Magdalena Andersson har återigen förtjänat detta omdöme. I söndagens partiledardebatt påstod hon, med spända käkar och stirrande ögon att den nu sittande regeringen sänker skatterna för de rikaste.  

Det låter alarmerande, men är helt trivialt. Hon syftar på att brytpunkten, det belopp ovanför vilket statlig skatt på 20 procent, och inte bara kommunal skatt, skall betalas – att detta belopp justeras efter inflationen. Att inte göra så skulle innebära en automatisk och ständig skattehöjning. Med nuvarande höga inflationstakt, och åtföljande kompenserande inkomstökningar, skulle skattehöjningen bli avsevärd.   

Denna ordning har rått i många år. Enligt henne är däremot den nu sittande regeringen ansvarig. 

Detta är demagogiskt, befängt och osant. Men hon är som hon är: Sveriges obehagligaste politiker. Det är däremot förvånande och ytterligt klantigt av regeringsrepresentanterna att inte bättre förklara saken och avslöja hennes fulspel. 

Enligt Aftonbladets mätning vann Magdalena  Andersson debatten – även om avståndet till tvåan och trean var litet. 

Hur är det möjligt? Det finns två förklaringar. Sympatisörerna håller i det längsta på sitt partis företrädare. S har flest sympatisörer eftersom det är största parti. 

S har också de mest drömska sympatisörerna. Partiet har inte främst jordnära arbetare bland sina väljare och sympatisörer. De har gått över till SD. Partiet är i stället hemvist för de drömmare bland storstädernas unga universitetsutbildade som anser att socialdemokratins och Sveriges uppgift är att vara ett världssamvete, det vill säga att i oändlig självgodhet tala om för alla andra hur fel de har – om det nu rör jämlikhet mellan könen, miljövård eller arbete mot den globala uppvärmningen eller något annat. Många kommer från det Miljöparti som i gränslöst nit så fördyrat och försvårat människornas vardag att det gjort sig omöjligt. Dessa världsförbättrare inom S har ännu inte riktigt förstått att också S i ren självbevarelsedrift vill strama åt invandringen och satsa på kärnkraft. 

Men Magda Andersson förstår. Hon inser hur omöjlig hennes sits är. Hennes enda utväg är att lämna all rimlighet och i ohämmad förljugenhet angripa motståndarna. Hon inser också att det i längden är en omöjlig strategi. Därför är hennes käkar så hårt sammanbitna och hennes ögon så stirrande.