Många av de människor vars omdöme jag sätter allra högst har fel i en fundamental fråga, nämligen vilken som är den härskande klassen i Sverige. Jag tror att en korrekt uppfattning på denna punkt är nödvändig för förståelsen av vad som händer i nationen. Jag har en käpphäst som jag visserligen exercerat tidigare på denna manege men ändå inte tvekar att åter låta visa sina konster till den nytta det eventuellt kan ha.

De här omdömesgilla och pålästa personerna som har fel menar, ungefär, att gamla tiders samhälleliga huvudmotsättning mellan arbete och kapital numera tonar bort i fjärran (vilket jag håller med om) och att samhället idag styrs av gamla tiders socialister som förklätt sig till välfärdsproducenter och anammat en helt ny politiskt korrekt ideologi (vilket jag inte håller med om; ifall du hellre kallar dagens dominerande politiska tankeriktning för ”religion” än för ”ideologi” så kan jag instämma men just nu känns det som överkurs.)

Min käpphäst (som jag varit rätt ensam om) under det senaste halvseklet har varit att Sverige först av alla länder – även om den intellektuella inspirationen kom från USA – utvecklat en helt ny social ordning som jag döpt till Politikerväldet och som borde betraktas som den senaste länken i Marx berömda kedja över historiska produktionssätt: urkommunism, asiatiskt produktionssätt, slaveri, feodalism och kapitalism.

Nu ska jag tala om hur den metamorfosen gick till. Om man får använda Marx enkla schema är det ganska lätt.

Under den kapitalistiska eran utgjorde kapitalisterna den härskande klassen. Med detta menades att hela samhället styrdes av denna grupps intressen (”profitackumulation”, sammanfattade Marx). Med detta menades också att kapitalistklassen styrde staten.

Men under artonhundratalets andra hälft uppstod något nytt som världen inte hade sett på flera tusen år utom ett sekel tidigare i USA, nämligen en ny ordning som kallades demokrati (som inte var ett produktionssätt men väl ett slags samhällssystem). Demokratins djärva idé var att folket skulle ta över statsstyrningen från kapitalisterna och själva styra genom ombud. Dessa ombud kallades politiker. Jag kan inte nog understryka vilken djupgående omvandling detta var. Ombuden började bilda en helt ny social klass med helt andra intressen än de kapitalister som tidigare styrt staten. (Till exempel tyckte kapitalisterna inte om höga skatter eftersom höga skatter skulle drabba dem själva. De politiska ombuden hade däremot inget emot höga skatter just eftersom skatterna drabbade de rika kapitalisterna som efter demokratins genombrott inte längre kontrollerade staten. Mycket riktigt sköt marginalskatterna upp som en raket när politikerna intagit staten.)

Här inträffar nästa metamorfos (som den tyske sociologen Michels döpt till oligarkins järnlag och flera ekonomer kallat principal agent-problemet och för detta fått Nobelpriset). Förändringen är att ombuden, alltså politikerna, tar makten från uppdragsgivarna, alltså medborgarna. För svensk del kanske denna omvandling startade på nittonhundratrettiotalet och avslutades på nittonhundrasjuttiotalet när politikerna genom olika slags bidrag och partistöd gjort sig nästan helt och hållet oberoende av medborgarna som skulle vara deras uppdragsgivare.

I och med att politikerna uppstått som dominerande klass och sedan tagit kontrollen över staten och gjort sig oberoende av medborgarna förefaller det mig lämpligt att ge vår historiska epok benämningen Politikerväldet (i enlighet med svensk historiografisk tradition där tidevarven oftast uppkallas efter huvudsaklig makthavare, till exempel sturetiden, vasatiden, karolinska enväldet och så vidare). Begreppet Politikerväldet är inte avsett att vara ironiskt eller nedlåtande utan i stället så exakt beskrivande som det bara går. Se om du kan hitta på någon mer träffande beteckning på vår epok!

När vi har begripit detta enkla resonemang kan vi fördjupa analysen för att förstå vårt samhälles dynamik. Nu handlar det alltså inte längre om profitmaximering som under den kapitalistiska eran utan om maximering av den offentliga sektorn som ju är de makthavande politikernas solida plattform. Man kan mäta förändringen i termer av den offentliga sektorns andel av bruttonationalprodukten, en kvot som för etthundrafemtio år sedan uppgick till lite mer än fem procent men nu har stigit till närmare femtio procent.

Det här var bara första kapitlet. Om jag får tid och lust så ska jag utveckla hur vår epok utvecklat sitt tänkande enligt Marx princip att ”samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi”. Låt mig bara göra en observation som jag tycker är talande. När kapitalisterna kontrollerade staten och använde staten för att genom skolan, kyrkan och andra propagandaapparater uppfostra och utbilda folket så inriktades ansträngningarna på att förmå människor att uppföra sig så att samhällets huvudmål – profitmaximeringen – efter bästa förmåga kunde uppnås. Det uppväxande släktet danades för det hårda arbetet, de krävande plikterna, lydnaden inför överheten, ansvaret för familjen, utbildningen, multiplikationstabellen, handstilen, utdikningen av ägorna etc.

Politikerväldet vinner sin legitimitet med andra metoder, i huvudsak genom att a) definiera så många människor som möjligt som svaga och i behov av politikerväldets assistens, b) beskatta de övriga så mycket det går samt c) bygga upp ett vidlyftigt välfärdsindustriellt komplex där en kombination av skötare och klienter hålls försörjda. Politikerväldet koncentrerar sig inte på att göra folket självständigt och starkt utan på att skapa beroende, svaga och jämlika människor. Till exempel hade ingen annan samhällsordning någonsin kunnat få för sig att formulera styrdokument som alla de statliga värdegrunder som alla i sista hand går ut på att politikerväldet ska få mer makt genom att ta sig an allt större, onödigare och omöjligare projekt, till exempel att bekämpa fattigdom med socialbidrag och könsdysfori med könskorrigerande kirurgi på barn i nedre tonåren.

Fundera gärna på en sak. Om mina meningsmotståndare har rätt så styrs Sverige idag av ett gäng lätt reformerta socialister. Vad spelar i så fall de så kallade borgerliga politiska partierna för roll? Är de smygsocialisternas vänner eller fiender? Om däremot jag har rätt står (nästan) alla politiker på samma sida till det relativt nyinrättade politikerväldets försvar. Då är det inte så mycket skillnad på partierna. Då går moderaterna, kristdemokraterna och liberalerna så mycket lättare att förklara.