GUNNAR SANDELIN: Pionjären Ingrid Björkman har kvar sin skärpa

Ingrid Björkman är en pionjär som har varit aktiv i 30 år inom motståndet mot svensk migrationspolitik, mångkultur och massinvandring. Även om hon numera endast gör gästframträdanden då och då på den offentliga arenan, som här som sommarpratare i Swebbtv förra året, är hennes språkbruk vid 95 års ålder skarpt och rakt. Ett exempel på det är hennes reaktion i ett mejl på en text som jag nyligen skrev här på sajten som bland annat berörde svenskarnas rätt till sin egen hemvist på jorden. Hon konstaterade: 

Det är min självklara rätt att känna mig hemma i mitt eget land. Men den rätten och den möjligheten har det vänsterliberala etablissemanget och deras anhang tagit ifrån mig. Jag hatar dom! Jag har, efter att tidigare ha varit en uridealistisk, romantisk mångkulturalist, med åren nyktrat till rejält. Orban är min idol. 

Likaväl som man kallar Ingrid Björkman för pionjär, kan man också benämna henne dissident. Om vi tar det från början är hon en docent i litteraturhistoria som genom Sida blev forskare i u-landsfrågor vid Nairobiuniversitetet i östafrikanska Kenya.  Där fick hon klart för sig att majoriteten av dem som fick asyl i Sverige inte var flyktingar, samt blev vittne till hur den svenska migrationspolitiken var ett enormt resursslöseri som dessutom dränerade utvandringsländerna på kompetens. Detta ledde till att hon tillsammans med några likasinnade våren 1993 skrev boken Invandring – sammanbrott eller utveckling (slutsåld sedan länge). Författarna trodde att de genom att belysa detta tema med fakta skulle kunna få politikerna att bli informerade och debatten att vända. 

Det kunde de lika gärna se sig om i stjärnorna efter! Inget vanligt bokförlag vågade ge ut boken, inga recensioner i dagspressen. Ungefär samma bemötande som etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg och jag fick med våra böcker Invandring och mörkläggning 20 år senare. Dock fick Ingrid Björkman in en debattartikel i Svenska Dagbladet under rubriken Folks oro över invandringen måste tas på allvar.  Det renderade en folklig respons med telefonsamtal där människor grät av lättnad över att någon artikulerade sådant som de länge plågats av. ”Jag fick tre giftermålsanbud”, minns hon. Dessutom fick hon stöd av debattredaktören Johnny Flodman som sa: ”Verkligheten kommer att ge dig rätt!” 

Men sedan kom etablissemangets motattacker. I olika tidningar med de sedvanliga rasist/nazist/fascist-angreppen utmålades hon som en dålig människa som saknade ett humanitärt perspektiv. I en påföljande radiodebatt i programmet Tendens i SR:s P1 drog programledaren helt sonika ned ljudreglaget för henne när det passade. Detta efter att Ingrid Björkman med ytterligare en debattartikel i SvD, benämnd Politiker, sluta hyckla om invandringen retat etablissemanget en gång för mycket. ”Oppositionen mot mig och mina artiklar växte och antog efterhand formen av ren förföljelse. Expo, som jag vägrade ha att göra med, var huvudleverantör av underlaget till hatskriverierna”, berättar hon i antologin Priset – tolv författare om svensk repression för den som är intresserad av mer detaljerad information. 

Mediernas trakasserier kulminerade i maj 1996 med ett stort uppslag över två sidor i Expressen där Ingrid Björkman tillsammans med sina medförfattare (Jan Elfverson, moderat företagare, och Åke Wedin, docent i historia och aktiv socialdemokrat) porträtterades med förstorade passbilder, som tagna ur ett förbrytarregister. Rubriken löd: Främlingshatets nya ansikten. Det som var extra provocerande var att hon var en ledande gestalt i ett nätverk, en brevkrets som kallades för Folkviljan, vilken försökte samla en folklig opinion mot migrationspolitiken. Ingrid Björkman blev också anmäld till ett internationellt nazistregister i USA, en registrering som inte kunde överklagas. ”Det var overkligt att bli behandlad som om jag var pestsmittad. Under en sommarvecka kände jag mig så jagad av två DN-journalister att jag gick under jorden”, berättar hon. 

Det som är mest slående med Ingrid Björkman är vilken ovanligt ungdomligt sinnad person hon är, utan anlag till bitterhet. Med tanke på den förföljelse som hon har fått utstå, skulle man kanske tro att hon har bepansrat sig. Istället bryter hennes pärlande skratt igenom då och då. Tanken svindlar när hon berättar att hon var med som uppvisningsgymnast vid de Olympiska Spelen i London 1948. Detta som 21-åring för 74 år sedan! Och i ett OS som var ett enda stort svenskt segertåg då resten av Europa i stort sett låg i ruiner. 

Kanske kan hon tacka idrotten för sin förmåga att hålla fokus och koncentration när det stormade som allra mest. Samt sin genetiska konstitution – hennes far blev 106 år. Motståndskraften har hon fått från sina föräldrar, säger hon. Som den fighter hon är kunde Ingrid Björkman värja sig mot angreppen, hålla sig känslomässigt distanserad för att fortsätta lägga sin kraft på skrivandet. Tillsammans med sina vapendragare blev det två böcker till. Flyktingpolitikens andra steg (1996), som avhandlade en flykting- och biståndspolitik knuten till UNHCR. Fortfarande kunde Ingrid Björkman resa runt och hålla föredrag runt om i landet, bland annat på politiska föreningar av olika färg.  

2005 kom på eget förlag boken Exit Folkhemssverige – en samhällsmodells sönderfall, där Ingrid Björkman var en av medförfattarna, tillsammans med bland andra antropologiprofessorn Jonathan Friedman. Boken blev en viktig inspirationskälla för mig. Den är slutsåld, men kan läsas på nätet.   

Exit Folkhemssverige tog flera år att skriva och efter detta började Ingrid Björkman känna att hon hade gjort vad hon kunnat. Hon misstänkte att hon stred mot en övermäktig fiende med en dold agenda, där EU-eliten genom att dränka Europa i migranter ville utplåna nationalstaterna och varaktigt förändra den demografiska sammansättningen. Genom medias försorg har detta också blivit möjligt. Postmodernismen utgör den överideologi som ingår i det vänsterideologiska komplex som, utifrån den skräck som växte fram för nationalism efter andra världskriget, präglar västvärlden idag, menar Ingrid Björkman. Hörnstenen i denna lära är ”allas lika värde” som blivit en religiös dogm som inga fakta i världen kan rubba. Det är lätt att känna igen sig i Ingrid Björkmans beskrivning hur hon kände det för cirka 15 år sedan: 

Vi kände oss maktlösa gentemot hyckleriet, förljugenheten, fegheten – gentemot den ”culture of silence and fear”, som kommit att genomsyra Sverige. Vi hade velat så väl men så föga förmått. Men i våra ljusaste stunder sa vi till varandra, att helt förgäves hade vårt arbete inte varit: De som i framtiden skulle skriva om hur Sverige blev mångkulturellt skulle genom våra böcker se, att det ändå funnits ett motstånd. 

Då kände sig Ingrid Björkman till slut väldigt ensam, men idag andas hon mer hopp. Det är så många fler som skriver kritiskt nu när vi har de sociala medierna. Det är också positivt att det finns gott om dissidenter, vilket har bidragit till att myten om Den Humanitära Stormakten faller sönder. Om de negativa konsekvenser av invandringen som politiker och media har mörklagt och bagatelliserat i decennier, men som nu börjar att rämna på bred front, säger hon:  

Vi måste alla tala om detta enorma samhällsproblem. Tala och agera! Nu! Än finns det hopp för Sverige! 

Foto: Swebbtv 

Gunnar Sandelin