Svenska medier rapporterar inte gärna om hur Sverigebilden får sig en rejäl törn i övriga Europa. Här är kartan fortfarande viktigare än terrängen, medan europeiska journalister öppet kan förfäras över den accelererande gängkriminaliteten i vårt land. För ett par dagar sedan hade den stora tyska tidningen Bild (tidigare Bild-Zeitung) ett reportage om Sverige som ett land som har spårat ur. Tidningen konstaterade bland annat att ”Sverige kvävs av tung kriminalitet, skjutningar och revirkamp mellan kriminella gäng”. Man talade också om hur ”ett dödligt integrationsmisslyckande” förvandlat idyllen i Pippi Långstrumps och Bullerbyns land till en ”Ballerbü” – ett land av puffror och knölpåkar. 

Hur kunde det gå så långt att ”den skandinaviska idyllen” till och med skakas av explosioner och bombdåd? frågar sig tidningens reporter och upplyser därefter sina läsare om att Sverige är ett land där mord och dråp ständigt ökar till skillnad från hela det övriga Västeuropa, som sedan 1990-talet har redovisat fallande statistik vad beträffar antalet mord. Sedan 2013 ökar emellertid kvoten av mord i Sverige. Hos oss är 12 invånare per million offer för våldsbrottslighet medan motsvarande siffra för övriga Europa är 8 personer.  

Och det värsta, förklarar tidningen, är att våldsbrotten eskalerar. I svenska städer kan gängkriminella spränga boendemiljöer i luften. Bild intervjuar docenten i kriminologi och polisen Amir Rostami, som beskriver brutaliseringen av gängvåldet, där man inte längre drar sig för att använda AK47:or och handgranater. Vi har fått ett hänsynslöst våld, där gärningsmännen inte bekymrar sig om vilka konsekvenser deras dödliga uppgörelser får för omgivningen, konstaterar han. 

Under tidigt 1990-tal var antalet dödsskjutningar i Sverige runt fyra per år. 2018 hade de eskalerat till 40. Förra året blev ett blodigt rekord år med 63 dödsfall och 90 sprängningar. Den tyska allmänheten får också veta att i flera av våra utanförskapområden lever folk i ständig skräck för nya våldsdåd med svåra skador eller dödlig utgång. Förtroendet för rättsstaten Sverige undergrävs eftersom den makt som innehar våldsmonopolet inte kan hantera problemen på ett för medborgarna betryggande sätt. Uppklarningskvoten är alldeles för låg, konstaterar Rostami. 

Jag kan bara instämma. För lite drygt tre månader sedan vaknade jag av en ljudlig smäll och med skallrande fönsterrutor i min lägenhet på Södermalm i Stockholm. Vi rusade ut på gatan. Bara några kvarter längre bort var en portuppgång söndersprängd och ett 20-tal lägenheter fick omgående evakueras. Bild gör inte några hemligheter för sina läsare att gängvåldet är invandrarrelaterat. Vilka är då dessa personer som försätter svenskarna i ångest och skräck? frågar de.  

Svaret blir att de flesta förövare är mellan 20 och 29 år, till 96 procent män, bosatta i migranttäta bostadsområden och särskilt aktiva i Malmö och Stockholm. Manne Gerell, docent i kriminologi, förklarar att det är nödvändigt att tala om invandringen till Sverige om man vill förstå problemen eftersom både offer och gärningsman nästan alltid har en ”migrationsbakgrund”. Alltså äntligen våga kalla en spade för en spade. Det är relativt nytt i den svenska debatten. Det var ju först i september 2020 som statsminister Stefan Löfven vågade erkänna att det finns någon koppling mellan invandring och brottslighet. 

Trots att Sverige har prisats för sin humanitära flyktingpolitik, konstaterar tidningen att det nu visar sig att det svenska samhället står inför verkliga utmaningar, särskilt då storstäderna förvandlats till ”kriminella hotspots”. Manne Grenell menar avslutningsvis att Sverige redan har börjat minska på invandringen med tanke på den kriminalitet som den har fört med sig. Det tror jag när jag får se det! 2022 beviljade vi totalt nästan 135 000 uppehållstillstånd, varav 46 000 på grund av kriget i Ukraina.