PATRIK ENGELLAU: Vem ska ta ansvar?

Då och då får jag en hisnande känsla i magen, som ibland gränsar till panik, när jag tänker på vad politikerna – det känns mest relevant att dra all över en kam – utsätter mitt land för. Till min bedrövelse upptäcker jag att många andra delar min oro. Bedrövelsen beror på att oron känns mer befogad när den delas av andra. Jag kan inte så lätt skriva av den som ett personligt feltänk.

Nyligen läste jag en uppgiven och skrämmande precis formulering av Jens Ganman. Han talar till ”den politiska eliten… som har pajat Sverige bortom all räddning”:

Ett fullt fungerande land har offrats för era utopiska drömmar om Sverige som en humanistisk stormakt.

Det är en pregnant och sann formulering som fångar essensen, den högmodiga självgodheten, i de senaste femtio åren svenska politik. Visst kan man iaktta marginella skillnader mellan partierna men om man hänger upp sig på sådana detaljer förlorar man perspektivet på helheten där alla är skyldiga.

Möjligen skulle jag vilja komplettera Jens analys med påpekandet att det förstås inte bara är drömmen att stå inför FN:s generalförsamling som den förkroppsligade godheten som kan förmå en ledande svensk politiker att skynda på invandringen. Man måste även ta andra jobbfördelar i beaktande, till exempel förstaklassresorna till viktiga konferenser och möten över hela världen, högre lön än vad som erbjudits utanför politiken, lyxhotell, medmänniskornas för det mesta underdåniga respekt, grannarnas och de gamla skolkamraternas aktningsfulla nyfikenhet, kanske limousin eller i varje fall generösa taxiresor, känslan av att vara en person av betydelse, en som varje dag får sin relevans bekräftad (om än bara för att pladdra något meningslöst i nyhetsprogram på teve).

Men den politiska eliten är alltså inte bara humanitärt sinnad, mäktig och välförsedd med pengar och fringisar utan framför allt har den pajat ett fullt fungerande land. I det sammanhanget är det två saker som knäcker mig, den ena hämndlystet tillbakablickande, den andra just hisnande orosladdad vid tanken på framtiden.

Vanliga bedragare kan få kännbara straff även för tämligen beskedliga förbrytelser. Om du lyckas blåsa en senil pensionär på några tusenlappar blir det nog några månader i stillot. Vad ska man då säga om Morgan Johansson, vars arroganta halsstarrighet och ovilja att släppa fram sanningen om invandringen måste ha kostat svenska folket bruttonationalprodukter? (Om man räknar lågt. En invandrare som inte arbetar beräknas kosta staten kring fem miljoner kronor under sin livstid. Just nu lär det finnas 700 000 som inte jobbar. Totalkostnaden bara för dem blir över en halv BNP.) Och den politiska elitens förseelser handlar inte bara om dess invandringsprojekt utan även dess övriga storslagna felgrepp såsom vindkraftfantasierna, kriminalpolitiken och så vidare.

Jag vet mycket väl att lagstiftningen inte tillåter att straff utmätes mot ens de grövsta politiska fadäser (enligt presumtionen, som är ett slags demokratins fikonlöv, att alla fel är medborgarnas egna eftersom de tillsatt de försumliga makthavarna i allmänna val). Men lik förbannat känns det snopet att inte på något sätt kunna komma åt dem som, för att använda Jens lyckade uttryck, ”offrat landet” för sina egna ”utopiska drömmar”.

Det andra som fyller mig med en tidvis panisk ångest är att det i vårt land, vad jag kan se, inte finns någon hygglig organiserad kraft som kan styra upp situationen när den politiska elitens fiasko blir så uppenbart att de själva börjar springa mot utgången (det vill säga ställa sig i kö för ambassadörs- och generaldirektörstjänster). Tyvärr är makten i vårt land så centraliserad att det inte finns några alternativa maktcentra eller maktgrupperingar. Den traditionella borgerligheten har ingen organisation och inget självmedvetande. Näringslivet har inte haft någon röst sedan SAF las ned. Vi har till exempel inte, som i USA, en stor grupp kunniga och erfarna personer som flyttat mellan positioner inom staten och näringslivet. Om den amerikanska staten pajade så skulle det finnas friskt blod att hämta på andra ställen. I flera latinamerikanska länder – vilket jag nog inte kan påpeka utan att bli kallad för fascist – finns förvarsmakter som sedan 1800-talet uppfattat sig som nationens ryggrad med ansvar för dess öden och ansett sig skyldiga att gripa in och ställa till rätta om det kör ihop sig totalt för de civila makthavarna (ja, det kallas för statskupp).

Under den sönderfallande tyska Weimarrepubliken fanns inga väletablerade alternativa maktapparater vilket skapade handlingsutrymme för en ny maktspelare, nämligen herr Hitler och hans följeslagare.

Patrik Engellau