I en text ”Det stora skiftet” föreslog jag att de skjutningar, sprängningar och andra otrevligheter som spritt sig från de utsatta områdena kunde motverkas med att den där redan befintliga befolkningen utspäddes, dvs. blandades med etniska svenskar. Det skulle, om så var möjligt, ske genom att befolkningen i dessa områden uppblandades, företrädesvis med svenskar eller andra västeuropéer. I det fall detta inte vore möjligt skulle områdena sprängas och befolkningen alltså tvingas till att bo i andra, mindre invandrartäta områden. 

Det var, vilket kommentatorerna också påpekat, tämligen kortsynt. Det torde vara mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att tvinga svenskar och västeuropéer att flytta till invandrartäta områden. Redan nu flyttar svenskar när andelen invandrare i ett område blir bara några få procent. Samma process skulle sannolikt upprepas i de områden som tvingas ta emot tvångsförflyttade invandrare från gettona. 

Det finns förslag om att man i stället skulle bussa barn från gettona till andra områden. Det finns visst rapporter om att det i något fall varit lyckat, men reaktionerna från svenska föräldrar kan bli liknande de nyss beskrivna. 

Nedslående? Visst, men det finns andra möjligheter, tillhandahållna av den nya tekniken. 

Ofta kommer förslag om att brottslingarna och deras föräldrar skulle utvisas. Det vore mycket effektivt, men innan det kan bli aktuellt måste sannolikt situationen försämras i många är. 

Det är möjligt att med modern teknik väsentligt förbättra läget på liknande sätt – till lägre kostnader och med större möjligheter att fota politiken på brett politiskt samförstånd. 

Norrland är inte Sibirien men antalet som behöver förvisas är också mycket mindre än i det gamla och det nuvarande Ryssland. Förvisning till ort långt från hemtrakten, med elektronisk övervakning som säkrar att brottslingen stannar där strafftiden ut, kan bli ett modernt, effektivt sätt att oskadliggöra brottslingarna.   

De enda som blir lidande på en sådan reform är de som tvingas ha den förvisade i sin närhet. Reaktionerna blir antagligen minst lika kraftiga som när en ortsbefolkning tvingas leva i närheten av ett nyuppfört vindkraftverk. Den måste alltså kompenseras – både ekonomiskt och med tätare polisnärvaro så att de kan känna att de t.o.m. vinner på förändringen. 

På sådana avlägsna orter, med liten befolkning, finns inte mycket att göra. Visserligen har den förvisade inte försörjt sig själv i gettot – det har socialförsäkringarna och brottsoffren fått göra, men ginge läget att förbättra vore det förstås tacknämligt. 

Det är också lätt att erbjuda den förvisade både arbete och studier – om han så skulle vilja – på distans. Pandemin visade vilka stora möjligheter som finns. 

Kommer detta att räcka? Nej, men det kommer att bidra till att något förbättra situationen. Sannolikt kommer också många – både brottslingen efter avtjänat straff och hans gängkompisar, som ser vad som väntar dem – att välja utvandring. Deras marknad har kommit att bli för kostsam och olönsam.