GUNNAR SANDELIN: Hur fungerar en PK-angripen hjärna? 

Ibland blir jag bjuden på middag till vänner/bekanta, som brukar träffas då och då. Vissa av dem har jag känt i 40 år, andra har jag blivit bekant med betydligt senare. Numera är de flesta pensionärer efter ett långt och engagerat yrkesliv i offentlig tjänst. De äger bostadsrätter eller villor sedan årtionden, vilket givit dem kapital i mångmiljonklassen. Bara de stått tillräckligt länge i bostadskön för att kunna kapitalisera innehavet genom att få en hyresrätt i ett attraktivt område, förstås. De är solid medelklass i de flesta aspekter. 

Trots de ofta långvariga relationerna känner jag mig som något av en spion när vi ses. Jag konstaterar att de tittar på public service-TV för sin dagliga information, läser sina msm-tidningar, och aldrig ägnar alternativmedia någon uppmärksamhet. Jag har till och med uppmanat dem att läsa DGS och kanske kasta ett getöga på vad jag skriver där ibland. Men det är som om en tunn luftkorridor av tystnad inträder. Jag får aldrig någon respons. En kvinna tillstod dock att hon ”förmodligen skulle bli livrädd” om hon öppnade sin mentala dörr för de fria medier som kallas ”högerextrema” inom medieetablissemangets åsiktskorridor. 

Några tycker att massinvandringens konsekvenser är obehagliga och kan till och med hålla med om att Sverige befinner sig på ett sluttande plan vad gäller välfärden; att vi blivit ett allt fattigare och farligare land att leva i. Andra är mer tveksamma: Är det inte så att vi bara har haft privilegiet att råka få födas här? Men trots att deras barn mestadels är välutbildade och i början av sina yrkesbanor och familjebildande, finns det en oro över vilken framtid de lämnar över till sina avkommor innan de själva en gång för alltid för stafettpinnen vidare och ”fäller in klövarna” för gott. 

Jag lyssnar förgäves efter den pollett som aldrig tycks trilla ner. Det fascinerande är att en tankefigur som att vår ledande politikeradel i samklang med myndigheter, akademi och deras härolder inom media har ”reat ut” vårt land till hela världen, aldrig riktigt får fäste hos dem. ”Det kan ju vara konspirationsteorier”, förklarar någon. En annan säger att public service visst bedriver allsidig journalistik, där olika åsiktsströmningar får komma till tals och brytas mot varandra. En tredje uttrycker sin lättnad över att pandemin, liksom Trumps presidentskap, är över. En fjärde vill hellre diskutera vikten för vår hälsa av att köpa kravmärkta varor.  

Mina vänner/bekanta vill ha ut det bästa av livet de år har kvar, och därför värjer de sig mot ”den större bilden”. De ryggar inför insikten om massinvandringens destruktiva och sannolikt irreparabla konsekvenser. Kanske gör de det, eftersom de ”på något vis” tycker att Sverige trots allt bär på en skuld av ”strukturell rasism”, som måste gottgöras.     

Ett exempel på hur emotionellt tänkande fungerar, är när jag påpekar att nu tar vi emot ”riktiga flyktingar” från Ukraina. Det är kvinnor och barn som flyr ockupationens fasor medan männen stannar hemma för att slåss för sitt land. Annat är det med de asylsökande ”volymerna” av män i vapenför ålder från Mellanöstern och Afrika som tar sig hit genom flera säkra länder, understryker jag. De som till största delen är välfärdsmigranter, bland annat enligt EU-kommissionens förste vice ordförande Franz Timmermans.

Ser man till Migrationsverkets uppgifter har uppskattningsvis runt 90 procent av de asylsökande sedan årtionden saknat passhandlingar i original. Subjektiva bedömningar hos Migrationsverkets handläggare efter varierande budskap från regeringen och verkets generaldirektörer har istället blivit avgörande för i vilken utsträckning permanenta uppehållstillstånd beviljas. 

Den omedelbara reaktionen på detta förändrade nuläge från en kvinna runt matbordet, verksam inom omsorgsindustrin, lyder: ”Så bra! Då får vi äntligen en balans i invandringen mellan män, kvinnor och barn! Det är ju precis vad vi behöver!”  

Att ett sådant resonemang skulle utgöra tecken på ett nationellt självskadebeteende, finns inte på kartan för henne. För mig känns däremot ett fortsatt resonemang som att förgäves leta efter en säkring som har gått i ett proppskåp. Var finns identifikationen med det egna landet och folket? Är kön bara en social konstruktion som inte har någon betydelse för inflödet till vårt land? Kan vi ta emot vem som helst från var som helst i hur stora mängder som helst? Och göra det utan att det får avgörande konsekvenser för vår demografi, kultur, ekonomi och för samhällskontraktet? Är Sverige bara en fritt flytande kropp på kartan, utan gränser att värna? 

Jag går numera sällan i polemik mot ”de PK-marinerade”, eftersom jag vet att det är utsiktslöst. Jag skulle bara frestas att bli burdus till ingen nytta. Även om jag knappast har någon support att vänta, tänker jag att dessa människor i grunden är vänliga och välmenande själar som, enligt mitt förmenande, skulle behöva hjälp med att komma ut ur den halvvärld i vilken de, likt majoriteten av det svenska folket, dväljs. Vi skiljs med några vänliga ord. 

Gunnar Sandelin