PATRIK ENGELLAU: Skammen och kompensationskraven

Utgångspunkten är att Västerlandet, varmed menas i varje fall Nordeuropa och Nordamerika, med början för några hundra år sedan av oklara skäl nådde en grad av ekonomisk och social utveckling som inga andra folk och kulturer kom i närheten av. För några av västerlandets skarpaste hjärnor framstod dessa olikheter mellan folkgrupperna som mysterier och eftersom västerlandet hade utvecklat vetenskapen som metod att lösa kniviga problem satte det igång vetenskapen just för att hitta lösningen på denna nya fråga. Var det något fundamentalt som skiljde de vita västerlänningarna från folk från andra kulturer?

1800-talet var besatt i sin iver att göra vetenskapliga upptäckter, det gällde både tävlan om bästa vägen till Sydpolen och den vinnande förklaringen till observerade skillnader mellan folkgrupperna. En del experiment misslyckades och befanns vara återvändsgränder – överlevnadsprocenten över huvud taget bland vetenskapliga hypoteser som utsätts för seriös prövning är nedslående nog. Detta gällde till exempel en av rasforskningens pionjärer, fransmannen Gobineau, som efter mycket huvudbry kom fram till att vissa folks underutveckling berodde på att de inte kunde bättre.

Gobineaus svårigheter eggade andra forskare. Överallt fanns vetenskapsmän som sökte svaret. I Sverige inrättade staten för bara hundra år sedan ett rasbiologiskt institut knutet till Uppsala universitet. Sverige ansågs vetenskapligt ledande på området. Både Hjalmar Branting och Arvid Lindman hade arbetat för att institutet skulle etableras. Institutet ägnade sig åt bland annat åt att planera en del i det europeiska sammanhanget obetydliga rashygieniska statliga program i syfte att skydda den svenska befolkningsstammen från vad som ansågs vara mindervärdiga element samt åt vad som numera har uppvärderats till ett skamligt huvudnummer bland dess verksamheter, nämligen skallmätning av samer. (Redan efter tretton år fick institutet emellertid en ny chef som inte trodde på rasbegreppet eller rasbiologin som vetenskap. Tvångssteriliseringarna fortsatte dock.)

Den grundläggande frågan om varför västerlandets folk var så tekniskt och ekonomiskt överlägset andra etniska grupper fick efter andra världskriget plötsligt ett oväntat svar, nämligen att den vite västerländske mannen genom århundradena hade förtryckt, bestulit och förslavat andra etniska grupper – ju mörkare, desto mer – till den grad att de drabbade folken inte bara var berättigade att ge uttryck för det hämndbegär som brann i deras hjärtan utan också, och med tiden alltmer, att begära upprättelse och ofta ekonomisk kompensation.

En fråga som ibland upptar mig är vilken av dessa som kom först, skammen eller kompensationskraven. Rent logiskt borde de vitas skam ha föregått de rasifierades kompensationskrav eftersom det är meningslöst att begära ersättning av den som inte känner sig ha gjort något orätt (på samma vis som det är utsiktslöst för ättlingar till afrikaner som förslavats av araber att begära kränkningsersättning av sentida muslimer som inte anser sig ha någon skuld).

De västerländska skuldkänslorna för slaveriet hade börjat spira bland liberaler i 1800-talets England. Så småningom lyckades engelsmännen i kraft av sin överlägsna sjökrigsmakt få slut på den transatlantiska slavhandeln. Sedan dess har västerlänningarna, om än inte enhälligt, gjort mer än några andra kulturer för att skamset stävja slaveri och annat etniskt förtryck.

Den mentala energi som idag ägnas åt denna i världspolitiken så betydelsefulla och uppmärksammade fråga kommer från ett västerland som inte längre förmår känna stolthet över sina landvinningar – eftersom de tas för självklara, typ att livsmedelsförsörjningen, fjärrvärmen och de fabriksrivna jeansen är garanterade – utan i stället skäms inför olika identitetsoffer som alltmer intensivt kräver gottgörelse.

Vad jag helt fräckt påstår är att västerlandet på grund av någon obegriplig men sedan århundraden medfödd skamkänsla – en tes som jag snott från Max Weber och i någon mån uppdaterat till vår tid – inte bara accepterar utan också uppmuntrar och skattefinansierar hyllningar till olika historiska lämningar och kulturyttringar från etniska grupper som vi västerlänningar själva anser oss så skamligen ha kränkt sedan sekler.

Genom ett anfall av serendipitet publicerade Dagens Nyheter en debattartikel om detta samma dag som jag planerade denna artikel. För att hedra de av oss svenskar förtryckta folken måste vi under respektabla och värdiga former och på skattebetalarnas bekostnad som bilden visar begrava deras förmultnade kvarlevor, kranier till exempel.

Artikeln är undertecknad av det slags folk som brukar skämmas mest å de västerländska folkens vägnar, till exempel ärkebiskop Jackelén och andra kyrkligt anknutna organisationer såsom Samiska rådet i Svenska kyrkan och Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.

Försoning var ordet och det vet man väl vad som krävs för en hållbar förlikning när någon stulit och klassificerat gamla benknotor. Det krävs ersättning för de entreprenörer som gjort de kränkta folkens sak till sin. När det kommer till kritan verkar detta vara den springande punkten:

Sametinget och Svenska kyrkan begärde redan för två år sedan en översyn av gällande regler för att stärka rätten till repatriering av kvarlevor och underströk att de grupper som utsatts inte ska behöva bära kostnaden för återbegravning. Inget har hänt i frågan… Kostnadsfrågor är inte lösta… Omsorgen om en medmänniskas kvarlevor är ett uttryck för hur vi ser på människovärdet. Staten måste ta ekonomiskt ansvar för att de grupper som utsatts inte ska behöva bära kostnaden för (åter)begravning.

De genom tiderna förfördelade gruppernas moderna ledare måste ha kompensation. Det brukar handla om det. Ledningen för Black Lives Matter krävde att de själva skulle få ersättning när de lokala polisdepartementen skars ned efter George Floyd-kravallerna.

Patrik Engellau