En vän sade nyligen: Tänk om du skulle ta och se igenom ditt gamla program som du gjorde för SVT för 33 år sedan. Där säger flera av de personer som du intervjuar många kloka saker om hur invandringen borde hanteras. Vi visste ju vartåt de lutade redan då. Vi skulle haft ett helt annorlunda samhälle idag om politiker och journalister hade lyssnat till dem. 

Bakgrunden är att jag 1989 gjorde ett program för samhällsredaktionen Norra Magasinet på SVT i Luleå om invandrare och brottslighet, som redan då var ett ämne i medieskugga, även om det skrevs om ”värstingar”.  Det intressanta var att vi egentligen bara hade SVT:s två kanaler i fullt bruk. TV3 hade börjat provsända från London året innan och TV4 fick inte markkoncession förrän 1990.  

Det innebar att tittarsiffrorna för ett program var betydligt högre jämfört med idag. Ofta följde recensioner i dags- och kvällspressen, vilket också skedde med mitt halvtimmeslånga reportage. 

Jag gjorde programmet som frilans efter att först ha fått nobben av samhällsredaktionen i Stockholm. Jag har tidigare skrivit om det här på sajten eftersom kriminologen Jerzy Sarnecki då tyckte att man skulle kartlägga etnicitet på förövare. Det var innan han utnämndes till professor och blev regeringens förlängda arm vad gäller dogmen om att brottslighet nästan uteslutande beror på socio-ekonomiska faktorer. 

1988 var antalet anmälda våldtäkter drygt 1 300 i hela landet medan vi 2021 hade nästan 10 000 sådana polisanmälningar. Hela det accelererande samhälleliga förfallet hade inte påbörjats i den skala som vi ser idag, vilket har sina rötter i massinvandringen sedan millennieskiftet med över två miljoner beviljade uppehållstillstånd, mestadels till människor (främst män) från väsensskilda kulturer med låg utbildning 

I slutet av 1980-talet var också gängkriminalitet med dagliga skjutningar ett okänt begrepp, liksom bilbränder, upplopp och kravaller. Parallellsamhällenas framväxt i de så kallade utanförskapsområdena var ännu i sin linda, ingen visste vad ”balkongflickor” eller ”shariapolis” betydde. Skola, sjukvård och elförsörjning fungerade på ett nationellt plan, liksom samhällets övriga basfunktioner.   

Julen 1989 införde den socialdemokratiska regeringen under Ingvar Carlsson en restriktiv flyktingpolitik med det så kallade Luciabeslutet. Sedan kom den borgerliga regeringen under Carl Bildt, som efter valsegern 1991 rev upp alltihop och överlät frågan om invandring till folkpartiets och dess ledare Bengt Westerberg som är en av våra mest ivriga förespråkare någonsin för ”en generös flyktingpolitik” (trots att han endast hade tio procents stöd i de egna väljarleden). Och på den vägen har det varit sedan dess, trots allt prat om att vi skulle ligga på ”EU:s miniminivå”.  

Luciabeslutet innebar att endast de som kunde klassas som flyktingar enligt FN-konventionen eller hade särskilt starka skäl, skulle få stanna. Alla nationella särtillägg (som humanitära, ”flyktingliknande” skäl etc.) togs bort. HBTQI+ var en okänd asylgrund. Vi skulle helt enkelt ta emot färre, för att ta emot bättre. Men istället blev det tvärtom: 1988 beviljades 16 000 personer asyl och den totala invandringen var den dubbla. Mellan 2014 och 2021 beviljade vi i snitt dubbelt så många asylansökningar som 1988. 2021 beviljades 100 000 uppehållstillstånd totalt sett och i år kommer att bli ett rekordår, till viss del beroende på kriget i Ukraina. 1988 hade Sverige cirka 800 000 utrikes födda, i dag är siffran två miljoner. 

Vad var det då för kloka saker som sades för 33 år sedan och som vår politiska och mediala elit slog dövörat till i sin strävan att göra Sverige till en Humanitär Stormakt och ett föredöme för resten av världen? Gå direkt till programmet här:  

Med facit i hand kan man ju fundera över vad Sjöbos dåvarande starke man och kommunordförande Sven-Olle Olsson i programmets inledning uttryckte innan han några år senare drev igenom en folkomröstning om flyktingmottagande i kommunen, där 70 procent röstade nej. Det var ord som bidrog till att han blev utesluten ur Centerpartiet och av dess partiledning betraktad som ”en brun lus i den gröna fanans veck”: 

Skrämmer de er inte lite granna att dessa människor kommer från vilt främmande kulturer med främmande religion, främmande tänkesätt, främmande handlingsmönster? I vårat handlingsmönster ingår exempelvis att debattera, diskutera, argumentera, kanske till och med demonstrera. Men vi ersätter aldrig detta med våldshandlingar, vapenhot eller mord. Vad får er att tro att dessa människor över en natt byter karaktär? 

Redan 1988 visste vi att mellan 15 och 30 procent av de grova brott som begicks i Sverige hade utländska medborgare som gärningsmän. 37 procent av våldtäkterna begicks av utländska män trots att de bara utgjorde fem procent av befolkningen. Sedlighetsroteln i Stockholm uppgav att 70 procent av alla anmälningar för våldtäkt detta år riktades mot män av utländsk härkomst. Det dröjde emellertid ända till 1996 innan Brå presenterade sin första studie om invandrare och brottslighet.  

Två kriminalkommissarier, varav den ena chef för Utlänningsroteln i Stockholm, varnar i mitt reportage för att många som döms för brott troligen är kriminella redan i hemlandet och därför ”passar på att ta sig till Sverige i den allmänna tillströmningen”.  De understryker att flyktingsmugglingen gör det mycket svårt att stoppa kriminella vid gränsen och att det därför gäller att ha en noggrann kontroll av id-handlingar, då så många pass är förfalskade. 

Vi kan nu säga att våra beslutsfattare inte lyssnade på deras varningar. Under flera decennier har ungefärligen 90 procent av de som sökt asyl hos Migrationsverket saknat passhandlingar i original. Istället har handläggarna, uppmuntrade av flera generaldirektörer, försökt att bedöma trovärdigheten under parollen ”Se migrationens globala möjligheter!” när det gäller att utdela permanenta uppehållstillstånd till människor som vi med säkerhet inte vet vilka de är. Dessa får sedan ta hit sina närmast anhöriga, vars identitet vi följaktligen inte heller kan vara säkra på. Alla får slutligen svenskt medborgarskap efter cirka fyra år i landet. Hur många gängkriminella kan idag tänkas ha en sådan bakgrund? Eller deras föräldrar som kom hit tidigare?  

Den landsflyktige journalisten Luis Salinas skrämdes av att så många av hans landsmän i Sverige är kriminella som den chilenska miltärjuntan släppt ur fängelserna efter kuppen 1973. Han krävde utvisning av dessa ”kriminella element” som förstör för dem som flytt på politiska grunder. Den svenska regeringen måste vara mycket resolut, framhåller han. Den rumänska författarinnan Anna-Maria Narti, sedermera riksdagsman för folkpartiet, är inne på samma linje och berättar att de låga straffen i Sverige utgör en uppmuntran för kriminella rumäner att ta sig hit. Skärpta straff och en bestämdhet med snabbavvisning vid grova brott, var hennes råd. 

Lyssnade våra folkvalda och opinionsbildare på dessa röster? Knappast. Grovt kriminella är i praktiken outvisningsbara. Under 2000-talet har istället personer som utvisas för brott minskat drastiskt. Bara en procent av utländska brottslingar folkbokförda i Sverige utvisas, förtäljer Timbros tankesmedja Smedjan.

Flyktingläkaren Lars H Gustafsson varnar i slutet av mitt program för att vi har något som kan liknas vid en ”Vietnamveteranproblematik” i Sverige:  

Vad som ororar är att vi har inte så få tidigare aktiva pojksoldater i Sverige som har tappat tron på att godhet och rättvisa finns. De kan begå grova våldsbrott, förklarar han sammanfattningsvis och tillägger att vi inte ser problemet eftersom vi har en romantisk inställning och måste sluta att se flyktingar som hjälplösa offer som det är synd om. Annars kommer vi att få betala ett mycket högt pris så småningom. Där krävs ett politiskt och professionellt uppvaknande, säger han. 

Jag försökte tidigare ta upp detta med möjliga barnsoldater som kommit hit som kvotflyktingar från främst Sydsudan i en text här på sajten, men vare sig Migrationsverket, UD eller UNHCR kunde svara på hur många dessa kunde tänkas vara. Här kan man i så fall tala om tickande bomber som lätt kan rekryteras av de kriminella gängen. Vi vet ingenting om deras antal därför att frågan inte ens har ställts, trots att det var en av flera allvarliga varningar som utsändes i mitt program för 33 år sedan.