PATRIK ENGELLAU: Energipolitik

Som vanligt ondgjorde jag mig inför mitt lunchsällskap över svensk politik. Den här gången, som så ofta annars under det senaste halvåret, handlade det om energipolitiken som jag fruktar kommer att drabba medborgarna med både elbrist och brant stigande energipriser.

Eländet beror på två saker, sa jag självsäkert, dels på miljöpartiet som är religiöst besatt av ångest vid tanken på allmänt välstånd och ett bekvämt liv för alla och dessutom, olycka över alla olyckor, har tagit sig in i riksdagen, dels på socialdemokraterna som saknar politisk ideologi och därför ger sig i lag med vem som helst bara för att slippa lämna taburetterna.

Du har fel, sa lunchsällskapet. Har du glömt kärnkraftsomröstningen 1980? Medborgarna fick välja mellan tre alternativ som alla syftade till att avveckla kärnkraften fast i olika takt. Den politik som nu förs, mer än trettio år efter folkomröstningen, är ett slags genomsnitt av de tre alternativen.

Det där tål att tänka på, sa jag eftertänksamt. Du menar alltså att den skadliga, vimsiga och ogenomtänkta energipolitik som idag förs egentligen är hederlig gammal svensk konsensuspolitik från den era när Sverige fungerade som bäst?

Jag tror det, sa lunchsällskapet. Men jag håller med om att det känns motsägelsefullt ty det skulle betyda att politiken redan då var lika oövervägd som idag. Hur kan då Sverige ha fungerat så bra som det faktiskt gjorde under rekordåren, det vill säga kvartsseklet efter andra världskriget?

Det känns som en riktig tiotusenkronorsfråga, sa jag betänksamt. Faktiskt rätt fundamental. Hur kan en vilsekommen politik ena kvartsseklet ge goda resultat och nästa tjugofemårsperiod mest motgångar och besvär?

Om det nu verkligen är så, inflikade lunchsällskapet som är vetenskapligt lagt.

Jag tror att det är så, sa jag sturigt, och dessutom tror jag att jag vet vad det beror på.

Shoot, man! sa sällskapet.

Man ser mönstret på så många andra ställen, fortsatte jag. Skolan till exempel. I slutet av rekordåren genomfördes reformer som skolan ännu inte har lyckats hämta sig från.

Och vad gick reformerna ut på?

Om vi hoppar över de ideologiska formuleringarna och koncentrerar oss på vad som verkligen skedde så handlade det om att flytta makt från de gamla makthavarna, som var lärarkåren, till centralt placerade pedagogiskt skolade och ideologiskt intresserade experter bland skolmyndigheterna. Det här ledde på några års sikt till att den svenska lärarkåren förlorade inte bara makt utan dessutom sin professionella status. Resultatet märks idag exempelvis på att lärarhögskolorna är lättast att komma in på av alla akademiska utbildningar och på att skolornas resultat gradvis försämras.

Och vad skulle parallellen vara till energipolitiken?

Uppbyggnaden av det svenska energisystemet sköttes av skickliga, välutbildade och engagerade ingenjörer. Ungefär vid rekordårens slut hade Sverige det troligen mest välfungerande systemet för elproduktion i hela världen. Energisystem är nog de mest komplexa tekniska anläggningar som det moderna samhället har utvecklat. Medan systemet byggdes upp la sig politikerna inte i annat än att de ibland skanderade slagord. Ingenjörerna fick ta hand om det praktiska. Men i samband med folkomröstningen 1980 kom förflyttades energifrågan in i dagspolitiken och partipolitikerna la sig i saker som de inte hade en chans att begripa sig på.

Och på den vägen är det, menar du? sa lunchsällskapet.

Ja, svarade jag, men det är värre än du tror. Politikerna och ingenjörerna lever i parallella universa. Politikerna, till exempel den okunnige energiministern Farmanbar (bilden), tror exempelvis att elbristen kan avhjälpas med nya vindkraftsparker till havs. De lyssnar inte på varningarna från de tekniskt kunniga ingenjörerna i olika statliga energimyndigheter. Och ingenjörerna törs inte säga emot annat än lite försiktigt av rädsla för att bli betraktade som fiender till miljöpartipolitiken.

Hur vet du det? frågade sällskapet.

Jag har talat med dem. När tillräckligt många redovisar samma erfarenheter kan man vara rätt säker på att man kommit något viktigt på spåren.

Patrik Engellau