Under den senare delen av sextiotalet hade jag förmånen att få gå i en skola som låg i pedagogisk framkant, bland annat genom sitt avspända förhållande mellan lärare och elever. Med tilliten som hörnpelare fick vi lära oss att måttstocken på ett samhälles anständighet var den ”frihet från fruktan” som medborgarna levde under. Sådant gjorde intryck på mig.

Minnet av en lärare som med emfas förespråkade detta återkom häromdagen när en vän till mig, som har varit aktiv i samhällsdebatten, med harm i rösten konstaterade: ”Vi lever i ett skräckvälde!”.

Jag tyckte först att det var ett överdrivet påstående, men vid närmare eftertanke insåg jag att min vän hade rätt. Jag har sedan länge hävdat att vi lever under en form av ”mental stalinism” i Sverige. Anledningen är att jag under tio år som debattör i migrationsfrågor träffat så många rädda människor. Jag hade aldrig kunnat drömma om att vårt land skulle gå den här utvecklingen till mötes!

Jag har exempel från min omgivning där barn nekar sina föräldrar att få träffa barnbarnen. Anledningen är att föräldrarna på grund av sin kritik av den förda invandringspolitiken påstås vara rasister. Senast handlade det om en person som kände ångest för att hennes barn skulle läsa en text som jag nyligen har skrivit, och därmed lista ut att föräldern hade uttryckt vissa invandringskritiska åsikter till mig. Då kanske kontakten med barnbarnen skulle äventyras. När föräldrar som inte är tillräckligt politiskt korrekta går omkring och är rädda för sina egna barn blir faktiskt ”skräckvälde” en relevant term.

Jag minns en paroll från sjuttiotalets kvinnokamp (som det kallades då): ”En kvinna behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel!”. Det var ju för en ung man en ganska nedslående och till och med kastrerande appell, men på Socialhögskolan och inom vänsterrörelsen, där jag insöp en hel del av dåtidens livsluft, var de unga kvinnornas tillförsikt stor. ”Mansrollen”, nu ett föråldrat begrepp, skulle förändras eller krossas, beroende på hur militant agget var mot ”manssamhället”, dåtidens modeord för ”patriarkatet”.

Det var den socialistiska feminismens aktivistiska årtionde med kvinnobulletiner, festivaler, teater, sång och musik: ”Jösses flickor” och ”Vi kan, vi vill, vi törs!”.  Att vara kvinna och arbetarklass var lika med att vara dubbelt förtryckt, och kvinnokroppens frigörelse från objektifiering bekämpades genom brända behåar. DN:s debattsidor frekventerades flitigt av den marxistiska litteraturkritikern Maria Bergom Larsson, vars budskap gick ut på att alla män måste in på helrenovering för att göras om från grunden. Senare under detta årtionde kom en föraning av HBTQ-feminism när en grupp kvinnor från RFSL startade ”Lesbisk front”.

Nog med tillbakablickande. Den marxistisk-kommunistiska, visionen krossades av sin egen brutalitet. Många hävdar att den ändå har överlevt och muterat till dagens kulturmarxism, men det är en annan historia. Klart är i alla fall att feminismen under 50 år marscherat genom institutionerna och gårdagens aktivism blivit statsbärande. Men jag kan inte tycka annat än att den moderna feminismen är en draksådd. Dess skapande av polarisering och fientlighet mellan könen har en lång tradition i vårt land. Redan i slutet av sextiotalet lades fokus på att diskvalificera det manliga, och idag ser vi de förödande konsekvenserna av feminismens skadeverkningar vad gäller vår tids ödesfråga: massinvandringen.