Nyligen skrev jag en text om en synnerligen skrämmande men samtidigt ytterst inspirerande intervju som gjordes av ankaret Tucker Carlson på den amerikanska tevekanalen Fox. Carlson samtalade med psykologiprofessorn Mattias Desmet om hur massformation (eller indoktrinering, masshypnos och hjärntvätt) fungerar och hur den skulle kunna brytas. Sammanfattningsvis förklarade Mattias Desmet att totalitarismen som vi känner den i vår moderna tid har sitt ursprung i en ”diabolisk pakt mellan massan och dess ledare”.  

När en totalitär regim har en bas på runt 30 procent av hängivna anhängare bland befolkningen, så släpper alla hämningar vad gäller att upprätta ett skräckvälde. Vanligtvis ansluter sig sedan cirka två tredjedelar av befolkningen till den rådande samhällsordningen, inte av övertygelse utan av medlöperi och bekvämlighetsskäl. Därutöver kvarstår vanligen en kärna av dissidenter på cirka fem procent. Mattias Desmets slutsats var, att för att bryta den totalitära propagandans påverkan på massan, måste denna heterogena grupp av dissidenter vara aktiva och störa masshypnosen. Går de under jord är de dömda att förlora och till och med utplånas, vilket var vad som hände under nazismens och kommunismens terrorregimer. Lyssna gärna till hela den timslånga intervjun här: 

Masspsykologin, individen i kollektivet och dess fenomen, var något som först blev ett populärt ämne sedan den franske socialpsykologen Gustave le Bon 1895 publicerat sitt banbrytande verk Massans psykologi, som kom att inspirera Freud. Le Bon hävdade att individen befriar sig själv från ansvar genom att gömma sig i massans kollektiva agerande, som grundar sig på omedvetna primitiva impulser snarare än rationellt tänkande. Kollektivet är ”individen” och individerna i massan är hypnotiserade och saknar självinsikt eftersom det är gruppen som givit dem deras identitet. De behöver vanligen en fiende och är i sin gemenskap matade med nyckelfraser, som exempelvis ”allas lika värde”.  

1930 kom den spanske psykologiprofessorn och filosofen José Ortega y Gasset ut med boken Massornas uppror, som beskrev en slags medelmåttornas diktatur, där ”massmänniskan” vuxit fram genom det sena 1800- och tidiga 1900-talets industrialisering och urbanisering. Tidigare hade massorna varit anonyma och underkastade sina härskare. Kungen var av Guds nåde, men med demokratins genombrott skulle nu samhällseliten bli beroende av massornas stöd för att kunna sitta vid makten. Det karaktäristiska för ”massmänniskan” är att hon är som ett bortskämt barn; okunnig och självbelåten och inställd på att njuta av det materiella överflöd som skapats. Detta betraktade Ortega y Gasset som en katastrof för samhället, som måste styras av de mest begåvade elitmänniskorna för att kunna blomstra. 

Fyra år senare översattes Massornas uppror till svenska av filosofen och rektorn för Brunnsviks folkhögskola Alf Ahlberg (bilden). Det är fascinerade att parallellt läsa boken Tysklands ödesväg, vilken Alf Ahlberg skrev samma år, 1934. Nazisternas Machtübernahme hade just skett i Tyskland och omfattningen av katastrofen var ännu inte känd för omvärlden. Emellertid gör Ahlberg en kuslig analys, där han bland annat blottlägger Hitlerstyrets brutalitet utifrån dess påverkan på massorna, vilken ännu var i sin linda. 

Som Mattias Desmet framhöll, menar också Alf Ahlberg att ”massmänniskan”, som Ortega y Gasset beskriver henne, är diktaturens stöttepelare. Ahlberg skildrar henne välformulerat och skrämmande: 

”Massmänniskan” är den människa vars enda ambition är att vara lik alla andra. Hennes motsats är elitmänniskan, som ställer speciella krav, som vill vara sig själv. Massmänniskans högsta glädje är att uppträda i hjord och flock; hon tänker i massa och känner i massa, har samma åsikter som alla andra, är med ett ord sagt ”likriktad”, gleichgeschaltet. Hon äter och dricker, älskar och hatar, gifter sig och föder barn kollektivt. Den likriktade diktaturstaten är hennes naturliga samhällsform, den enda vari hon kan finna sig tillrätta. I det olikriktade och egenartade känner hon instinktivt den förebråelse som själva förefintligheten av det överlägsna alltid är för det medelmåttiga. 

Men behövs det verkligen en diktatur för att medelmåttigheten ska kunna härska? Jag tänker på det mediokra persongalleri som har styrt oss under lång tid, och på de ideologiska besvärjelser, med grundstenen i ”allas lika värde” och ”värdegrund”, som har fått ersätta självständig intelligens och framsynthet. Är inte de själva, de som ”inte såg det komma”, snarare goda representanter för ”massmänniskan”, jämfört med vad en upplyst elit skulle ha kunna vara? Jag kan inte låta bli att citera Alf Ahlberg en gång till när jag tänker på alla medborgare som anpassar sig till den rådande PK-ideologin och på dessa medelmåttor till makthavare som har förskingrat vårt arv och dragit vårt land i fördärvet: 

Alla de svårigheter som tycktes äldre tiders människor oöverkomliga, ha upphört att existera för den moderna människan. Runt omkring sig har hon civilisationens underverk; hon betraktar dem som något självklart, något som helt enkelt ”finns där” lika säkert som solen på himlen och träden i skogen. Hon förstår icke, att de äro verk av enskilda geniala människors tanke och möda, och hon förstår icke, att de icke kunna upprätthållas utan fortsatta oavlåtliga ansträngningar av enskilda överlägsna människor. Hon vill icke veta av, att det behövs sakkunskap för att handha dem, att det representera ett fint och ömtåligt maskineri, som snart kan fuskas bort och fördärvas av klåparehänder. 

Just det, klåparehänder! Risken är att sådan medioker maktutövning leder till ett sluttande plan, där ledarnas propaganda förgrovas. Utan jämförelser i övrigt är det intressant att ta del av hur Hitler (som själv ursprungligen var en ”massmänniska”) i Mein Kampf talar om hur ett budskap ständigt måste förenklas och genom upprepning hamras in i massorna så att även den dummaste rycks med. Tanken går osökt till vår tids elits ständiga mantra om ”rasist/fascist/nazist/islamofob/högerextrem” o.s.v. Brunråttor mot dem som öppnar sina hjärtan. Eller tänk bara på den socialdemokratiska presskonferensen där man inför valet påstod att SD var ett hot mot demokratin.  

Intressant är också att i vårt feministiska tidevarv, läsa att Hitler ansåg massans väsen som feminint. Detta eftersom det gällde att fånga in och suggerera den med slagord och känslor. Intellekt och konsekvensanalys var inte någon gångbar väg för att den nationalsocialistiska rörelsen skulle nå framgång hos folket, agiterade han. De tyska kvinnorna hängav sig också åt Hitlerdyrkan, som han skickligt lockade fram. Redan i Mein Kampf 1925 beskrev han, enligt Ahlberg, processen: 

Folket är till sitt övervägande flertal så feminint inställt, att inga förnuftsmässiga överläggningar utan blott känsloskäl bestämma dess sätt att tänka och handla. Och dessa känslor äro icke komplicerade utan mycket enkla och helgjutna. Det finns här icke mycken differentiering utan blott positivt och negativt, kärlek eller hat, sanning eller lögn, aldrig däremot något halvt eller delvis. 

Alf Ahlberg konstaterar att på detta vis underminerar diktaturen objektiviteten i samhället på alla områden. Den moderna ”massmänniskan” har knappast hunnit få demokratins fina instrument i sin hand förrän hon redan är i färd med att trassla sönder det. Här är vår tids postmodernism och ”fjärde vågen-feminism” verkliga ulvar i fårakläder.  Om allting i samhället bara är berättelser och om den vite cis-mannen per automatik alltid är en förtryckare och kvinnor alltid offer, har vi ett slags inverterat grundrecept på den totalitära statens propagandamaskineri, där allt självständigt tänkande ska brännmärkas och massornas medelmåttlighet sänkas ner i dumhetens rike.  

Om den kris som präglar nutidslivet är en skymningskris eller dunklet före gryningen kan ingen förutsäga, skrev Ahlberg 1934. Idag vet vi bättre. Slutstationen är Orwells Djurfarmen och de härskande svinens paroll: Fyra ben bra, två ben dåligt.