I Ekots Lördagsintervju i P1 intervjuade Cecilia Strömberg Wallin (CSW) socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson (MA).

Den blev en strålande uppvisning i socialdemokratisk härskarteknik. Det är inte för inte som MA under hela sitt vuxna liv tränats i denna teknik. Hennes stora skicklighet i att använda det socialdemokratiska maktspråket imponerar.

Hon avbryter ständigt CSW, låter sträng och bestämd och lyckas genom olika nedlåtande översittarmanér få CSW helt ur balans. Till exempel:

CSW påtalar att Andersson själv hade starka motståndare inom sitt eget regeringsunderlag när Natoansökan gjordes, som MP och V som var emot en ansökan. Det var också personer som viftade med PKK-flaggor. Här ställer CSW faktiskt en bra fråga:

– Är det någon skillnad mellan det och den nuvarande regeringens samarbete med SD?

Problemet är bara att MA inte alls svarar på frågan. Däremot byter MA i sitt svar helt fräckt och samtidigt tillrättavisande ämne:

– Sen kanske det finns en STÖRRE fråga som vi kanske kan diskutera senare! Måste Sverige bestå av två politiska block, eller finns det andra möjligheter? Men, det kan vi ta senare!

Här blir CSW totalt bortdribblad. Hon märker inte ens att Andersson bytte ämne och inte alls svarade på frågan, utan CSW går raskt vidare till nästa:

– Ööhm, okej!! En, en del tycker ju att regeringen har varit för undfallande gentemot Turkiet… (och så vidare).

Nu har CSW förstått maktbalansen. Det är MA, och ingen annan, som regerar i studion! Som när CSW lite senare ber om ursäkt för att hon vill ha ett förtydligande från MA:

– Kan du vara lite mer konkret, då… Förlåt! Men i, i till exempel dom här uttalandena som har…

MA avbryter bryskt genom att förklara vad det hela egentligen handlar om:

– Man måste VERKLIGEN tänka igenom dom här uttalandena! Sen behövs det en väldigt INTENSIV bla, bla, bla.

Sedan angriper MA CSW:s frågor genom att säga nedlåtande saker som:

– Ska vi ta energifrågan SERIÖST så måste ju frågan vara BETYDLIGT större än så!

MA kommer därefter med en lång redogörelse för det verkliga problemet. Detta gör hon genom att gå upp ett tonsteg på sista ordet i varje påstående. I ett som vanligt hånfullt, överlägset och överpedagogiskt tonläge, som om hon talar till en fullkomlig idiot:

– Det handlar ju dels om hur vi hanterar den akuta situationen NU! Där ju Putins energikrig mot EUROPA orsakar mycket höga elpriser i hela EUROPA! Som också smittar över på SVERIGE!

MA förklarar alltså i myndig ton för den, i hennes tycke, helkorkade CSW hur saker och ting verkligen förhåller sig. Nu har hon fått CSW helt ur balans, och CSW börjar använda uttryck som en bra och säker intervjuare aldrig, aldrig någonsin ska ta till:

– Men är det, så att säga, varför vill du ha samtal då, är väl frågan. Vad är det du vill uppnå, så att säga? Är det till exempel då, att den här anslutningen till den havsbaserade vindkraften ska…öhm…mf…ska det… att det ska… att… hm… att det allmänna ska ge stöd till den?

Orden och uttrycken jag syftar på är ”Så att säga”, ”Då” i slutet av en fråga, ”Ööhm” och ”Liksom”. Man ska heller inte stamma och snubbla på orden. Allt sådant förminskar på ett förödande sätt kraften i den fråga man ställer. Man framstår enbart som svag, vag och osäker. Som i exemplet ovan och i detta. CSW:

– Så det handlar mer om hur det ska gå till, så att säga?!

MA ger inget svar, och det blir pinsamt tyst. Vilket CSW genast känner att hon måste rätta till genom att tjejigt och nervöst förklara:

– Ja, jag är lite tjatig!!

Därmed kan CSW och MA förenas i ett gemensamt och lättat väninneskratt, som vips får all dålig stämning att försvinna från studion!

Det här är faktiskt den sämsta intervju jag någonsin hört i P1. Vilket inte vill säga lite. Men som ett utmärkt och pedagogiskt exempel på socialdemokratisk härskarteknik är den helt lysande!