Jag vet ju att det förhåller sig så, men kommer nog aldrig att fullt ut begripa att de flesta människor som ställs inför valet mellan ”sanning och gemenskap” släpper sanningen. Hellre leva i en bubbla med likasinnade, som bekräftar varandras åsikter och värderingar, än att ta steget ut i kylan! Det kan vara en fotbollsbubbla (som sportnördar ofta har) som bildar detta ömsesidiga flöde av bekräftelser. Eller så kan det handla om samhällsfrågor, där godhetssignalering rörande mångfald, antirasism, rätt värdegrund, med inkludering av massinvandring av ”nysvenskar”, ingår i det åsiktskitt som krävs för att man ska kunna värma sig runt gruppens mentala lägereld.  

Att välfärdssamhället drivs mot sin undergång nonchaleras eftersom man då måste besvära sig med att försöka att tänka längre än näsan räcker och kunna omfatta obehagliga insikter som kolliderar med de åsikter som gruppen bejakar. Hellre ge bort sitt land till hela världen än att bli kallad rasist! Den motsatta vägen, att våga bryta sig ut ur vilket grupptänkande det än må vara, är en helt annan resa. Tryggheten och det goda livet finns i flocken. Är du en fritänkare riskerar du både att bli ensam och olycklig. Du tar risken att förlora jobbet eller stoppas i din karriär. Det kanske allra svåraste är att leva med att folk i allmänhet inte vill höra vad du har att säga, därför att det låter illa i deras öron. De bryr sig inte om det är sant eller inte, bara det inte rubbar den världs- och självbild som de har byggt upp. Några av dina närmaste kanske vänder dig ryggen. Och du själv kanske inte finner någon ny flocktillhörighet. 

På en låg abstraktionsnivå kan man få bekräftelse för plattityder som låter bra, exempelvis ”Vi är alla regnbågens barn med lika värde”, ”Jag brinner för jämställdhet” eller ”Ingen människa är illegal”. Denna nivå är som klippt och skuren för den lilla världen, den så kallade livsvärlden. Livsvärlden består av dina nära och kära och där du ingår i ett vardagligt, repetitivt och naturligt sammanhang i vilket det behövs näring av tillgivenhet inför varandra. Familj, släkt och vänner hör dit. Emellertid passar inte denna lägre och emotionella abstraktionsnivå in i ”systemvärlden”, som är det stora samhälleliga sammanhang där du ingår som medborgare med allt vad det innebär av formella bindningar till en mer anonym, instrumentell och övergripande omgivning. Den tyske sociologen Ferdinand Tönnies skilde på Gemeinschaft och Gesellschaft och menade redan på 1880-talet att systemvärlden avser en mer modern samhällstyp med individualism, arbetsdelning, institutioner och status skapad genom arbete och utbildning. 

Frankfurtskolans filosof Jürgen Habermas menar att systemvärlden koloniserar livsvärlden och att etablissemangets värderingar på så sätt tränger in i våra liv på mikronivå. Och visst, ser man till indoktrineringen uppifrån, har det väl alltid varit så. I totalitära system som kommunism och nazism kan makthavarna till och med få barn att ange sina föräldrar. Men jag undrar om det i Sverige inte förhåller sig tvärtom, att det är livsvärlden som koloniserar systemvärlden. Den lilla världens värderingar tränger in i politiken. Åtminstone blandas dessa världar samman på ett förödande sätt.  

Det fungerar inte att styra ett samhälle efter samma principer som gäller för nära relationer. I systemvärden krävs en högre abstraktionsnivå för att ett samhälle ska kunna fungera. Hårdare och mer skoningslösa principer måste helt enkelt gälla. Tankeskärpa och konsekvensanalys krävs för att kunna se sammanhang, för att den större bilden ska bli tydlig. Den känslobaserade livsvärldens redskap är i detta sammanhang otillräckliga.  

Ser man till samhällsfrågor kan man inte begränsa sig till att säga saker och ting som låter bra och som stärker den lilla gruppens gemenskap. Man måste, som min tidigare medförfattare etnologen Karl-Olov Arnstberg påpekar, kunna skilja mellan åsikt och insikt.  I det senare fallet kan man inte värja sig mot obehagliga följdfrågor – en bristvara som är fundamental i dagens svenska offentlighet. I systemvärlden tvingas jag konstatera att åsikt och insikt ofta är ett motsatspar och att mitt tänkande till och med leder till insikter som jag egentligen inte vill ha. I alla fall inte om jag vill att omgivningen ska gilla mig.  

I livsvärlden kan man också tycka att all mänsklig sexualitet ska accepteras på lika villkor så länge den inte skadar någon. I systemvärlden är det däremot ett steg mot upplösning av samhället att sätta HBTQI+ i förarsätet, låta Pride regelmässigt genomsyra institutioner och myndigheter samt brännmärka kritiker med epitetet homofobi. Vad får vi för ett samhälle om sexuella minoriteter ska få styra vad som ska få anses som acceptabelt? Idag är det en icke-fråga hur det går med kärnfamiljen och reproduktionen eftersom majoritetens sexualitet marginaliserats i det offentliga samtalet.  

Hur mycket jag exempelvis i den privata livsvärlden hävdar kärlek och respekt för kvinnor och ivrar för jämställdhet, tvingas jag i systemvärlden att inse att feminismen och det kvinnliga tänkandet är djupt destruktivt och på sikt starkt bidrar till välfärdssamhällets (och kanske hela den västerländska civilisationens) undergång. Detta eftersom feminiseringen i samhället gör att allting mer eller mindre ”emotionaliseras”. Det kortsiktiga tänkandet styr och leder till att männen abdikerar från de roller som de av evolutionen är skapta för, särskilt att värna våldsmonopolet för habitatets yttre och inre gränser. Idag kan vi inte skydda oss eftersom Sverige genom den kvinnliga ”empatistyrningen” starkt bidragit till att diskvalificera klassiska manliga dygder. Påföljden blir att försvaret har rustats ner och polisen i stort sett förklarat sig maktlösa inför den eskalerande gängkriminaliteten. Som en av mina vänner ofta påpekar: ”Hårdhet är den största bristvaran i dagens Sverige”. 

Det kvinnliga tänkandet med empati för förövaren har genomsyrat rättsväsendet och under decennier har det kvinnligt präglade narrativet vad gäller migration lett till öppna gränser med irreparabla samhällsproblem som följd. Vi lever numera i ”kärringstaten”, som en av mina väninnor uttrycker saken. När unga aggressiva män från världens sämst fungerande samhällen i sitt sökande efter ett bättre liv i stora skaror tränger in i vårt land har de mötts av ett välkomnande (Refugees Welcome). Dessa ”nya svenskar” är, som grupp betraktat, kraftfullare jämfört med den mer veke och lydige svenske mannen som de ofta föraktar. Av lättförstådda skäl är många av dem inte särskilt lojala med sitt nya hemland utan hårdexploaterar det som det välfärdsindustriella komplexet erbjuder. Klantillhörigheten är starkare än identifikationen med det svenska majoritetssamhället. Att Sverige i dag ligger i Europatoppen när det gäller dödligt våld har ett direkt samband med massinvandringen från tredje världen.  

Vad jag fruktar är att den allt yngre genomsnittsåldern på våra riksdagspolitiker (se vinjettbilden) kommer att leda till att vi kan få ännu mer av livsvärldens emotionella tänkande vad gäller avgörande beslut som berör hela vårt gemensamma samhälle. Den yngre gruppen (18-49 år) kom för första gången i majoritet i Sveriges riksdag år 2006, då regeringen Reinfeldt tillträdde. Yngre människor kompenserar ofta sin bristande livserfarenhet genom att låta sitt tänkande styras av ideologier, identifikation med så kallade offergrupper och stark känslomässig övertygelse. Hur många av våra yngre politiker har haft ett vanligt arbete under någon längre tid? När dessutom representationen av kvinnor i riskdagen ökar markant är det ytterligare ett tecken på att livsvärldens emotionella framryckning även i framtiden kommer att kolonisera systemvärlden.   

Slutsatsen blir att man i den lilla världen kan älska sina närmaste, men att det är livsfarligt att försöka omfatta hela mänskligheten och leka humanitär stormakt. Sveriges pågående förfall bär syn för sägen.