För ett halvår sedan gick jag med i Svenska Journalistförbundet igen. Under de cirka 20 år som jag tidigare hade varit verksam som anställd journalist eller kommunikatör hade jag varit medlem i det journalistiska fackförbundet, men denna gång gick jag efter flera års utträde med igen som frilans. Det är bra att kunna få hjälp med upphovsrättsfrågor om man till äventyrs skulle råka i trångmål och dessutom få ta del av deras nyhetsbrev samt medlemstidningen Journalisten. Tillsammans med socionomernas facktidning Akademikern, som jag skrivit om här och här  är de båda goda representanter för politisk korrekthet inom fackpressen.  

Det är inte så underligt med tanke på hur myndighetslojala svenska journalister kan vara när det gäller rapportering om sådana samhällsfrågor som klimat, massinvandring och mångkultur. Därför tyckte jag att det skulle vara intressant att se hur den journalistiska självbild ser ut som kårens egen fack- och medlemstidning förmedlar. Finns där utrymme för självreflektion? Tar man till sig något av den kritik mot kårens partiskhet som framförs i alternativa medier? Det tar inte många sekunder innan man för klart för sig att så inte är fallet. Här förmedlas i stället en mycket stark tillhörlighetskänsla och stolthet över sitt yrke, kombinerat med en självrättfärdighet som inte låter sig påverkas av några ”högervindar” utanför mediehusen. Och i detta är public service en hörnsten i identitetsbygget. 

Var stolt över att vara journalist är rubriken på en ledare från tidningens chefredaktör Helena Giertta i somras. Där varnar hon för att Sverige inte får bli en odemokratisk nation, som Turkiet, utan att vi måste stå upp för press- och yttrandefriheten: 

Journalister hotas och kampen mot det fria ordet är nyckeln för de ickedemokratiska krafterna. Att i det läget idogt försvara våra ideal, genom att göra god journalistik och komma så nära sanningen det går, är det sätt på vilket vi kan möta attackerna bäst. Vi ska vara stolta över vårt yrke, över det vi skapar varje dag.  

Annars brukar Ungern, och även Polen framhållas som varnande exempel när det gäller inskränkningen av pressfriheten medan svenska public service alltid anses som en opartisk förebild, som har folkets stöd. Väljarna vill inte banta public service skriver Helena Giertta i sin senaste ledare (#6/2022) och menar att public service höga förtroende hos allmänheten verkar vara ett starkare skydd än till och med ett ökat grundlagsskydd. Ett långt reportage inne i tidningen följer upp den tråden och varnar:

Det hände i Danmark. Det händer just nu i Storbritannien. Det kan bli ett avlövat public service i Sverige – om högern vinner valet. Men det vill högern inte prata om.  

Tidningen ser i andanom ett smalare public service och ökad kontroll. Journalistens journalister framhåller att Sverigedemokraterna, som är de verkliga fienderna till det av folket högt skattade public service, tidigare har uttalat sitt stöd för Viktor Orban och den motbjudande ungerska mediepolitiken.  

Den trumpska och högerpopulistiska medieretoriken är måhända utrangerad i partiledningen. Men inte i den offentliga debatten, varnar Journalisten vidare sina läsare vad gäller moderaterna. Med anledning av stödet för den fristående journalisten och debattören Joakim Lamotte anser tidningen att hatet mot public service tagit sig ända in i P1 Morgons studio. Vi måste se upp då de högerpopulistiska attackerna på public service i förlängningen kan leda till att SVT och SR (och kanske också TV4, som är en kommersiell public service-kanal, min anm.) läggs ned, vilket medför att vi får ett auktoritärt skräckscenario, typ (återigen) Ungern och Polen.  

Varför har vi sedan några år en ny högerfront mot public service? Svaret är delvis enkelt: högerpopulismens framfart i väst. I land efter land har politiker som Donald Trump, Viktor Orban och Mattias Karlsson utropat journalister till folkets och det egna partiets fiender. Och bland journalisterna är de som betalas med allmänna medel de mest förhatliga, analyserar Journalisten. 

Ulrika Knutsson, tidigare programledare vid SVT, före detta ordförande i Publicistklubben och hedersdoktor vid Göteborgs universitet, avfärdar i en krönika i samma tidning kritiken mot public service så här:  

Frågan om vänstervridningen i public service liknar frågan ”Har du slutat slå din fru?” Det spelar ingen roll att all forskning alltid kommer fram till att public service-programmen i stort är opartiska. 

Sammanfattningsvis finns ingen förståelse inom journalistkårens största interna tidning för den ilska som finns hos viss del av befolkningen över vinklad nyhetsförmedling inom public service. Den är i deras ögon istället en garant för vår demokrati och yttrandefrihet. De som klagar över att de nästan nio miljarderna av skattemedel som finansierar public service används till sådant som liknar aktivism och propaganda är bara högerpopulister och anhängare av en statlig censur över medieutbudet. 

Vad ska man då göra åt saken, undrar kanske någon? Själv har jag arbetat åtta år på SVT och har inte något riktigt bra svar på den frågan. Kontrollmekanismen idag med Granskningsnämnden är förvisso tandlös. Å andra sidan handlar public service utbud sällan om grova kränkningar och drev (det är pressen bättre på) utan om en lågintensiv marinad av politiskt korrekt värdegrund som bara rullar på år ut och år in. Att lägga ner hela komplexet är en lockande tanke. Kanske skulle man kunna friställa samtliga journalister inom public service och nyanställa folk som hade Sveriges bästa för ögonen istället för att driva identitetspolitik.