Min morfar var gammal redan när jag föddes – faktiskt den ende av mina far- och morföräldrar som fortfarande var i livet vid det laget. Han var född 1886, jag föddes 1962, så han hade redan hunnit fylla 76. Men jag upplevde honom aldrig som gammal. Han var tvärtom en riktig kraftkarl, långt efter att han fyllt både 80 och 85. Född och uppvuxen i fattigdom hade han ingenting annat att tillgå än sitt huvud och sina händer för att åstadkomma det liv han eftersträvade. Det skapade styrka, målmedvetenhet och självkänsla och en kraft som gick i arv till barn och, vill jag gärna tro, barnbarn.

Trots den stora åldersskillnaden lärde jag känna min morfar mycket väl. Han blev 92 år gammal och förblev skarptänkt nästan intill slutet och för mig blev han en länk till min historia och mitt kulturarv. Jag kunde lyssna i timmar på honom, när han berättade om sin barndom och uppväxt; om fattigdomen men också om tryggheten i att ha en kärleksfull familj, tak över huvudet och mat på bordet. Sällan något överflöd, ofta bara potatis och en sillrumpa eller en liten fläskbit, men tillräckligt för att bli mätt. Det räckte för att morfar skulle se tillbaka på sin barndom som en lycklig tid.

Det fanns, en gång i tiden, många män som var just som min morfar. Män som byggde Sverige. Viljestarka, strävsamma och med målet att skapa en god tillvaro för sig själva och sina familjer. Och familjen omfattade inte enbart hustru och barn utan även föräldrarna. Efter att morfars mor blivit änka tog han kärleksfullt han om henne. Trots att han då hade fyra egna barn och en mindre gård fanns det alltid tid för mamma som bodde kvar i soldattorpet. Han rensade hennes grönsaksland och blomrabatter, lagade det som behövde lagas, såg till att hon hade ved när vintern nalkades.

Jag tror att det som skapade den tidens starka män var just den nedärvda vetskapen om att de var sin egen lyckas smeder. De lärde sig arbeta redan som barn och de visste att de var tvungna att kämpa för att komma framåt i livet. För morfar handlade det om ett liv där nöden hölls utanför hemmet och där man slapp vända på varenda krona. Självförsörjande bonde var vad han ville bli, och självförsörjande bonde blev han, dessutom med en inte oansenlig mängd mark som han själv införskaffat genom sitt hårda arbete.

Det betyder inte att det gick bra för alla. Alla män var inte starka. Vissa män klarade inte att ta hand om vare sig själva eller sina familjer. Livet i det gamla Sverige var ingen idyll. Men hur är det idag? Folkhemmet i all ära (och jag har redan tidigare hävdat att begreppet alltid varit och fortfarande är högst problematiskt) men alla har inte blivit lyckligare. Kanske har till och med männen i många fall blivit svagare.

Det är klart att det är fantastiskt att samhället kan ge stöd och hjälp till människor som inte klarar av att ta hand om sig själva. Men hur mycket ska man egentligen förvänta sig av det offentliga – hur mycket bör det offentliga hjälpa till med? Vi har, nedmonteringen av välfärdssamhället till trots, fortfarande ett relativt bra skyddsnät men samtidigt undrar jag hur samhället egentligen bemöter människor som vill klara sig själva – särskilt män. Med en alltmer påtaglig feminisering av det offentliga, där det kvinnliga blivit norm, finns inte mycket plats för en stark man av min morfars sort.

Idag läste jag på nytt Richard Sörmans intervju med Ernst Robert Almgren, som ligger bakom sajten Maskulint. Det är en mycket bra intervju och intervjupersonen har en hel del verkligt viktigt att komma med, inte minst detta att männen behöver miljöer där de kan umgås utan kvinnor. För mig har det alltid varit självklart att mina föräldrar hade sina egna grupper utanför familjen, där de trivdes och kunde vara sig själva utan att det andra könet var involverat.

”Män ska ha ett gäng, en grupp, en stam. Det är där de når sin fulla potential. Män behöver miljöer där det inte finns några kvinnor, precis som kvinnor behöver miljöer där det inte finns några män. I traditionella samhällen har män alltid umgåtts i jaktlag, i trupper. Man har förverkligat sin manlighet genom att jaga och försvara territorier. Det blir allt svårare att hitta sådana miljöer idag – jag tänker på träningslokaler, Försvaret, manliga arbetsplatser – och därför måste männen själva nu återskapa dessa miljöer utanför det offentliga samhällets ram. Män måste få vara för sig själva, precis som kvinnor måste få vara för sig själva. Jag tyckte det var alldeles utmärkt att kvinnor erbjöds en mansfri musikfestival för något år sedan. Varför skulle de inte få ha det? Män och kvinnor behöver inte göra allt tillsammans.” säger Almgren.

Han har fullkomligt rätt, inte minst när han tillägger att de manliga miljöerna inte längre tillåts existera. Överallt ska kvinnorna in i bilden. Manliga miljöer är skrämmande för samhället, menar Almgren, eftersom män generellt har ett annat förhållningssätt till världen än kvinnor. det finns gott om exempel på hur man, i vissa traditionellt manliga yrken, gör om utbildningarna så att de ska anpassas för den fysiskt generellt svagare kvinnan.

Vad jag däremot inte alls håller med om är att män skulle ha ett större behov av att vara oberoende. Den uppfattningen är, tror jag, en produkt av decenniers försök att misstänkliggöra de manliga miljöerna, för det finns gott om historiska dokument som visar att även kvinnor har funnit frihet och oberoende och blomstrat i mansfria miljöer.

Den stora skillnaden är sannolikt inte behovet av oberoende, utan att det fortfarande anses fullkomligt naturligt, till och med lovvärt, med miljöer där endast kvinnor är välkomna medan männens miljöer hela tiden krymper och blir färre. Det är något vi måste försöka ändra på, oavsett vilket kön vi tillhör, för om det är något Sverige behöver så är det starka män.

Bild: Skribentens släkt samlad 1932, med morfar sittande i mitten och morfars mor stående näst längst till höger.