ANDERS LEION: Har hon gått vilse? 

Var är Magdalena? Ingen har sett till henne på sistone. Och för en tid sedan publicerades några bilder av henne ute i naturen, sittande på en äng. Kanske har hon gått vilse? 

Det är i så fall symptomatiskt. Socialdemokraterna har gått vilse. Förvirrade går de omkring i tät snårskog och försöker hitta en väg ut, eller åtminstone en väg framåt. Nu går de bara runt, runt.   

Ofta kommer de till utgångpunkten med ryggen före: De lämnar kärnkraftsmotståndet och efter ett varv kommer de tillbaka och är kärnkraftsbejakare, de säger att strukturerna – bebyggelsen, betongblocken – i de utsatta områdena orsakar bidragsberoende och brottslighet men på tillbakavarvet har de funnit att också etnicitet har något med saken att göra, de garanterar med insats av statsrådstaburetter att Sverige skall stå utanför Nato – men på tillbakavägen har  de funnit   att vi skall nog vara med ändå – och så vidare. 

Hur kan det komma sig? Varför irrar de – partiledare och alla andra i toppen – omkring så utan styrsel i spenaten? 

De är uppgivna. De vet inte vad de vill. De förstår inte dagens samhälle, och i den mån de förstår kan de inte göra en insats någonstans utan att skada sig själva. 

Länge har de förespråkat en generös invandringspolitik, men när motståndet mot denna, uttryckt främst av SD, blivit alltför tungt vägande i opinionen säger de sig genomföra EU:s mest restriktiva politik. De förstör därmed sina utsikter att också fortsättningsvis få stora andelar av invandrarrösterna, varför de i praktiken ändå släpper fram många anhöriga till sina invandrarväljare som redan etablerat sig i landet. 

De är beroende av miljöpartiets stöd samtidigt som de börjat känna sig tvungna att fjärma sig från dess kärnkraftsmotstånd. 

De har aktivt drivit på eller i alla fall accepterat nedläggningar av kärnkraftsaggregat, vilket lett till elbrist och höga priser, som sannolikt kommer att bli än högre i vinter. De försöker, förgäves, förklara prishöjningen som orsakade av Putins politik, utan att kunna övertyga ens sig själva. 

För varje varv de vandrar runt i politikens snårskog blir de alltmer trötta och förvirrade. Och nu, till slut, har de blivit uppgivet stående, med hängande armar. 

Det är inte förvånande att Magdalena Andersson så länge som möjligt försöker stanna kvar, gömd, i buskagen. 

Olyckligtvis för henne och partiet väntar ett val bara några veckor bort. Hon måste börja visa sig, och hon måste våga debattera med motståndarna. 

Hittills har den av henne och partistrategerna utmejslade politiken varit framgångsrik. Den utgår från hennes höga förtroendesiffror. De vet att varje gång hon visar sig och sitt dåliga humör och sin oförmåga att debattera – hon kan bara skälla – sjunker förtroendet för henne.   

 
Talekonst har aldrig värderats högt i svensk politik. Det är kanske inte någon större nackdel. Saklighet är bättre – men om båda fattas är läget kärvt. 

Men vad skall statsministern göra nu? Skall hon sjukskriva sig inför debatterna? Har hon någon ersättare att sätta in? 

Jag tror lösningen blir att hon kommer att kräva debatter med fritt tidsutrymme för varje inlägg. Då kan hon ägna sig åt långa, i förväg inövade tal och strunta i att svara på motståndarnas angrepp. 

Det stämmer med hennes nuvarande strategi – att försöka få sin av rädsla drivna frånvaro fortsatt dold och få den att framstå som ett eget val för att göra sig upphöjd över småttigheter. 

Men denna strävan till upphöjdhet kan inte förenas med hennes eget och hennes partis uppgivna rundgång i snårskogen.  

Ett majestät får inte framstå som uppgivet och får inte heller gå och gömma sig för att dölja sin rädsla. 

Redan har opinionssiffrorna börjat dala. 

Anders Leion