”Grundproblemet är inte, som de flesta tror, brist på resurser. Problemet är hur resurserna används. Vårt grävande visar ett otroligt resursslöseri, som i sin tur verkar bero på bristande ledarskap och styrning, luddiga mål och noll uppföljning, säger Leif Östling till Dagens industri och konstaterar att det var värre än han trodde.” 

Östling har rätt. Problemet kan beskrivas ännu enklare. Den kris han beskriver – och som alla ser i sin vardag – är den fortlöpande fördumningen av svenska politiker. Deras bristande intellektuella kapacitet – eller dumhet, rätt ut sagt – gör dem oförmögna redan att se problemen, och än mindre att rätt kunna åtgärda dem. (Beskrivningen gäller rikspolitikerna, bland kommunalpolitiker som har att hantera konkreta, lätt synliga problem, kan man säkert finna kompetenta politiker.) 

Naturligtvis finns det skärpta politiker också bland riksdagsmännen, men de är så få att majoritetens dumhet inte påverkas tillräckligt. 

Tydligast kan den fortgående försämringen studeras hos Socialdemokraterna: Under femtio år framträdde Erlander, Palme, Carlsson, Persson, Sahlin, Juholt, Löfven och Andersson. 

För dem som likt mig upplevt dem utövande sitt yrke behövs ingen närmare beskrivning. Både intellektuellt och moraliskt har resan gått nedåt. Jag skall därför bara kommentera den senaste, Andersson. (Det har jag redan gjort tre gånger: Sveriges obehagligaste politiker I-III). 

Hon är inte bara obehaglig. Hon är, vilket onekligen är svårsmält, också dum. 

Jag tror det förklarar mycket av hennes illvilja och arrogans. Hon kan inte själv formulera insiktsfulla, välformulerade argument. Hon återfaller ständigt till s.k. talepunkter, dvs. redan färdigformulerade och putsade standardfraser. När dessa inte räcker till – därför att hennes medhjälpare inte förutsett frågan och tränat henne inför denna – kommer hon i beråd: Hon hackar, tystnar, tar fart igen och letar stammande efter ord. Oftast slutar sekvensen genom att utfrågaren förbarmar sig, ger sig och släpper ämnet. Det sker flera gånger i ekots lördagsintervju (28/1). 

Men hur kan hon då ha tagit sig till den post hon nu besitter och hur har färden dit överhuvud varit möjlig? 

Jag tror hon är ett levande exempel på s.k. kristalliserad intelligens. Den andra delen av de intellektuella färdigheterna, den flytande intelligensen, har av någon anledning försvunnit under de år färden tagit. 

En vanlig utväg, som hon använder sig av när hon tror sig inte vara så bevakad: Hon tar till mobbandet. Hon förmår inte tysta sina motståndare med argument utan gör som skolgårdens buse: Hon skrämmer motståndaren. Denna utväg står henne förstås inte till buds i lördagsintervjun. 

Sverige vore en bättre plats om hon försvunne från skolgården.