För några dagar sen fick jag sms från en vän som bor i närheten. Hon var både förbannad och förtvivlad. För andra gången på bara några veckor har det brunnit bilar på parkeringen utanför hennes hus. Och hennes dom över de senaste regeringarna är hård:
– Det är skit med allting i Sverige idag. Ingenting är normalt längre.

Min väninna är en alldeles vanlig kvinna, som arbetat och skött sig ett helt liv och som alltid gjort sin plikt och bidragit till samhället. Idag uppbär hon en pension som bara är marginellt högre än den pension som betalas ut till äldre som kommer från andra länder, och som aldrig arbetat i Sverige.

Det är naturligtvis helt orimligt att den, som aldrig betalat in en krona till våra välfärdssystem, ska kunna ta del av dem i samma utsträckning som den som bidragit med skattepengar i decennier. Här i Sverige ska det inte göras någon skillnad på medborgare och icke-medborgare, här ska man minsann inte tro att man får en högre pension bara för att man har bidragit till samhällsbygget.

Det sa en kristdemokratisk kommunalpolitiker i Stockholm till mig en gång när vi pratade om det här:

– Bara för att man är född här och har arbetat här har man inte större rätt till välfärdssystemen, det vore ju förfärligt om det vore så!

– Så du menar att den som har jobbat i 40 år och betalt skatt varenda månad, tolv månader om året, inte har någon självklar rättighet att få högre pension än den som kommer hit som 65-åring? frågade jag, för att säkerställa att jag hört rätt. Och det hade jag.

– Absolut, det menar jag! Vi kan inte göra skillnad på människor på det sättet. Man kan ju inte belöna människor bara för att de är födda och har arbetat här.

– Kan man inte? Är det inte precis just det välfärdssystemet, samhällskontraktet, handlar om? Att de som arbetar och gör rätt för sig ska belönas med en trygg ålderdom?

Det svarade hon inte på. Istället mumlade hon ytterligare något flummigt och obegripligt om allas lika värde. Tydligen ansåg hon att pensionen är ett bidrag som staten delar ut av ren godhet, och som ska vara lika för alla.

Jag brukar tänka på den där arroganta politikern ibland, särskilt när jag träffar min väninna och andra som blivit offer för den här djupt orättvisa värdegrundspolitiken. Men bortsett från att det förstås kan kännas lite bittert för min väninna att hon knappt har mer i pension än en nyanländ invandrare är hon en gladlynt och positiv person. Hon tillhör den där generationen som aldrig klagar, knappt ens när det skulle behövas, utan är nöjd med det hon har. Hon är, med andra ord, raka motsatsen till de gnällspikar som ständigt skyller på samhället.

Men när hon vaknat mitt i natten, för andra gången på kort tid, av att bilar exploderar på parkeringen utanför hennes hus känner hon sig vilsen i sitt eget land. Under flera mandatperioder har vi haft regeringar som fullkomligt struntat i den vanliga människans vardag och vars representanter till och med hånat människors oro för den ökande invandringens effekter på välfärden.

Fredrik Reinfeldts hånfulla julgransmetafor är ett av de grövre exemplen på hur överprivilegierade mallgrodor sätter sig på sina höga hästar mot de vanliga människorna. Då hade han visserligen lämnat över taktpinnen till den rödgröna regeringen, men likväl kunde han inte låta bli att kränka svenska folket.

Expressen kallade det för ett ”brandtal”, som om Reinfeldt skulle vara en passionerad humanist. Det är han förstås inte. Och det så kallade ”brandtalet” var i själva verket ett skamlöst avfärdande av vanliga människors sunda oro.

Det är på grund av sådana som Fredrik Reinfeldt, och senare Stefan Löfven, som min väninna blir väckt om nätterna av att bilar exploderar på hennes parkering. Låt oss därför hoppas att den nya regeringen kan åstadkomma den förändring som behövs för att sådana som hon åter kan känna igen sitt hemland.

Bild: Skärmdump från Facebook