World Economics Forums årsmöte i Davos framstår alltmer som en lite mer påkostad och prestigeladdad Almedalsvecka (och därmed inget ont sagt om Visbyarrangemanget). För bara några dagar sedan höll den 99-årige Henry Kissinger ett kort anförande på länk för de församlade världspotentaterna i de schweiziska alperna.

Jag har fördomar till Kissingers förmån. Han är jude, vilket jag menar är en fin merit, han verkar hänsynslöst logisk och klarsynt i sitt tänkande, han gjorde en lysande karriär i USA efter att som femtonåring ha flytt från Tyskland. Framför allt verkar han sakna den fjäskighet eller inställsamhet vilket annars hade kunnat förväntas hos en så lyckad person.

Nu har han ändrat sig vad gäller Ukraina. Sedan i förrgår eller däromkring menar han att Ukraina bör gå in i Nato. Hans förra geopolitiska uppfattning, som jag tror han haft sedan kriget började för snart ett år sedan, var att gränserna borde återställas till vad som gällde före det ryska anfallet samt att Ukraina skulle hålla sig borta från Nato. Om Ukraina tidigare hade gått med i Nato, säger Kissinger att han nu insett, så hade konflikten hamnat där den nu är, det vill säga i öppet krig, vilket han velat undvika. Därför tyckte han att Ukraina borde hålla sig lugnt. Men nu, när det ändå råder öppet krig, är det klokare att samarbetet mellan Nato och Ukraina fördjupas så mycket det går.

Trots min väl inövade beundran för Kissingers strategiska tänkande skaver det där en aning. Två aspekter förefaller sopade under mattan.

Det första undansopade aspekten, som världen, kanske lite generad, inte pratat så mycket om under krigsåret är att praktiskt taget alla bedömare hade fel ungefär på samma vis som Kissinger. Alla sa att Moskva skulle sopa banan med Kyiv och då inte på lång sikt utan genast. Ingen trodde ukrainarna skulle klara den ryska pressen mer än en vecka efter anfallet i februari. De ryska soldaterna packade sina stridsvagnar med paraduniformer snarare än ammunition.

USA och Nato trodde inte heller att ukrainarna hade en chans. Ukrainarna var visserligen förvånansvärt ilskna kamphundar men den ryska björnen skulle smacka in dem i första bästa björk. Västvärldens strateger var oroliga för att ge ukrainarna alltför starka vapen och släppa dem loss på Putin eftersom man inte kunde veta om de skulle inleda pinsamheter som den mer stabila och förstående västvärlden efteråt behövde ställa till rätta för att blidka den ilskne ryske presidenten.

I vilket fall som helst utbyttes den dominerande tankefiguren ”Zelenskyy är en stridspitt som kommer att få stryk av ryssarna och måste därför hållas i koppel för att inte stöka till saker” på kort tid till ”ukrainarna är pitbulls allihop och om vi ger dem mer vapen så kanske de tar ut Putin åt oss utan att det går åt en enda amerikansk soldat”.

Men en aspekt låg kvar och skavde, nämligen kärnvapnen. På den punkten har jag ingen välgrundad uppfattning annat än intrycket av att oron för Putins kärnstridsspetsar på senare tid tycks ha sjunkit undan. När kriget inleddes levde västvärlden fortfarande i en kärnvapenskräck från kalla kriget som ännu var nästan lika öm som under Kubakrisen. Ryssarna invaderade Ukraina och vår uppdämda oro för det ultimata vapnet sprängde våra skyddsvallar. Årtionden av lagrad kärnvapenskräck vaknade till liv som återfödda egyptiska mumier. I enlighet med sin nedärvda förfäran över hotande faror knackade Sverige på hos Nato utan att det ens besvära sig med någon diskussion om huruvida medlemskap var rätt väg. Fanns det risk för att Putin skulle lägga en bomb på Gotland så kunde frågan avgöras på ett ögonblick utan svåra interna förhandlingar inom det socialdemokratiska partiet.

Kissinger verkar inte ha sagt något om kärnvapen och knappt någon annan heller. Har nya synsätt tagit över? Alla atombomber är kanske inte som Little boy och Fat man utan en del av mer beskedlig och taktisk konstruktion? Putin själv kanske drar sig för att kasta bomber med tanke på att USA kan utplåna hans rike om det behövs? För övrigt verkar Kina däckat av sitt virus och sin tokiga viruspolitik vilket kanske inte riktigt har med saken att göra men ändå kan bidra till att pigga upp Nato till den grad att stridspittarna i Kyiv äntligen får stridsvagnar så det kanske räcker att mosa Putin. Till och med tyskarna kanske ställer in sig i Natoleden.

Varför låter 99-åringen i Davos meddela att han haft fel? De flesta brukar inte så offentligt annonsera sina misstag. Kanske för att Kissinger är det närmaste man kommer ett världsorakel och att världsorakel troligen hellre själva tar tillbaka än de blir rättade av mindre auktoriteter. Men det kan också hända att han inte gör det av omsorg om sitt anseende utan som ett led i sin orakelhandling. När Kissinger säger att Ukraina bör gå med i Nato säger han också att landet bör få alla de redskap ukrainarna behöver för att krossa Ryssland som vi känner det.

Blir det bra så? Eller har de amerikanska republikanerna rätt som till varje pris vill slippa fortsatta krig för främmande folk?