ANDERS LEION: Sveriges obehagligaste politiker III 

Magdalena Andersson levererade ett minnesvärt inlägg under onsdagens partiledardebatt: hon hånskrattade. Det var, förstås, obehagligt. 

Magdalena Andersson gör endast två slags debattinlägg. Antingen är de meningslösa och glöms omedelbart bort eller också kommer man ihåg dem därför att de är så obehagliga. Meningslösa är de lika fullt.  

Hennes inledningsanförande var kanske inte direkt innehållslöst, men det var så självklart välanpassat för en politiker i dagens Sverige – att det ändå blev meningslöst. I sin tafatthet angriper hon också förslag som från början varit socialdemokratiska, som de om elstöd och nej till amorteringsfrihet. Hennes uppträdande under hela debatten karaktäriserades av att hon varken klart kunde instämma i eller ta avstånd från olika förslag i aktuella frågor. 

Vilken är förklaringen till detta egenartade beteende? Det är samma orsak till hennes båda sätt att yttra sig.  

Hon vet inte vad hon skall säga, hon blir vankelmodig och räddar sig med snömos eller, i det fall hon försöker säga något med innehåll, med oförskämdheter. 

Och hon vet inte vad hon skall säga därför att varken hon eller partiledningen i övrigt har vågat välja linje. Samarbetet med Mp har länge köpts till priset av ett framtvingat samförstånd, vilket i sin tur resulterat i en innehållslös politik främst inriktad på att tilltala socialdemokratins nya, akademiskt utbildade storstadsväljare. 

Partiledningen ser faran i denna (brist på) strategi. S hotas av att bli ett nytt, politiktomt centerparti Ändå kan de inte bestämma sig: Skall de fortsatt främst värna om de nya storstadsväljarna – eller skall de försöka återvinna sina gamla väljargrupper – de som i stor utsträckning övergått till SD? 

Magdalena Andersson uppvisar i sina förvirrade framträdanden hur desorienterat partiet – och hon – är. Hon gör ett stort nummer av ett sedan länge etablerat system för inflationsjustering av den inkomstnivå vid vilken högre, statlig skatt utgår. Regeringen skänker pengar till de rikaste, låter hon vara den beskrivning av systemet som för tillfället får bli ett viktigt inslag i hennes retorik. 

Hon törs inte ta ställning i energipolitiken, av omsorg om sina känsliga, från Mp ärvda sympatisörer.  

Hon skulle gärna vilja ha en stramare invandringspolitik – också S har ju förstått att opinionen svängt – men törs inte riktigt ta ställning. 

Hon vågar inte ens riktigt hårt angripa SD – då skulle ju dem hon tappat till SD vara förlorade för evigt. 

Hon kan bara vara oförskämd. Men det kan hon.  

Anders Leion