De flesta av Sveriges partiledare är numera kvinnor. De är olika, förstås. En, Ebba Busch, sticker ut som kvick och slagkraftig. En annan, Annie Lööf, som ständigt plakatmålande och tämligen ointresserad av sakpolitik. En tredje, Nooshi Dadgostar, som konkret och ofta effektivt uttrycksfull. En fjärde, Märta Stenevi, som fast i sitt partis drömmerier men ändå med viss förmåga att tala för sig.

Och så finns det en femte som effektivt skiljer sig från de andra. Hon är den mest obehagliga av riksdagens partiledare – de manliga inräknade.

I riksdagens partiledardebatt under onsdagen visade hon åter upp hur frånstötande hon är. I sitt inledningsanförande dolde hon effektivt sitt jag, genom en noga instuderad hållning, som skulle uttrycka samarbetsvilja och inriktning mot sakpolitik.

I debatten visade hon däremot sitt verkliga jag. Efter det egna anförande utnyttjade hon sin rätt till avslutande replik, på vilken motståndaren inte kan svara, genom att hänsynslöst föra in obestyrkta, fula påhopp.

När Jimmie Åkesson påpekat att socialdemokraternas förslag om många fler anställda inom polismyndigheten rörde just detta och inte ett löfte om ett visst antal poliser – då påstod hon att han föraktade polismyndighetens alla övriga anställda. Det gjorde minsann inte hon.

När Ulf Kristersson understryker värdet av samsyn och samarbete, där sådant är möjligt, får han i Anderssons slutreplik veta att han – underförstått – är en hycklare som samtidigt väljer att samarbete med ett parti som har just polariseringen som affärsidé. Vid ett annat tillfälle fick han höra att Moderaterna på riksnivå skulle kunna drabbas av samma kritik som SD riktat mot M i Sölvesborg. Detta vet varken hon eller någon annan utanför Sölvesborg något om.

När Ebba Bush frågar om socialdemokratin kunde tänkas samarbeta om ny kärnkraft i Sverige, får hon inte något svar annat än först ett avfärdande av Busch försiktiga kritik av Anderssons tonläge, genom ytterligare en påminnelse om SD:s polarisering och sedan tal om vindkraft.

När talmannen gör en mycket hovsam erinran om att ledamöterna inte skall tala direkt till varandra utan via talmannen, dvs inte använda ordet du, gör hon det direkt, upprepade gånger. Tjänstgörande talman är fegare än Tobias Billström och vågar inte påminna henne.

En förklaring till hennes tjuvnyp är antagligen att hon i övrigt inte hade mycket att komma med. Hon var mycket försiktig. Antagligen därför att Socialdemokraterna redan bestämt sig för att lämna den politik de under åtta år fört i regeringsställning. Detta skifte innefattar viktiga områden som invandring och brottslighet. Detta vill hon inte redan nu skylta alltför mycket med.

Ebba Busch som är kvick och slagfärdig och väl påläst leder ett litet parti. Magdalena Andersson som endast är intresserad av sin egen makt och med alla medel bekämpar dem som kan tänkas hota hennes ställning leder ett mycket större parti.

Men hon kommer inte att göra det länge till. Det mest sannolika är att han finner en anledning att avgå, därför att hon anser sig ha för lite makt i opposition. I annat fall kommer hon att få leda ett sakta krympande parti. Det krymper inte därför att hon är så obehaglig utan snarare därför att Socialdemokraterna kommer att bli alltmer dominerat av storstädernas politiskt korrekta medelklass. De gamla kärnväljarna kommer att fortsätta gå till SD.