Om du har råkat googla på en kommuns hemsida har du säkert sett att de flesta kommuner idag har uttalade visioner om hur framtiden ska bli. Orden är vackra och illustrationerna är ännu vackrare men om man synar det hela lite mer noga inser man snart att visionerna är både substanslösa och oansvariga.

Jag har jobbat som reporter på en lokaltidning i en mindre mellansvensk kommun. Jag har alltså mött de här visionerna mer än en gång. Men inte ens vi, som i egenskap av journalister är satta att granska makten, har kunnat skriva öppet om de här ogenomtänkta visionerna. Ingen har sagt det rakt ut men det har alltid varit underförstått att vi alla ska vara med på tåget. Är man inte det så blir det svårt att leva verka i kommunen, särskilt om man har ett jobb som gör att många vet vem man är.

Kommunernas visioner handlar huvudsakligen om tre saker: Hållbarhet, digitalisering och fler invånare.

Det första vet alla vad det handlar om vid det här laget, nämligen om vem som kan skrika högst om hur ”gröna” och ”klimatsmarta” de är för att på det viset kunna söka bidrag från EU och staten så att de kan dra igång diverse projekt med hållbarhetsetikett. Om projekten verkligen ger något för pengarna får skattebetalarna aldrig egentligen reda på, i alla fall inte inom någon rimlig tid eftersom projekten spänner över så många år, ofta decennier.

Digitaliseringen går hand i hand med hållbarheten och beskrivs ofta i floskelliknande ordalag som får det att framstå som om digitalisering kan förbättra allt från äldreomsorgen till kollektivtrafiken. Äldrelägenheter ska förses med sensorer som registrerar om farbror Holger fallit och slagit sig och bussturerna påstås bli mer pålitliga om tiderna kan anges digitalt.

Det finns kommuner som ger bygglov åt bostadsföretag som bygger ”digitala hus”. Där ska allt, från sophanteringen till trapplyset, skötas digitalt och det finns också exempel på hus där de boende ska ta sig in och ut ur sina lägenheter på digital väg. Att släpa på en nyckel är ju så jobbigt, tungt och besvärligt – tänk så enkelt att bara kunna trycka in en kod i en app i mobilen och enkelt ta sig in i sin lägenhet!

Mer sällan nämns det att det är på grund av den kraftigt ökade digitaliseringen som allt fler organisationer, butikskedjor och myndigheter hackas. Sverige anser sig ligga i framkant med digitaliseringen men hackarna är långt, långt före. Vad som skulle hända om ett digitalt bostadshus hackades på samma sätt som Coop för något år sedan och Svenska kyrkan förra året skriver kommunerna ingenting om i sina visioner.

Det mest intressanta är ändå visionen om fler invånare. I stort sett alla landets kommuner satsar enorma resurser på att skapa det de kallar ”attraktivitet” eftersom fler invånare anses vara en automatisk väg till bättre livsmiljö. Men för att de nya invånarna ska bli till nytta för en kommun krävs också att de har jobb och betalar skatt. Trots det har jag mött kommunanställda som beklagat sig över att regeringen börjat ställa hårdare krav på både asylsökande och anhöriginvandringen. De har ”täppt till” möjligheterna för kommunerna att växa, säger man.

På vilket sätt vill då kommunerna växa? Som värmländska Filipstad, där den enorma invandringen 2015-16 mer eller mindre drivit staden i konkurs? Eller ser de inte längre framåt än det korta antal år då de kan få uppbära statligt bidrag och tror att allt ska ordna sig automatiskt därefter? Det är svårt att förstå hur de tänker, men det verkar som om visionen om fler invånare är kopplad till att Sverige har en fortsatt hög invandring rent generellt, och inte bara i form av arbetskraftsinvandrare.

Frågorna hopar sig men svaren är få. Det enda jag vet säkert är att kommunernas visioner blir alltmer vidlyftiga och oansvariga. I värsta fall kan det ta en ände med förskräckelse.

Emma Olsson är lokalreporter i en mindre mellansvensk stad. På Det Goda Samhället skriver hon under pseudonym.