För ett antal årtionden sedan jobbade jag med så kallat u-landsbistånd, ett begrepp som numera verkar föråldrat eftersom det inte längre heter u-länder utan Global Syd och eftersom hela föreställningen om att vi svenskar, som ej ens kan hålla mycket ordning på vårt eget land, skulle kunna bringa reda, fred och BNP-tillväxt samt stävja korruptionen i exempelvis afrikanska samhällen där till och med erfarna kolonialister såsom engelsmän och fransmän på det hela taget gått bet.

Men varför skulle Sverige lyckas så mycket bättre? Biståndsminister Forsell (m) har en teori om hur man gör bistånd som han lanserar i SvD den 27 april med två Tidökollegor, en kristdemokrat och en liberal. Man ska göra som när Sverige gjorde motsvarande resa (När då? under fyrståndsriksdagen? När Gripenstedt byggde järnvägar och upphävde skråväsendet?):

Precis som det är omöjligt att tänka sig den svenska demokratin utan ett starkt civilsamhälle, är det svårt att tänka sig att andra länder ska kunna göra resan mot frihet och demokrati utan samma förutsättningar.

(Jag har deltagit i ett utvecklingsseminarium när svenska riksdagsmän förklarat för afrikanska pampar hur framsteg skapas: ”Jo, man måste ha en stark socialdemokrati och ett folkparti. Sedan är det bra med ett centerparti. Ett personnummersystem är oundgängligt plus förstås källskatt för annars fuskas det något kopiöst”.)

En variant av den ordningen utvecklades (under USA:s intellektuella ledning eftersom USA är världens mest innovativa land såväl när det gäller månraketer som i fråga om hur bistånd går till). Det här var på sjuttiotalet där alla i-länder hade sina egna Sida-liknande organisationer som oftast var bemannade med talangfylld personal som drogs till en ny verksamhet full av utvecklingsmöjligheter, intressanta resor runt världen, ofta låga skattesatser och framför allt löftet att göra skillnad för andra människor som det är synd om.

Det fanns bara ett problem som man aldrig riktigt talade om i klartext (om man ens hade upptäckt det), nämligen att u-landsbistånd fungerar lika illa som socialens insatser i Rinkeby. Misslyckanden kan överleva ganska länge, framför allt om de finansierar ledningens lönen, men så småningom börjar det krypa i talangfylld personal när omständigheterna inte tillåter dem att nå sina mål. Då uppstår ett sug efter nya teorier som kan återge organisationen dess självförtroende. Nya teorier utvecklas då av professorer på amerikanska universitet som sprider dem över världen med hjälp av FN och Världsbanken m fl. Så här kan det låta:

1. Grundproblemet som vi inte uppmärksammat tillräckligt är överbefolkningen så nu ska vi satsa allt på kondomer.
2. Bönderna får inte sin skörd till marknaden av brist på vägar (upptäcker man några år senare när kondomspåret visat sig förfelat.)
3. Tre, fyra år senare visar sig vägnätet var oanvändbart och de importerade fordonen oförmögna att klara regntiden. Biståndet övergår till att satsa på kvinnors rättigheter.
4. Efter misslyckandet med #metoo i USA och Europa övergår u-hjälpen till att utbilda kvinnor i traditionella kvinnosysslor vilket i Afrika visar sig betyda att arbeta på fälten medan männen sitter under baobabträdet och resonerar.

”Vårt mål är bättre insyn i biståndet” förklarar biståndsminister Forssell och hans Tidökollegor. Vem det är som ska ha bättre insyn förklaras inte men eftersom det förklaras att ”transparens, effektivitet och extern granskning” är en förutsättning för att svenska skattebetalarna ska ”vara beredda att finansiera ett generöst bistånd” så antar jag att det är skattebetalarna, till exempel du och jag, som kräver insyn och granskning.

Jag visste inte att jag erbjöds någon liten kryssruta med valalternativet ”transparens och effektivitet i biståndet” inför det senaste riksdagsvalet men om jag förstått det hade jag ställt en del frågor. Om Sida ska granskas tror jag mer på att Sida själv granskas än på att verksamheten, som idag, ”delas upp i sju led, spritt över 1 750 partners och över 90 länder” och sedan granskas varje bit för sig. Det kan hända att det är detta Tidöregeringen avser men hur man samtidigt ytterligare ska engagera civilsamhället – vilket man antagligen gör för att köpa sig nya vänner i hittills obekanta kretsar – förstår jag inte. Att dra in ytterligare civilsamhällesorganisationer kan vara politiskt riktigt i bemärkelsen att de nytillkomna säkert uppskattar regeringens uppmärksamhet men frågan är om din och min insyn skärps.