Lina Makboul, reporter/producent på SVT:s Uppdrag granskning I Göteborg, blev lika mycket villebråd som granskande reporter när hon för sex år sedan gjorde ett entimmes program om #metoo-rörelsen. Hon hamnade mitt i ett hatiskt drev som höll på att knäcka henne. Nu har hon släppt boken Revolutionens första offer (Mondial, 2023) där hon beskriver den egna yrkeskårens vindkantring in i de ideologiska drömmarnas värld och det pris hon fick betala. Boken är hennes version om vad som hände med det mest anmälda programmet i SVT:s historia. Själv ser hon den som en upprättelse. 

Hösten 2017/våren 2018 minns jag som en tid då hundratals kvinnor, främst inom kultur och media, tappade omdömet och kom ut med ett gemensamt stridsrop: ”Metoo!”. Det hela hade sin upprinnelse i USA där Hollywoodmogulen Harvey Weinstein anklagades av många kvinnor för att under 30 år ha ägnat sig åt sexuella trakasserier. New York Times gjorde ett gediget researcharbete som också uppmärksammades i Sverige. Även här skulle den patriarkala strukturen med sexuella övergrepp och våldtäkter äntligen dras fram i ljuset. Under systerskapets fana skulle tystnadens kultur brytas en gång för alla när de kvinnor som såg sig själva som offer för ett tidlöst manligt förtryck tog varandra i handen och trädde fram i offentligheten, med sina berättelser om både kvinnors utsatthet och alla övergrepp.  

Navet för rörelsens aktioner styrdes av medieprofilen, influencern och skådespelaren Cissi Wallin, ”metoo-drottningen”. Hon anklagade Aftonbladets då framträdande journalist Fredrik Virtanen för att ett decennium tidigare ha drogat och våldtagit henne. De stora tidningarna och etermedia hakade villigt på och drogs med i en häxdans där manus redan var skrivet. Drevet drabbade också något senare chefen för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, Benny Fredriksson, som slutligen tog sitt liv. 39 av 40 vittnesmål mot honom var anonyma, konstaterar Lina Makboul. Men hennes program koncentrerades till fallet Wallin/Virtanen, där det också nästan enbart var anonyma kvinnor som pekat ut den påstådda förövaren. Som jag minns det var Lina Makboul den enda journalist som (med sin redaktion i ryggen) granskade i vilken mån de anklagelser som riktades mot Virtanen kunde vara sanna. Därför förtjänar hon epitetet ”grävande journalist”, särskilt med tanke på att hon självkritiskt vrider och vänder på sina egna slutsatser. 

I boken skriver hon om mediernas manipulationer. Kända kulturjournalister, reportrar, redaktionschefer och ansvariga utgivare bland våra största medier går på tvärs mot det journalistiska uppdraget att förhålla sig så objektiv som möjligt. De som inte var lojala med metoo-projektet skulle tiga. Framträdande publicister nådde nya höjder av hyckleri, brist på sakkunskap och självreflektion. De hade inget som helst intresse av att ifrågasätta  narrativet och undvek nästan undantagslöst att bli intervjuade om deras tidningars övertramp. #metoo var ju en revolution, kronan i den feministiska frigörelsen! Lina Makboul talar om ”revolutionsåret 2017” och skildrar många av dessa journalister som medlemmar av ett skrå som pyser över av självrättrådighet. De fjäskar inför varandra och älskar att se sig själva som djärva sanningssägare. Credot är att gå på galor där prestigefyllda priser som Guldspaden delas ut. ”Lögnerna och dumheten drack segerchampagne”, skriver hon om de falska rykten som spreds om henne. 

Men det var ändå inte främst den egna yrkeskårens svek, som drabbade Lina Makboul hårdast. Värst var drevet i sociala medier, orkestrerat av Cissi Wallin och några andra framgångsrika kvinnor. De fick sina följare att rasa i kommentatorsfälten på Twitter, Facebook och Instagram. Angreppen förvandlade Lina Makboul till en halvparanoid person, ständigt upptagen av att följa vad hennes antagonister kunde sprida för nidbild av henne. I deras ögon var hon en häxliknande icke-människa som från ett ”mansreservat” förföljde sårbara kvinnor när de för första gången vågade berätta om vad inflytelserika män utsatt dem för.  Detta för att hon som enda journalist i konventionella medier vågade ställa kritiska frågor om denna massrörelses framfart. ”Under revolutionsåret infördes omvänd bevisbörda i Sverige”, konstaterar hon om rörelsen och dess mediala vapendragare: ”De följde bara den svenska metoo-revolutionens doktrin: Ingen får ifrågasätta en kvinna som pekar ut någon som våldtäktsman.” 

Idag känner Lina Makboul förakt för delar av journalistkåren, men ”insikten att inte alla journalister är sjuka i huvudet värmer”, skriver hon i boken och hänvisar till att hon också fått visst stöd från de egna leden. Om metoo-rörelsen får man väl ändå tala om en storm som bedarrat, en backlash, efter dess hårda framfart för sex år sedan. I dess förlängning fick vi knytblusar och fittmössor. I slutet av oktober förra året fastställde Svea Hovrätt tingsrättens fällande dom mot Cissi Wallin för förtal av Fredrik Virtanen, en dom som har överklagats till Högsta domstolen.