För ett par månader sedan berättade jag här på sajten att jag sedan ett drygt halvår tillbaka gått med i Svenska Journalistförbundet som frilansmedlem. Jag tänkte att det är bra att eventuellt kunna få hjälp om jag skulle hamna i någon upphovsrättslig tvist vad gäller text eller bild. Men också för att få en inblick i hur journalistkåren resonerar inifrån: Vad ligger ribban för att ventilera de samhällsproblem som kåren skildrar? Finns det någon allsidig utblick eller är det bara värdegrund och politisk korrekthet som gäller? Jag har tidigare som journalist varit med i förbundet under flera årtionden och nu var jag nyfiken på hur den tillhörigheten kunde tänkas se ut idag. Och presskort är inte fel att ha. 

Jag får löpande tidningen Journalistens nyhetsbrev flera gånger i veckan på mejlen samt förbundets medlemstidning i brevlådan varje månad. Där har chefredaktören Helena Giertta sin ledarsida. Den använder hon till stor del genom att berätta om hur drabbade våra journalister kan vara av odemokratiska krafter. På hemmaplan är yrkeskåren djärva sanningssägare och granskare av makten, ständigt utsatta för repression genom hat och hot och olika värdegrundsbrott. Ute i världen förföljs media av despotiska regeringar och deras hantlangare. Jag säger ingenting om detta när det gäller skurkstater som gör allt för att döda det fria ordet, och ibland också dess utövare.  Men som avskräckande europeiska exempel vad beträffar åsiktsfrihet anges alltid Ungern och Polen utan en tanke på hur svenska journalister och opinionsbildare med fel värdegrund regelmässigt osynliggörs hemmavid i de konventionella medierna. 

Den svenska journalistkåren beskrivs i Journalisten så gott alltid som en vapendragare för demokrati, mänskliga rättigheter och avslöjare av samhälleliga orättvisor. De rättfärdiga svenska journalisterna använder sig av sakligheten som stridsmedel medan dess antagonister ofta associeras med begrepp som ”hat och hot” och/eller ”högerextrem”. Någon hotbild från vänster har inte jag kunnat hitta. Expo är tillförlitligt och SVT är opartiskheten själv.  Frågan om vänstervridningen i public service liknar frågan ”Har du slutat slå din fru?” Det spelar ingen roll att all forskning alltid kommer fram till att public service-programmen i stort är opartiska, skrev Publicistklubbens tidigare ordförande Ulrika Knutsson i Journalisten.

I linje med detta kommer hat och hot bara från höger. Tidningen berättar om prästen Helle Klein, direktor på Sigtunastiftelsen och tidigare chefredaktör för Dagens Arbete, som får motta publikens jubel när hon på en konferens inför journalister och mediefolk berättar om det hat och hot som hon har utsatts för, bland annat om ett försök att bli nedknuffad framför ett tunnelbanetåg. Det är helt berättigat att tidningens läsare (artikel tyvärr bakom betalvägg) får ta del av detta. Men när den undersökande journalisten Joakim Lamotte tvingas lägga av sina videofilmade och avslöjande besök i våra utanförskapsområden på grund av ständiga mordhot mot sin familj (vilka polisen inte ens försökt att utreda) finns bara en blänkare från i somras. Däremot har tidningen intevjuat en av Lamottes kritiker, som berättar om hur han utsatts för ”en hatstorm” på nätet (bakom medlemsspärr).  

Som läsare undrar man hur långt under ytan tidningens, och för den del också journalistkårens, definition av begreppet demokrati ligger. Är de bara ”värdegrundsdemokrater”? Detta begrepp myntades av den lysande ledarskribenten Marika Formgren som drevs ut i kylan alltför tidigt. Värdegrundsdemokrati betyder i klartext att du måste ha de korrekta och godkända värderingarna för att anses vara demokrat. Glöm fri åsiktsbildning och andra mossiga traditioner när demokratin ska anpassas till de rätta värderingarna och göras woke. Redan 2014 definierade Marika Formgren i dåvarande Magasinet Neo värdegrundsdemokrati så här: Endast när alla människor delar den demokratiska värdegrunden kan vi uppnå demokrati och därför kan debatten och åsiktsbildningen inte vara fri. 

Detta förhållningssätt gör sig påmint när det senaste numret av Journalisten dimper ned i brevlådan. Där utvecklar chefredaktör Giertta sin och tidningens syn på den borgerliga valsegern under rubriken Små odemokratiska steg:  

Nu har mobbarnas kompisar, slagskämparnas vänner, flyttat in i Rosenbad. De som flyttat in i regeringslokalerna är inte bara polare med dem som hatat mina kollegor, skrämt dem, hotat dem, de är också själva personer som uttryckt sig nedsättande och hotfullt mot oss journalister. 

Visserligen sitter Sverigedemokraterna inte i regeringen, men likväl i regeringens Rosenbad, i ett gemensamt samordningskansli. Det är nog sant det som ledarskribenten Lilian Sjölund skriver i Ljusnan att de tusen små stegens väg bort från demokratin har påbörjats. Lilian Sjölund skrev för fem år sedan boken Hatad, som Journalisten gav ut. Den beskrev hur livet påverkas av de hot som som sprids.  

Men var går gränsen för vad media ska uppfatta som hat och hot? Journalistförbundet protesterade precis efter valet mot ett uttalande från SD:s stabschef Linus Bylund om att det nu är dags för ”journalistrugby”, det vill säga att det inte längre alltid bara är medias privilegium att hålla i bollen och tackla. Förbundet såg ”väldigt allvarligt” på saken, samtidigt som de glömde bort att etablissemangets journalistkår i årtionden har hånat, förlöjligat och demoniserat SD. Jagat dem med blåslampa för att försöka få oss att förstå att de är högerextrema eller nazister, moraliskt och intellektuellt lågtstående etc.  

Nu när det hörs svaga dunkningar i rälsen om att en ny tid kan vara på gång, retirerar representanter för vår etablerade journalistkår in i sin gamla hat- och hotretorik i stället för att inta en mer ödmjuk och självprövande hållning. Helena Gierttas slutkläm är symptomatisk i sin självrättfärdighet när hon skriver att journalisterna ska fortsätta göra sitt jobb och ställa makthavare till svars (precis som om de gjorde det). Linjen mot SD är fortfarande knivskarp, där hon står med armarna kors i sin bildbyline och markerar kårens position: 

Det betyder inte att man normaliserar Sverigedemokraterna, för det är fortfarande ett extremt parti med ett nazistiskt förflutet. Det betyder att vi genom att fortsätta vara professionella kommer att visa att vi är oumbärliga för demokratin. 

Bered er på fortsatt krypskytte! 

Foto: Skribenten. Kontrollrummet under sändning SVT 1989