Statsminister Kristersson har flera gånger förklarat att hans regering siktar på ett paradigmskifte. Precis vad han menar med paradigmskifte är oklart. Jag tolkar det som ”stor omvälvning”. I regeringsdeklarationen föreskriver han paradigmskifte inom migrationspolitiken och försvars- och säkerhetspolitiken. Om motsvarande omstörtning planeras även på andra politikområden vet man inte.

Jag tror inte att det egentligen finns några planer. Tidöavtalet är, ungefär, summan av regeringspartiernas plus sverigedemokraternas önskelistor som framöver ska konkretiseras i mer detaljerade utredningar. Utredningar har ofta den egenskapen att de kan komma fram till vad som helst om det inte hela tiden står en barsk major och pekar ut den önskvärda riktningen. Ibland finns det inte bara en utan flera barska majorer i en utredning och då vet man aldrig hur det slutar.

Tidöavtalet har detaljerade men svårbegripliga skrivningar om hur utredningarna kring de olika ”samarbetsprojekten” ska gå till. Jag har utan särskild framgång försökt begripa vilka det är som ska agera barsk major i projekten. Det står att sverigedemokraterna ska ha lika mycket att säga till om som de övriga partierna: ”Samarbetsparti som inte sitter i regeringen har fullt och lika inflytande över frågor i samarbetsprojekten på samma sätt som partierna i regeringen”.

Vidare ska det, som det verkar, finnas ett ”samordningskansli” inom statsrådsberedningen för vart och ett av samarbetsprojekten. Vid sidan av kansliet finns själva utredningen om jag fattat rätt. ”Ansvarig” – det vill säga vad jag kallar för barsk major – ”för respektive samarbetsprojekt är statsråd och statssekreterare för respektive sakområde som projektet i huvudsak avser”, till exempel Socialdepartementet för samarbetsprojektet Hälso- och sjukvård. Här finns utrymme för hur många barska majorer som helst.

Jag kan förutse konflikter vilket säkert delvis beror på att jag är en grinig typ men också på att jag ibland kan gripas av intuitiv klarsyn. Saker bara känns. När det gäller vår regeringsallians känns det som om paradigmskiftesimpulsen nästan uteslutande kommer från sverigedemokraterna. Att kristdemokraterna ska få utreda ett förstatligande av sjukvården känns inte särskilt paradigmskiftesorienterat och ej heller samarbetsprojektet om skolan som säkert har sina poänger men på det hela verkar mer som hämtat ur f.d. utbildningsminister Jan Björklunds efterlämnade anteckningar. Vad regeringstrojkan kommer med är liksom mer av det vanliga hur välmotiverat det än må vara.

De förslag jag tror kommer från sverigedemokraterna är kanske inte heller så revolutionära men de går på tvärs emot fyrtioåriga politiska tendenser. Nedskuren tolkhjälp är ett exempel, en struntsak visserligen men ett utmanande finger mot det den i landet dominerande PK-ideologin. Det välfärdsindustriella komplexet med klienter tycker inte om några inskränkningar av tolkhjälpen för invandrare. Mycket riktigt rycker några av dess insatsgrupper ut för att göra slut på förslaget vilket lyckas ty sjukvårdsministern ger sig direkt.

Ligger det inte i farans riktning att de barska majorerna kommer att skälla på varandra när frågan ska utredas under ansvar av behörigt statsråd och dennes stab och sverigedemokraterna ska ha fullt inflytande? Eller den föreslagna bidragsreformen inom samarbetsprojektet Tillväxt och hushållsekonomi? Sverigedemokraterna är kända för att vilja försvara a-kassan medan treklövern vill skära ned den.

Även kriminalpolitiken är ett potentiellt slagfält där partifilosofierna sannolikt står i harnesk mot varandra. Man kan lätt föreställa sig hur liberalerna och sverigedemokraterna spänner krafterna inom det relevanta samarbetsprojektet. Barsk major blänger mot barsk major.

Kampen om det föreslagna paradigmskiftet är sannolikt en formativ händelse i svensk historia. Vi kan se framtidens historieböcker skrivas i realtid inför våra ögon. Jag kan tänka mig tre helt olika slutresultat som alla verkar ungefär lika sannolika.

Det första resultatet är att Kristersson och Busch satsar allt på att driva igenom sverigedemokraternas paradigmskiftesförslag (och riskera att sverigedemokraterna efteråt går ihop med socialdemokraterna som kan bli ett mer likstämmigt parti om det fortsätter att närma sig sverigedemokraternas syn på migration och kriminalitet). Då blir Sverige ett konservativt och nationellt orienterat medelklassland ungefär som vi var under socialdemokratins första decennier.

En annan möjlighet är att de i alla partier etablerade representanterna för det härskande politikerväldet – såväl utom som inom regeringen – lyckas mota bort sverigedemokraterna från vidare inflytande och därmed förstärka politikerväldets kontroll över nationen och dess tänkande.

Den tredje modellen är en utbredning av det parodiska Acko-syndromet där politiker glömmer vilka utfästelser de gjort och i stället låter känslorna ta överhanden, eventuellt efter ångest och bön. I ett sådant sönderfallsscenario blir allt möjligt.

Men just nu står allt och väger. Den normalt så trista och förutsägbara dagspolitiken får liv och spänning. Plötsligt händer det oväntade som till exempel att Magdalena Andersson tycks närma sig sverigedemokraternas invandringspolitik. Sanningar ristade i sten sedan decennier skrivs om över en natt. Det är match. Något som påminner om sunt förnuft utmanar PK-ismen.