BIRGITTA SPARF: När felvänt sommarprat blir rätt

En man som fått förtroendet att sommarprata i Sommar i P1 väljer att prata om kvinnor i sitt program. Han säger bland annat detta:

”Jag ser döda kvinnor på tunnelbanan varje dag här i Stockholm. Dom är förstås inte döda på riktigt. Dom rör sig, pratar till och med ibland, går av och går på.

Dom gör antagligen sin plikt. Dom går till jobbet och tar säkert ut mycket mindre föräldraledighet än kvinnor i England men dom är ju å andra sidan mer stressade gällande pengar. Dom jobbar mer och pendlar längre sträckor.

Dom älskar sina barn, kanske till och med sina män. Och en gång i tiden var dom flickor som drömde om äventyr. Personer som faktiskt till skillnad från dom flesta pojkar uppmuntrades till att se livet som ett episkt och allvarligt företag, något att pröva sina krafter mot.

Sen hände något med dom, och nu sitter dom här som vuxna kvinnor på tunnelbanan med döda ögon och ibland så undrar jag vad det var som hände med dom. Jag tänker mig att det var ganska många saker. Skam, det är effektivt, det får folk att rätta in sig i ledet vilket kvinnor måste göra för att systemet ska överleva. Och vår huvudsakliga metod för att krossa flickors hjärtan går väl just vid att himla med ögonen åt deras drömmar så att de stänger ner sin längtan.

Kvinnor får dessutom höra att dom för att vara riktiga kvinnor måste ha kontroll över världen, över män och över sig själva. Lyckas dom inte med det är är dom misslyckade. Problemet är att det förstås är ett omöjligt uppdrag som vi ger dom. Du kan inte kontrollera världen eller män och ja, i viss mån kan du ha kontroll över dig själv, men inte på sättet som du tror. Känslomässig styrka är inte samma sak som att bita ihop, stänga igen, bygga en rustning och sedan lägga dig ner och dö inuti den för att sedan ta tunnelbanan till jobbet.

Kvinnorollen tvingar många kvinnor att stänga ner avsevärda delar av det mänskliga känsloregistret. Du har därmed en begränsad förmåga att uttrycka bara en del av vad du är och då har du inte heller någon möjlighet att säga sanningen om vad du ser, vad du känner eller vad du verkligen vill.

Som kvinna har du heller aldrig uppmuntrats till att träna din förmåga till intimitet eller kontakt med andra människor. Och inte bara det, du har blivit intalad att vara aktivt rädd för detta. Systemet säger till dig att mänskliga relationer handlar om något annat, om att kontrollera eller vara kontrollerad, dominera eller vara dominerad, vinna eller förlora och det finns ingen intimitet i en sådan värld. Ingen nåd, bara död. Så det är vad du gör, spelar död för att det känns säkrare.

Vi män kan inte se din smärta eftersom vi är för upptagna med att avundas dig dina privilegium, och med att diska. Män vet inte heller generellt, skulle jag säga, hur det är att tillåtas växa upp med en korrekt idé om livet. /../

Vi män vet därför inte hur ont det gör att se den här idén krascha mot verkligheten, drömmen om den stora kärleken förvridas till något futtigt, äventyret försvinna nånstans i fjärran. Folk säger till dig att allt det där bara var fåniga flickdrömmar, samtidigt vet du förstås att det var sant. Alltihopa var sant, någon tog det bara ifrån dig och du vet inte vem. Du försöker göra ditt bästa ändå.”

Det är Katrine Marcal, feminist och journalist på DN som sagt detta om män i sitt sommarprat. Jag har bara bytt ut hennes män mot kvinnor, pojkar mot flickor och England mot Sverige.

Jag ville transkribera vad hon sa för att påpeka det orimliga i vad hon hävdar om män. Men ju längre jag kom i hennes prat, desto mer insåg jag att det faktiskt är direkt överförbart till kvinnors situation i Sverige idag.

Detta på ett sätt som jag är övertygad om inte var Marcals avsikt och intention, vilken var att påtala hur hopplösa män är och hur fel de alltid har och är. I en förtäckt medkänsla för deras situation, när grunden för hela hennes prat egentligen är ett djupt förakt för männen.

Nu är det förstås helt otänkbart att en man skulle kunna uttrycka sig så här generaliserande och i många stycken nedsättande om kvinnor. Men om det vore möjligt skulle han ha rätt på så gott som samtliga punkter. Den kvinna han i så fall skulle beskriva är exakt just den kvinna som dagens feminister helst vill se.

På dagis himlade man med ögonen åt hennes flickdrömmar om man, barn och familj. Ville hon i skolan ha ett vårdyrke blev hon genast intalad att det vore mycket bättre att bli ingenjör eller satsa på en karriär inom militären. Eller åtminstone bli VD för en stålindustri.

Som flicka fick hon i skolan veta att pojkar är bråkiga och stökiga och bör tystas och hållas tillbaka så mycket som möjligt. Som tonåring fick hon veta av sina kvinnliga idoler att de hatar män. Att kärlek mellan man och kvinna i princip är omöjlig, om hon inte tar kommandot och förvandlar mannen till en imiterad kvinna och sig själv till en imiterad man.

Så nu sitter hon där på tunnelbanan, på väg till sitt ansvarsfulla och tidskrävande jobb, medans hennes man är hemma på barnledighet, sköter om hemmet och diskar, som Marcal uttrycker det.

Inte konstigt om hon har något dött i blicken. Någon har tagit ifrån henne hennes innersta drömmar och krossat hennes hjärta. Hon är förhindrad att säga vad hon känner och verkligen vill. Någon har tvingat henne att stänga ner väsentliga delar av sitt naturliga och medfödda känsloregister, intalat henne att hon är stark och kan allt det där som män gör minst lika bra som en man.

Vi behöver inte fundera speciellt länge över vilka det är som gjort detta mot henne. Det är såna som Marcal och Marcals alla militanta feministvänner som gjort det, eftersom de inte tillåtit henne vara den flicka hon en gång var och den kvinna som hon egentligen är, innerst inne.

Birgitta Sparf