Allt fler svenska badhus, särskilt i storstadsområden med många så kallade ”utsatta” områden, har infört könssegregation. Detta beskrivs, i tidningar som DN och liknande fyrbåkar för en tillrättalagd sanning, som något helt naturligt och de styrande i Stockholm hävdar att ”kvinnosim varken är nytt eller konstigt”.

Nej, nytt är det inte. Men nog är det konstigt, för att uttrycka det milt, att vi återinför en företeelse som grundade sig på ojämlikhet och som gick ur tiden för över 100 år sedan

”Vi behöver Sveriges bästa förmågor på vår sida” står att läsa i en ny rekryteringsannons från polisen. Under den svenska texten finns ett tillägg, på arabiska, spanska eller albanska och som i översättning lyder:

”därför söker vi dig som hittar orden på fler språk än ett, och kan se världen ur fler perspektiv”

Men behöver den svenska polisen verkligen se världen ur fler perspektiv än det svenska?

Jens Ganman brukar säga att alla journalister är aktivister. Jag håller med. Det är därför jag inte köper ETC:s chefredaktörs ständigt upprepade mantra, efter att journalisten Joakim Medin fängslats i Turkiet:

”Joakim Medin är journalist, ingenting annat.”

Förmodligen tror han på det själv. I Sverige är journalistik och yrkesaktivism samma sak. Det är det inte i ett land som Turkiet.

Sju år efter att Greta Thunberg fick mediehusen att explodera av hyllningar och lovord, och drog med sig högvis med fjortisar i skolstrejker och mobilselfies, börjar hajpen kring både henne och klimathotet att avta. Hennes tidigare så engagerade följare har tröttnat – och inte bara på henne utan på hela klimathysterin.

Nu har vi ställt fram klockan en timme igen och jag välkomnar att dagarna blir längre och ljusare. Det gör förmodligen de flesta för det är klart att det är rätt naturligt att längta efter våren under den långa mörka vintern. Och den senaste veckan har varit särdeles mild, i ala fall här i huvudstaden. Folk blommar upp, kisar mot solen, pratar mer avspänt med varandra.

Netflixserien Adolescense har väckt starka känslor, inte bara i Storbritannien utan bland Netflixanvändare runt om i världen. Den har blivit hyllad av de flesta men det har också uppstått frågor kring handlingen. Dess kritiker menar att den bygger på ett mord utfört av en tonåring med invandrarbakgrund, med ett dokumenterat våldsamt förflutet, men att manus har anpassats efter woke-agendan och istället låter handlingen kretsa kring en etniskt engelsk pojke som beskrivs som en så kallad ”incel”.

Serieskaparna nekar hårdnackat och mediehusen har startat en rad debatter om faran med incels. Så vad är egentligen sanningen bakom Adolescence?

I morgon är det dags att fira Våffeldagen igen. En kär svensk tradition – som dessutom verkar uppfattas som ganska ofarlig av det klägg som normalt anser sig ha som uppdrag att kritisera och förlöjliga alla svenska traditioner. Jag har nämligen inte sett en enda fördömande pekpinne i form av ledartexter och kulturkrönikor som förklarar för oss att de svenska våfflorna är ett hot mot klimatet, eller kränkande för andra folk och kulturer.

Ännu.

Och med utsatta menar jag här inte främst de människor som vanligen brukar inordnas under den kategorin. Inte så kallade ”papperslösa”, inte förortsungdomar och familjer med socialbidrag i så kallade ”utsatta områden” och inte asylsökande. De omfattas av bidragssystemet, och av tusen och ett godhetsprojekt, och är därför mindre utsatta än många hårt arbetande medborgare.

Nej, det här drabbar främst svenska medborgare som redan idag har svårt att få det att gå ihop, och fattigpensionärer efter ett helt yrkesliv knappt drar sig fram på sin pension.

Nyligen skrev Patrik Engellau om den nya satsningen SAO – Studiemotiverande Arbetslivsorientering – som lanserats av ett nätverk som kallar sig ”Nästa Generation Sverige”. Det är en ny variant på klassisk PRAO. Istället för ett par veckors obetald PRAO ska elever i klasser i så kallade ”utsatta” områden erbjudas två timmars betald extraarbete i veckan under ett års tid, samt gratis kollektivtrafik. Denna stolta reform ska hjälpa utvalda elever in på arbetsmarknaden.

Tonåringar som bor i områden som inte klassats som ”utsatta” göre sig dock inte besvär.

Redan för 100 år sedan insåg Socialdemokraterna att statskyrkan kunde bli en nyttig medarbetare i strävan efter att omvandla Sverige till ett socialistiskt experiment. När ateisten Arthur Engberg blev ecklesiastikminister blev hans främsta strävan därför att avkristna kyrkan och införliva den med den socialistiska ideologin.

Det lyckades han bra med. Och trots att det är 25 år sedan kyrkan skildes från staten sitter de röda ränderna kvar.

Nu har Northvolt begärt sig i konkurs och vd:n Peter Carlsson kan lämna den nu till botten sjunkna skutan 200 miljoner rikare. I SVT ställdes han mot väggen för sina aktieaffärer, och det blev han förstås mäkta irriterad över.

Själv är jag mer irriterad över att SVT inte ifrågasatte den så kallade gröna omställningen för flera år sedan. Tecknen fanns där på ett tidigt stadium. Trots det så valde SVT att lägga den granskande journalistiken åt sidan och istället ägna flera år åt att göra en reklamkampanj för ”den gröna omställningens” riskkapitalister. De hånade dessutom alla förnuftiga människor, som inte omgående köpte hela konceptet, som okunniga klimatförnekare.

Nu är det ungefär fem år sedan Sverige drabbades av coronaviruset och medierna svämmar över av artiklar om pandemin – framför allt med fokus på nästa pandemi. Det är nästan så det verkar som om både medier och politiker längtar efter nästa gång världen ska drabbas.

Nyligen hade vi hantverkare hemma, som skulle kolla element och byta ut blandare i hållbarhetens namn, så att vattnet strilar så långsamt att det tar 15 minuter att duscha schampot ur håret istället för knappt tre. Inte för att jag fattar varför det sparar energi och vatten om man man måste duscha fem gånger längre tid än vanligt men jag är ju ingen expert.

Det som är än mer provocerande är det faktum att hyresvärden inte berättar sanningen om vad som kan hända om man frivilligt lämnar ifrån sig sin nyckel.

Just nu görs reklam för ljudboken För ung att dö: En mördare och hans bödel. Boken handlar om Teodor Sallrot, som rånmördade en kamrat och dömdes till döden för sitt dåd. Men Sallrot var för ung för att dö och till och med bödeln grät.

Jag vet att många tycker precis tvärtom. Kvinnor anses vara så gynnade i så många sammanhang att många hellre skulle se att internationella kvinnodagen försvann. Men det är bara delvis sant. Det finns idag nya hot mot den biologiska och självklara kvinnligheten.

Sista tiden har jag roat mig (eller oroat mig, beroende på hur man ser på saken) med att kolla in Christian Petersons granskningar av de pensionärer som tillbringar sina dagar som klimataktivister. Och det är en riktigt obehaglig samling människor.

Numera bär många av dem för övrigt även palestinasjal, eftersom klimataktivism tycks gå hand i hand med Israelhat och en stendum blindhet inför Hamas illdåd. Det gör dem inte precis mer sympatiska.

För något år sedan producerade SVT det de kallade ”historien om Sverige”, där en av de första lärdomarna var att de första svenskarna var mörkhyade. Nu drar de igång ett nytt uppfostringsprojekt, ”Så byggdes Sverige”.

Ni vet ju hur det vänsterliberala etablissemanget stångat sina pannor mot väggen i vrede över Elon Musks avskaffande av censuren på Twitter. Nu är de ännu mer hysteriska, efter att Zuckerberg följer efter med Facebook och Instagram. Men ibland blir de minsann upprörda över att yttrandefriheten inskränks. 2022, efter att en person med rätt värdegrund drabbats av den dåvarande censurivern, skrev jag den här texten, som jag återpublicerar idag:

I närmare 30 år har Medieakademin publicerat den så kallade Förtroendebarometern. I undersökningen mäts förtroende för samhällsinstitutioner, enskilda företag och medier. Och årets barometer visar att det i år är förtroendet för TV4, SVT och Sveriges Radio som ökar mest.

Med rätt urval, och rätt frågor, får man med andra ord det resultat man eftersträvar.

Nyligen snubblade jag på en P3-dokumentär om hormoslyrdebatten, som gick som en frätande tråd genom en stor del av min barndom. Jag var bara runt tio när en av cheferna på Uddeholm drack hormoslyr för att bevisa för en journalist på Aftonbladet hur ofarligt det var men jag kommer aldrig att glömma min mammas bottenlösa förakt för honom.

Skolskytten i Örebro mördade allas våra mammor, pappor och systrar. Dådet bekräftade det minoriteter länge känt: Vi lever i ett samhälle som inte gillar oss, och som ibland till och med hatar oss. Minoritetsstressen, som alltid lurat under ytan, dånar i våra öron. I mitt Sverige ska vi inte behöva vara rädda, men i mitt Sverige är vi det.

Så skriver hijabpropagandisten Kawtar Chibli i malliga morgontidningen. Hetsen mot majoritetsbefolkningen fortsätter med oförminskad styrka och jag ställer mig frågan: Vad vill DN med ett sånt här debattinlägg?

Vad Chibli själv vill är uppenbart.

Terrororganisationen Hamas har nu erkänt att familjen Bibas – Shiri, Ariel och lille Kfir – är döda. Mördade av Hamas.

Vi förstod nog tidigt vad den satans avföda som kallar sig Hamas gjort mot familjen Bibas. Vi förstår också att de drog ut på tortyren så länge de kunde för att de livnär sig på judars och andra ”otrognas” lidande.

Vi har vid åtskilliga tillfällen sett prov på det våldskapital som finns inom många kulturer, under korankravallerna 2022, de eritreanska grupperingarnas upplopp under ”kulturfestivalen” i Järva, och med bombdåd och skjutningar dagligen och stundligen.

Vad är det som säger att detta våld inte kommer att riktas mot etniska svenskar, om mediernas hets mot majoritetsbefolkningen fortsätter?

Efter TV4:s haveri i samband med rapporteringen kring masskjutningen i Örebro har det blivit ny fart på folk som ser sin chans att åter demonisera svenska folket och utpeka oss etniska svenskar som rasister. Det som är särskilt intressant är att de har börjat på helt ny kula. Plötsligt är det nu, 2025, det har blivit så hemskt att vara invandrare i Sverige.

Vad hände med det stöveltrampande 30-tal som alla skrev om för tio, femton år sedan? Hur var det nu igen med den där isande rasismen som mötte migranterna 2015? Var alla dessa generaliseringar om svenskarna överhuvudtaget sanna?

Om det är något som tydliggjorts efter masskjutningen i Örebro är det att Sverige är så uppdelat det kan bli, inte nödvändigtvis mellan medborgarna utan snarare mellan medborgare och den (självutnämnda) eliten. Medan vanligt folk stretar på, och försöker hantera inte bara tragedin på Risbergska skolan utan även det vardagliga våld som eskalerat de senaste tio åren, tävlar privilegierade tyckare om vem som kan ta flest politiska poänger på tragedin i Örebro.