog de, genom sin utstyrsel, upp en hel del plats i den välbesökta bassängen. Svaret på min fråga från personalen var att ”det är okey om materialet är av lycra (elastan)”. Jag undrade hur de kunde veta det, men fick svaret att ”man inte kan gå omkring och kontrollera allting, eller hur?”.  

Det fick mig att tänka på vad en kollega och vän som bor i en annan stad berättade om hur afrikanska familjer utan tillsägelse hoppade i bassängen i sina färgglada tygstycken som mest såg ut som vanliga klädesplagg. Sedan dess bojkottade hennes familj stadens simhall. Jag replikerade med att berätta om min absurda upplevelse då en grupp muslimska kvinnor, som gick på simkurs, tog upp halva bassängen där deras svarta tygstycken flöt omkring som stora fågelvingar. Icke-svenska skyltar som jag ser på badhuset är inte längre på finska, utan på arabiska och i blindskrift. Idag finns inte heller några stränga badvakter som tvingar manliga besökare att ta av sig badbrallorna i bastun. Ingen i den förmodligen pedagogiskt skolade personalen skulle förmodligen komma på en sådan tanke. 

Särskilt utomhusbaden på sommaren, är väldigt välbesökta av icke-västliga badgäster, då man kan få en dag i solen med utomhusbad och picnic för hela familjen. Sveriges nuvarande nationalarena, Eriksdalsbadet, liknar på somrarna en ”socio-ekonomisk” förort. Vill man se hur det svenska samhällets demografiska förändring gått till, kan man studera de bilder som finns uppsatta från dess utomhusarena från sextiotalet, då det var svårt att hitta en icke-vit person. Jag minns däremot de många frisksportande finländarna som höll till där.  

Jo, en sak till som speglar samhällsförändringen och den svenska devisen om ”att mest kränkt vinner”. För några år sedan tog Stockholms stad bort alla badvågar från simhallarnas omklädningsrum. När jag frågade varför, fick jag svaret: ”Ingen ska behöva känna sig kränkt eller mobbad för att vara fet eller överviktig!“ Detta främst med tanke på de skolklasser som besökte baden.  

Frågan är bara hur mycket fetvadd man kan lägga in för att skydda människor från livets realiteter. I Sverige gör vi så gott vi kan på det området. 

Gunnar Sandelin