PATRIK ENGELLAU: Politikerväldenas BNP-procent

Jag har åtskilliga gånger, senaste igår, argumenterat att det finns en koppling mellan politikermakt och PK-ism av innebörd att PK-ideologin består av idéer som allihop kräver politiska ingrepp för att förverkligas och därför oundvikligen leder till att politikerväldena – i de länder där de existerar och har börjat upptäcka sina krafter – flyttar fram positionerna. PK-ismen är alltså politikerväldenas ideologi på samma vis som socialismen för hundra år sedan var arbetarklassens världsåskådning och liberalismen borgerlighetens mest avancerade idériktning.

Jag har emellertid inte märkt någon avsevärd entusiasm hos samtiden för denna samhällstolkning vilket jag tycker är underligt eftersom jag inte märkt att samtiden lyfter fram någon alternativ och mer övertygande tolkning. Samtiden borde, tycker jag, vara lite besvärad av att å ena sidan konstatera att vårt samhälle sedan några årtionden står under inflytande av ett muskulöst och mäktigt tänkesätt, således PK-ismen, och å andra sidan saknar trovärdiga hypoteser kring detta tänkandes proveniens.

Så låt mig argumentera lite till. Politikerväldet som specifikt och nyuppfunnet statsskick började i de flesta länder formera sig samtidigt som demokratin slog igenom, det vill säga för lite mer än hundra år sedan på ett ungefär. Demokrati, som det kommit att fungera i verkligheten, betyder att medborgarna lämnar över makten över sina respektive samhällen till ett nytt socialt skikt, nämligen politikerna. Detta vaktombyte har gått olika fort i olika länder. Hur skulle man på något vis kunna mäta den förändringsprocessen? Att det handlar om en gradvis process bör inte vara något kontroversiellt påstående; ingen skulle väl protestera mot tesen att exempelvis det svenska politikerväldet blivit allt mäktigare under de senaste hundra åren.

Jag påstår därför att man kan mäta graden av politikervälde i olika länder genom att jämföra hur stor andel av BNP som kontrolleras av politiker i respektive land. Jag har amatörmässigt letat efter statistik på internet och slumpvis valt tio länder för att undersöka för det första var de  år 2020 låg i sin gemensamma politikerväldesliga och för de andra hur snabbt de avancerat i ligan mellan åren 1920 och 2020, alltså på hundra år.

De länder som år 2020 som satsade de största andelarna av BNP på sina politikervälden var i fallande ordning följande: Norge, Finland, Sverige, Spanien, UK, Portugal, USA, Chile, Peru och Venezuela. Jag skulle hävda att denna ordning är ungefär vad man skulle kunna förvänta sig. Till exempel tog Norges politiker 58 procent av landets bruttonationalprodukt medan Perus tog 26 procent (och Venezuelas elva procent vilket troligen är ett tecken på att politikerna genom vanstyre sågar av den gren de sitter på; bilden visar förre diktatorn Hugo Chavez). Samtidigt antyder listan något man kanske anat, nämligen att politikervälden utvecklas mer kraftfullt i rikare länder än i fattigare eftersom de förra har ett större nationellt ekonomiskt överskott att brandskatta.

Jag får emellertid ett huvudbry av denna information. Om jag inte visste något om siffrorna och blev tillfrågad om vilka länder som påverkats starkast av politikerväldenas filosofi vare sig den kallas PK-ismen eller wokeismen så skulle jag sätta de nordiska länderna högt, vilket stämmer med statistiken, men sedan några år tillbaka även USA i en mycket framskjuten position. Jag skulle påstå att USA har avancerat som en raket ibland jordens mest politiskt korrekta länder. Många av de mest framträdande PK-idéerna har alldeles nyligen spritt sig från USA. Black Lives Matter- och MeToo-rörelserna är tydliga exempel. Därför hade åtminstone jag trott att USA skulle hamna längre fram i listan. (Observation för vidare utredning: i Sverige är nästan alla politiker PK-ister medan de amerikanska PK-isterna framför allt samlar sig i ett av partierna, det demokratiska. Det kan bero på att det amerikanska samhällets lägsta skikt – ”the deplorables” som Hilary Clinton uttryckte det – inte på samma sätt som i Sverige tillhör politikerväldets välfärdsklienter.)

Mysteriet upplöses åtminstone delvis när man undersöker inte de olika ländernas absoluta position ett visst år, således 2020, utan hur snabbt de avancerat i ligan under århundradet efter 1920. Här är de, från de mest till de minst snabbrörliga: Sverige, Norge, USA, Peru, Spanien, Portugal, Finland, Chile, UK, Venezuela.

Statistiken tycks således bekräfta ens fördomar, i varje fall mina. Graden av politiskt korrekthet i ett land – vilket i och för sig skulle behöva dokumenteras med stabilare statistik – hänger ihop med det lokala politikerväldets styrka. Ju starkare politikervälde, desto mer präglat av PK-idéer är landets kultur.

Vi får se hur länge det håller. Betänk Venezuelas öde.  

Patrik Engellau