Selma Lagerlöfs bok ”Jerusalem” publicerades i två volymer åren 1901 – 1902 och bidrog till hennes Nobelpris i litteratur år 1909. Romanen var också Selma Lagerlöfs internationella genombrott. Romanbygget har verklighetsbakgrund men handlingen är fiktion. Selma Lagerlöf hade inför författandet av Jerusalem-texten gjort research i Jerusalem och Nås,

Del I av ”Jerusalem” handlar om dalabönderna, livet och upptakten i Nås och del II handlar om livet Jerusalem. Boken är fantastiskt bra, en vidunderlig text skriven med inlevelse som i del I visar dalaböndernas verklighet och föreställningar. Del II handlar om mödorna och eländet i Jerusalem. Boken utspelar sig under 1800-talet. Man får följa släkter och släktindivider i olika generationer. Centrala i romanen är Ingmarsönerna på den stora Ingmarsgården. Boken är inspirerad av den verkliga religiösa sekten ”larsanerna” som i Selma Lagerlöfs roman kallas ”helgumianerna” och deras migration från Nås socken i Dalarna till Jerusalem år 1896.  

Hur ”sann” är Selma Lagerlöfs roman? Det är en fråga som ofta ställs och som kan ställas. Svaret blir naturligtvis beroende av vad man avser med ordet ”sann”. Boken ”Jerusalem” är inte ett historiskt protokoll över händelserna, en dokumentär eller ens en dokumentärroman utan dikt.  

Selma Lagerlöf skriver själv i ett brev till Hilma Granqvist som citeras i den opublicerade ”Drömmare och fantaster i dikt & verklighet”. 

”Ingmarsönerna äro diktade personer. I Nås församling visar man nu en ”Ingmarsgård”. Den är också en dikt, men egentligen är ju sådant ett bevis på att min berättelse fortlever i folkfantasien… Jag vet mycket väl, att dalabönderna inte kunna förstå min berättelse. De ville att den skulle vara sann och verklighetstrogen från första ordet till det sista. Förhållandet har varit detsamma i Nås men har nu börjat ändras till det bättre.” 

Semla Lagerlöfs roman Jerusalem kritiseras ibland, av bl.a. Hilma Granqvist, för att ge en felaktig bild, delvis förskönad. Boken visar hur ”helgumianerna” uppstod och utvecklades till en fanatisk och verklighetsfrånvänd sekt på 37 individer, män och kvinnor inklusive stackars försvarslösa barn som tvingas med. Självägande bönder sålde hemman, allt de ägde och gav sig iväg till Jerusalem för att invänta Jesu återkomst i tron att de som inte tillhörde sekten skulle förgöras av ”svavel och eld”. Vistelsen i Jerusalem var sannolikt mycket värre i verkligheten än som den skildras i romanen.  

Det är relevant att jämföra sekterismen och den religiösa fanatismen hos ”larsanerna” och Olof Henrik Larsson med Knutby-församlingen, Helge Fossmo och Åsa ”Kristi Brud” Waldau. Sektbeteendena liknar varandra, verklighetsförnekelsen likaså. Hur uppstår sådana sekter med förvriden verklighetsuppfattning? Varför fortlever de till skada för dem själva och andra?  En grupp som lever isolerat kan uppenbarligen övertyga varandra om vad som helst.  

De verkliga Jerusalemfararna bestod av dalabönder med familjer som utvandrade. Den 23 juli 1896 bröt 37 människor upp från Nås socken i Dalarna för att resa till Jerusalem och invänta Kristi återkomst. Olof Henrik Larsson, född i Grundsund, var en svensk sjöman som utvandrat till USA, blev väckelsepredikant och grundade vid återkomsten till Sverige en väckelserörelse i Nås.  

Olof Henrik Larsson kom till Nås (hans hustru Matilda Helgstens hemort) 1889 och började samla folk omkring sig. ”Larsoniterna” var en liten religiös rörelse med 50 medlemmar. Larsson återvände efter en tid till USA men höll brevkontakt med medlemmarna i Nås.  I februari 1896 kom ett brev från Olof Henrik Larsson till sekten i Nås, med en kallelse att resa till Jerusalem och ansluta sig till en sekt där under ledning av Mrs Spafford.  

Inom själva sekten i Jerusalem rådde stränga regler och sjukvård och läkemedel var förbjudet, tron var enda läkaren. Kombinerat med det hårda, ovana klimatet ledde det till att många av de svenska utvandrarna dog. Sannolikt blev livet i sekten i Jerusalem allt annat än ett gudomligt paradis, snarare ett helvete att utstå. Mrs Spafford ogiltigförklarade alla existerande äktenskap, och inga nya fick ingås. Celibattvång infördes. 

Olof Henrik Larsson som hade varit sektledare för församlingen i Nås, förlorade snart sin position och försköts allt längre ut och förvisades slutligen till ett plåtskjul, där hans hustru en morgon hittade honom död, på knä och med Bibeln uppslagen på bordet med 1 kor. 13, ”kärleken är tålig och mild”, understruket. Så ändades banan för sektledaren som förlett 37 personer från Nås att söndra familjer och egendom för att resa till Jerusalem och invänta Jesu återkomst och därmed undkomma det Armageddon av ”eld och svavel” som skulle drabba dem som inte tillhörde de 37. 

Lars E. Lind hade som barn kommit till Jerusalem. Han beskriver i en bok händelserna och förhållandena i sekten i Jerusalem: ”En julidag år 1896 bröt 37 människor upp från den lilla byn Nås i Dalarna för att resa till Jerusalem och invänta Kristi återkomst. I det torra och ofruktbara Palestina dog många av dem snart i okända febrar”.  

Lind skildrar hur det religiösa förtrycket förvandlade svenskarna till viljelösa slavar, kuvade av ett infernaliskt angivarsystem med offentliga häxprocesser.  Han summerade i intervju i boken utvandringen till Jerusalem med ett enda svenskt ord:  ”Elände”!  

Enväldig matriarkal diktator var Anna Spafford och i sektens stora hus rådde stränga regler. De nyanlända svenskarna hade bara att foga sig. Pengarna från gårdsförsäljningarna fick de lämna i en gemensam kassa, som Spafford hade hand om. Barnen togs ifrån föräldrarna och uppfostrades kollektivt.  Nya äktenskap tilläts inte och redan gifta måste leva i celibat. Visserligen var svenskarna vana att följa sin ledare, men nu hamnade de i ren diktatur.  

Sammanfattning 

Man kan fundera och spekulera! Ångrade sig de 37 resenärerna i sekten att ha sålt allt de hade och rest från ett gott bondeliv till sekten i Jerusalem med de prövningar de kom att utsättas för. Eller, tolkade de allt ont och svårt som skedde dem som Guds prövningar inför synder de trodde sig begå/ha begått. Livet i sekten blev i överförd mening likt ”eld och svavel” det vill säga det liv de trodde att de som inte tillhörde sekten skulle drabbas av. 

De hade hamnat i djup misär, fångar i en fanatisk religiös diktatur, ett helvetesliknande matriarkat, utblottade in på bara kroppen i ett främmande land, vars språk de inte förstod och vars klimat de inte tålde.  

Texten bygger på en längre essä som inkluderar bilder samt källor och litteratur.