På det stora hela har jag ett mycket gott förhållande till Nacka kommun efter att ha varit anställd där i 12 år som socialsekreterare innan jag övergick till konsultverksamhet och egenföretagande.

Nacka är en rik, trivsam och naturskön moderatledd kommun med få utanförskapsområden där tidigare riksdagsledamoten Mats Gerdau (M) varit KO sedan urminnes tider. Där bland andra socialdemokraternas stora ledare Magdalena Andersson föredrar att bo, framför oroliga och brottsbelastade kommuner som Botkyrka eller Upplands Väsby.

Kommunen var tidigt ute med kundval och att avveckla sin allmännytta, vilket enligt mig var ett smart val. Men detta ledde till att Nacka blev väldigt omskrivet efter den stora migrantinvasionen 2015 då de påstods ”ha köpt tre bostadsrätter till en invandrare från Syrien med tre fruar och 16 barn för 14 miljoner kronor”.

Så var naturligtvis inte fallet. Kommunen var bunden av anvisningslagen som socialdemokraterna drev igenom 2016 och familjen fick bo i lägenheterna under två år med socialt kontrakt. Jag jobbade inte kvar när allt detta hände men följde utvecklingen noga.

Lägenheterna är sedan länge sålda på bostadsmarknaden och den omskrivna storfamiljen från Syrien är avflyttad till en som jag förmodar lyckliggjord, berikad och överförtjust liten landsortskommun i avfolkningsbygd nere i mörka Småland.

Men även solen har fläckar, det är därför jag skriver om Nacka kommun här idag. Kommunen har drabbats av den grasserande kommunikatörssjukan, en farsot som drar genom landet och sprider sig med oroväckande hastighet.

Kommunen har anställt sin allra första första Service- och kundbemötandedirektör, kan Nacka Värmdöposten berätta. Och i Nacka stadshus, som det pinsamt nog kallas, jublas det förstås.

Men kommuninvånarna är inte riktigt lika trakterade. Den allra bästa och smartaste kommentaren under tidningens Facebookinlägg står en skeptisk kommuninvånare och skattebetalare för:

– Kommer hon att sitta i receptionen?