GUNNAR SANDELIN: Det går inte att rå på vänstertänket!

Den tanken slog mig (igen) efter att ha läst DGS häromdagen. Två berättelser, som bara utgör ett axplock ur det dagliga flödet, blixtbelyste hur det står till. När Patrik Engellau på sjuttiotalet förklarade för sina SIDA-kollegor att svensk u-hjälp inte kom till någon nytta, ansåg hans kollegor att svenskarna måste göra någonting åt sin rasism. Birgitta Sparf vände samma dag på samma sajt förtjänstfullt ut och in på en kvinnlig feministisk sommarpratare i P1, bytte ut hennes syn på män mot kvinnor, och tydliggjorde vilka det var som var skyldiga till att den svenska kvinnan var nedtryckt.

Kom också att tänka på mina texter om mina vänner som tänker rösta på socialdemokraterna samtidigt som de är medvetna om att det välfärdssamhälle förskingras, som de har verkat för under sin livstid. En vän till mig kommenterade: Det är erbarmligt. Om det enbart berörde dem själva kunde man låtit det bero. Men att folk har en sådan lättsinnig inställning ifråga om vår kultur, civilisation och gemenskap är rent ut sagt vedervärdigt.

Ja, det är ett erbarmligt och frånstötande lättsinne att bara rycka på axlarna när ens eget land ges bort till hela globen. Inte ens när konsekvenserna blir uppenbara inför ens egna ögon faller fjällen. Men sådant är vänstertänket. Ingenting i hela vida världen rår på det!

”Vänsterskruvar!”, utbrast en snickare en gång tidigt på sjuttiotalet när vi kom in på dåtidens radikala aktivister, vilka tog media och gator och torg i besittning med sina flammande appeller, och till och med hyllade Maos kulturrevolution. Jag tycker att den jämförelsen håller än: vänstermänniskor skruvar alltid till det, så att de offergrupper som de säger sig värna om, aldrig behöver riskera att förlora sin offerstatus och därmed göras ansvariga för sina handlingar. Det är alltid samma visa: felet är någon annans, strukturellt knutet till vårt omänskliga kapitalistiska och patriarkala samhälle som ”utanförskapar” människor på löpande band.

Tidigare var det den breda nationella arbetarklassen som skulle resa sig. Numera sitter alltid minoriteterna, alltifrån kriminella till hbtqi-personer (inga jämförelser i övrigt), i förarsätet. Alltid utgår vänstern ifrån hur verkligheten borde vara, mycket sällan hur den verkligen är. I det senare fallet måste man ju kräva ansvar utifrån det förefintliga och det vill inte den ständigt puberterande vänstern gå med på.

En sak till som jag länge har undrat över. I vilken utsträckning kan invandrare vara solidariska med svenskar? Är det ändå inte psykologiskt så att om man har en invandrarbakgrund så identifierar man sig, i alla fall i stora drag, med migranter? Jag har märkt, både på mina invandrade vänner och på dem som har invandrarbakgrund i det offentliga rummet, att även om de tycker illa och till och med känner sig hotade av massinvandringens konsekvenser, har de till skillnad från mig ett invandrarperspektiv på Sverige. Det är kanske naturligt, men när jag säger att ”det här är i grunden svenskarnas land, det är inte alla arabers och afrikaners naturliga stamort på jorden”, uppstår något svårdefinierbart som skaver. Jag möts av tystnad eller invändningar och frågor om jag inte tycker att de själva har lika stor rätt till det här landet som jag.

Visst tycker jag att mina skötsamma invandrade vänner har rätt att få kalla sig för svenskar, om de nu vill det. Men när jag däremot ser hur gatubilden förändras genom närvaron av allt fler utomeuropéer, och jag tillfrågar mina inre organ där allt tänkande har sitt ursprung, händer någonting annat. En hotbild framträder, och jag känner jag hur mina mer primitiva sidor aktiveras och slagord som ”Sverige åt svenskarna!” börjar tränga sig upp till hjärnkontoret.

Det är samma sak med debatten i media. Svenskarnas åsikter om och problem med migrationen ska helst formuleras av en person med invandrarbakgrund (eller kvinnlig feminist) för att nådigt kunna godkännas av redaktörer och andra grindvakter. Den svenska majoritetsbefolkningen anses inte själva tillräckligt myndiga. Detta sker även på sociala medier, i bloggar och poddar. Det är som om svenskarnas egen erfarenhet av att leva i sitt eget land, måste granskas med lupp, problematiseras eller diskvalificeras för att sedan sedan filtreras genom medvetandet från en person med invandrarbakgrund, innan det kan föras ut i det offentliga rummet.

Det är invandrare som ska lära oss hur vi ska tala om oss själva. Detta mentala översitteri irriterar mig ständigt. Det här är ju mitt land sedan mer än 70 år!

Bild: Thought Bubble från Wikimedia Commons. https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/deed.en Author: EnEdC

Gunnar Sandelin