GUNNAR SANDELIN: Tidskriften Akademikern och det omsorgsindustriella komplexet 

Ofta när jag läser Patrik Engellaus texter, där han återkommande driver sin tes om politikerväldet med sitt välfärdsindustriella komplex i ena ringhörnan och den nettoskattebetalande medelklassen (du och jag) i den andra, så går mina tankar till socionomernas fackliga medlemsmagasin Akademikern, som utges av Akademikerförbundet SSR. Den kan du läsa här.   

Engellaus senaste text handlade om att det är viktigare för komplexet att ge jobb till socionomer än till flyktingar. För detta äskar i praktiken deras fackliga förbund anslag för sin verksamhet på Svenska Dagbladets debattsida. 

Jag får Akademikern i brevlådan eftersom jag är socionom och för att jag för flera decennier sedan var regelbunden skribent i dess föregångare SSR-tidningen. Avsändare för båda publikationerna är Akademikerförbundet SSR, som sammanfattningsvis beskriver sig själva och sin värdegrund så här:  

Vi är partipolitiskt obundna och tvekar inte att ta politisk ställning. Vi driver aktivt frågor som generell välfärd, arbetsmarknad, högre utbildning och forskning, trygga anställningar och våra medlemmars möjligheter till professionell yrkesutövning. Vi är ett modigt förbund som strävar efter ett jämlikt arbetsliv för alla, oberoende av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. 

När jag i skrivande stund går in på förbundets hemsida för ett axplock, är en av nyheterna en undersökning som de har gjort. Den visar att tre av fyra socialsekreterare anser att de har otillräckliga resurser i det förebyggande arbetet, främst vad gäller barn och ungdomar. Ekonomin är ett hinder för insatser enligt LVU och LVM (tvångsvård för unga och missbrukare). Här kräver förbundet en ökad satsning under rubriken Ekonomi hindrar socialsekreterares insatser

Mitt bestående minne av tidningen är att det återigen är dessa Värdegrundskvinnor som dyker upp överallt i offentlig förvaltning. I Akademikern bland annat som chefredaktör, förbundsordförande med egna sidor där de står i bildbyline med armarna bestämt i kors, händerna fästa i höfterna, eller fast blick riktad mot läsaren, och kräver mer satsning på jämställdhet, mer skattemedel till socialarbetarnas klientarbete, ökade resurser på arbetstid mot rasism, rasifiering och andra kränkningar. 85 procent av alla verksamma socialsekreterare är kvinnor, så det kanske är representativt, men förbundet har även andra yrkesgrupper under sina vingar som beteendevetare, HR-personal, administratörer, ekonomer och egenföretagare.  

Omsorgsperspektivet har också ett stark genomslag över könsgränserna. Strävandena mot en offentlig sektor där halva folket ska vårda och värna den andra halvan, känns inte avlägsen när man läser Akademikern. I deras värld tycks samhällets resurser vara outtömliga för att ständig hålla kursen mot ett samhälle, där alla är jämlika (inklusive immigranter från Tredje världen) i ett slags utopisk rättvisa. Det är bara en fråga för välfärdsstaten att skjuta till mer tillgångar så är vi på rätt väg! 

Jag bläddrar på måfå i några exemplar som jag har kvar och gör nedslag i text och rubriker för att försöka att få fram något av tidskriftens själ. Den är kort och gott PK ut i fingerspetsarna. Här talas i termer som ”likabehandlingen som en hörnsten i vår värdegrund” och ”vårt fackliga dna…som vi är stolta över och som även präglar vårt internationella solidaritetsarbete”. Det finns exempelvis inte på kartan att löneskillnader mellan män och kvinnor kan bero på att män i högre utsträckning är mer villiga att satsa sina liv på karriären. Allting handlar om orättvisor som ska rättas till genom resurser utifrån (skattemedel). Så här ser några rubriker/innehållet i texterna ut: 

  • Mer resurser till välfärden och en minskad arbetsbörda för socialtjänsten 
  • Hur gör vi det lättare att ha mens på jobbet?  
  • Hon visste tidigt att hon ville arbeta med globala rättvisefrågor 
  • Socionomer borde bry sig mer om miljön  
  • Afrosvenskar får lägre lön och mindre ansvar på jobbet,  
  • Vidga normen. Mångfaldsfrågan är tydligare på agendan  
  • Vi i Sverige saknar ett gemensamt språk kring hudfärg 
  • Lönedetektiver i Örebro spårar orättvisor mellan män och kvinnor 
  • Människor kan förändras och vi gör skillnad. Men vägen är lång. 

Efter att ha arbetat som socionom, bland annat som socialsekreterare i en stockholmsförort under flera år, har jag inte för avsikt att ställa socionomer i skamvrån. Socialsekretrarjobbet tillhör det tuffaste som jag har varit med om och jag var ofta skraj på jobbet. Att möta krävande, utagerande och till och med våldsamma/farliga klienter som inte klarar av sina liv, är en mycket krävande arbetsuppgift. För att inte tala om att tvingas omhänderta barn mot föräldrarnas vilja.   

När jag kände att jag inte hade mer att ge omskolade jag mig därför till journalist, men jag har fortfarande vänner från den tiden som hela livet varit socionomer (jag har skrivit tidigare om detta här). Jag respekterar dem, men tycker mig samtidigt se hur de flesta av dem har, efter att ett helt yrkesverksamt liv ha livnärt sig som ”hjälpare” i offentlig tjänst, fallit in i en återvändsgränd, där den enda lösningen blir att samhället ska ta hand om dem som inte klarar sig själva. Jag tycker att jag hittar en standardformulering på problemet i en av artiklarna i Akademikern som handlar om samarbetet mellan kriminalvård och socialtjänst för att begränsa gängvåldet i Järvaområdet i Stockholm:  

Socialtjänstens del av arbetet handlar till stor del om ett intensivt motivationsarbete, i hopp om att förmå individen att ta emot stöd för att lämna den destruktiva miljön. På samma sätt arbetar kriminalvården med motivation hos de som är frihetsberövade eller har frivårdspåföljder. 

Motivation, förståelse och erbjudanden prioriteras. Frivillighet ska gälla så långt som möjligt. Repression kommer i sista hand. Till sådana projekt, som betonar samförstånd och samarbete, behövs ständigt nya skattepengar. Och ett välvilligt öra från politikerna i det omsorgsindustriella välfärdskomplexet, som förmodligen har skapat världens lägsta straffsatser. I den verklighet som socialsekreterarna befinner sig i låter poliser och socialtjänst likadant. I det omsorgsindustriella komplexet har alla katter blivit gråa. 

Gunnar Sandelin