PATRIK ENGELLAU: Nästan fritt fram numera

Den svenska mentaliteten är slav under det politiskt korrekta tänkandet. Skillnaden mellan det ”politiskt korrekta” och det ”korrekta” framgår av historien om begreppets tillblivelse. Direktören för ett sovjetiskt stålverk under stalintiden frågade sin fabriksansvarige hur många ton stål som producerats under den senaste veckan. Vill du höra det korrekta svaret eller det politiskt korrekta? undrade fabrikschefen. Eftersom det är Stalin som frågar måste det vara det politiskt korrekta, svarade direktören. Politisk korrekthet är förmågan att bortse från verkligheten när makten önskar det.

Det råder numera, om jag får tolka det svenska sinnesklimatet, föga tvekan om att det hos oss i Sverige finns två väsensskilda världar, den politiskt korrekta och den korrekta. Så var det inte, vad jag kan minnas, för trettio, fyrtio år sedan. Visserligen kunde det förstås hända att makten ljög men det var inte på det systematiska och välorganiserade sätt som vi ser idag. För det mesta levde landets makthavare i samma mentala värld som medborgarna. Men så är det knappast nu. På det viset påminner den svenska situationen nu för tiden om den som kännetecknade Sovjetunionen – med en betydelsefull skillnad.

Under Stalin (och fortfarande till dels under Putin) var det förenat med livsfara att artikulera annat än politiskt korrekta uppfattningar. Och fick dissidenten inte ett skott i nacken kunde han utsättas för rader av andra slags mer eller mindre plågsamma trakasserier. Men så är det inte hos oss. Även om många påstår motsatsen är min bedömning att det numera är nästan riskfritt att bryta mot den politiska korrekthetens diktat. Visst kan det bli bråk i bekantskapskretsen. Man kanske blir undanskuffad från det där jobbavancemanget man bespetsat sig på. Man kanske blir förtalad bakom sin rygg. Men så ser livet ut. Det finns inga helt släta vägar. Det är bara unga feministiska kvinnor och missnöjda invandrare som är prinsessor på ärten nog att skylla minsta lilla personliga motgång på kvinnoförtryck respektive rasism.

I övrigt är det sedan några år tillbaka märkvärdigt fritt att framföra åsikter som tidigare var kontroversiella. Minns att integrationsminister Ygeman för bara några dagar sedan utan påtagliga protester hävdade den i och för sig obegripliga men i mångas ögon rasistiska uppfattningen att det inte borde bo mer än femtio procent icke-nordiska människor i utanförskapsområden. Strax därefter bröt statsministern grovt mot den politiskt korrekta etiketten genom att tacka nej till en debatt i regi av Pride-veckan. (Är dessa två svalor tecken på en annalkande sommar? Försöker socialdemokraterna kränga av sig PK-masken för att vinna röster exempelvis bland normala gråsossar som flytt till sverigedemokraterna?)

Bilden visar en annons från Försvarsmakten som berör mig illa eftersom den framstår som inställsamt förljugen. Försvarsmakten försöker av PK-istiska skäl fjäska för det statsfinansierade Pride-etablissemanget. Så här står det i en annons som jag som skattebetalare mot min vilja tvingats bekosta:

När världen är i ett osäkert läge är det lätt att ställa rättigheter mot varandra. Det finns de som påstår att Försvarsmakten har viktigare saker att fokusera på just nu än att vifta med Pride-flaggan. Rättigheter ställs mot varandra och man frågar sig vad som viktigast: ett starkt försvar eller allas lika värde?

Tanken att Försvarsmakten skulle sätta allas lika värde lika med eller rentav framför ett starkt försvar är absurd (alldeles oberoende av att ingen lyckats förklara vad allas lika värde skulle betyda). Försvarsmakten är till för att försvara landet vilket rimligtvis medför att fiendesoldater ska dödas. Ska en svensk militär filosofera med sig själv om fiendens lika värde innan han trycker på skjutknappen?

För mig får bögar vara bögar och flator flator – vid skattefinansierat könsbyte på förvirrade tonåringar drar jag dock en gräns – men det betyder inte att denna lilla påtryckargrupp ska hedras med särskild uppvaktning av det svenska krigsväsendet. Kommer försvaret att sätta in annonser till stöd även för andra minoriteter såsom tågkonduktörer, blekingebor, onanister och frimärkssamlare?

Patrik Engellau