En gång frågade jag Hans Majestät Konungen vilken av Sveriges kungar som var hans favorit. Han log och sa att det hade väl varit underligt om han inte av släktkärlek hade satt en Bernadotte på mest framstående plats, nämligen Karl XIV Johan, den förste av hans släktingar på Sveriges tron. Det hade jag inte tänkt på utan föreslog obelevat och utan respekt för majestätets redan så tydligt framförda mening i stället Gustaf III – som faktiskt är min favorit. (Han genomförde motsvarigheten till franska revolutionen och tog ifrån adeln dess privilegier och införde något som påminde om demokrati på några veckor.)

Förra året här skrev jag en artikel efter inspiration av humoristen tillika historikern och f d UD-tjänstemannen Dag Sebastian Ahlander. Dag hade nyligen författat en bok om Jean-Baptiste Bernadotte, sedermera kung Karl XIV Johan.

Sverige hade redan förlorat ett krig mot Ryssland och tre länder stod nu förenade – Ryssland plus Danmark och Frankrike – för att krossa det hjälplösa riket och stycka det vid Motala ström. Sveriges räddning var att den blodtörstiga svenska eliten trots underläget ville fortsätta att slåss medan den borgarättade fransosen Jean-Baptiste, turligt nog, insåg att Sverige var utsiktslöst om det reguljära men nu slagna sociala toppskiktet skulle fortsätta med sina hopplösa planer. Den ende som Jean-Baptiste med behållning kunde resonera med var förre fienden tsar Alexander. Dessa två makthavare träffades så och då i hemlighet för att bestämma utan att de uppblåsta svenska tjänstemännen fick veta om det.

Jag avslutade förra årets konungakrönika med hur skickligt Karl XIV Johan lyckades avvärja det hot som nationens elit – sig själv ovetandes förstås – kokade ihop åt Sverige. Fransmannen tog över makten och styrde landet, utan att ens besvära sig med att lära sig svenska, med den envetenhet som situationen krävde.

Utan att jag detaljstuderat den svenska elit som gav Karl XIV Johan sådant besvär har jag svårt att föreställa mig att den skiljer sig från motsvarande skrot och korn som fortfarande bekläder alla slags taburetter i Sverige och som utnyttjar den makt positionerna ger dem till att erbjuda sig själva och polarna fördelar.

Men när jag kommit så långt i mitt resonemang känner jag ett obehagligt skrapande ljud som när däcken strimlas och fälgarna skrapar mot vägbanan. Det handlar om Anna Kinberg Batras personalpolitik som även berör mig. Hon hade anställt några troligen kompetenta vänner genom att offentliggöra de lediga platserna på en anslagstavla (kanske bakom en sommarbild av en trissjolle till salu).

Nu kommer det skärande fälgskrapet ty för femtio år sedan när jag sökte jobb på Sida arbetade min mamma där (och med personalrekrytering till råga på allt, visserligen till länder söder om Sahara dit jag inte hade tänkt resa, men i alla fall). En vän frågade mig i modern tid om det hade varit någon nepotism eller annat underslev inblandat men det kunde jag ärligt förneka. Jag fick jobbet men tror aldrig jag pratade med min mor om saken. (Jag hade gått på Handels och skulle jobba på Länderbyrån som var en fin byrå medan det nästan var en skam att ens tala med någon från Personalavdelningen (som just av det skälet, och det gäller alla Personalavdelningar) sedermera bytt namn till Human Relations (eller HR för insiders).

Men det är värre än du tror för en nyanställd som jag delade arbetsrum med hette Lennart – Lelle – och hade en pappa som var en framstående byråchef med pondus på myndigheten. Ingen tyckte det var något konstigt att Lelle fick ett jobb. Duktig kille, förresten. Att rekryteringspolitiken skulle väcka anstöt kom aldrig på fråga. Det gick till som det gick till och det skulle ha ansetts närmast oanständigt att anklaga någon för korruption. Fast det är klart att det säkert varit nyttigt om några motsvarigheter till Karl XIV Johan och tsar Alexander (möjlig riksrevisor på bild) hade släppts fria på upptäcktsfärd i myndighetens korridorer.