Träning, vildmarksturer, jakt och fiske, vedhuggning. Sådant har svensken ägnat sig åt i generationer. Det har format starka män med traditionella, jämställda värderingar och en känsla för rätt och fel. Män som bidrar till samhällsbygget och tar ansvar för sig själva och de sina.

Inte bra, tycker Expo. Starka män är ett hot mot deras fortsatta möjligheter att glassa runt som småpåvar och leva gott utan att bidra till samhällsnyttan. Därför tar de nu fascist- och naziststämplingen till nya rekordlåga nivåer.

Jag kan redan nu erkänna att jag inte har något entydigt svar på frågan, men den dyker allt som oftast upp – nu senast efter att Stockholms stad börjat upplysa invånarna om vad de ska äta för att huvudstaden ska bli mer hållbar. Det är ingen ände på alla glada, positiva kommentarer – har folk helt glömt att de själva bestämmer vad de vill stoppa i sig?

I havet utanför Blekinge finns över 2500 öar och många av dem når man faktiskt via kollektivtrafiken. Det skapar fantastiska möjligheter för den som vill göra en härlig båtutflykt och besöka någon av de vackra öarna.

Stockholms innerstad dör – rekordmånga butikslokaler tomma. Med den braskande rubriken ståtar Radio P4 Stockholm och de redogör noggrant för hur svårt det är för fastighetsägare att hyra ut butikslokaler och andra verksamhetslokaler. Men de lägger inte fram en enda tänkbar anledning trots att dessa är så tydliga att ett barn kan förstå.

Sommaren har mestadels varit en sval och ganska regnig historia hittills, i alla fall här i Stockholm. Bokväder, brukade min mamma säga. Kalla, regniga och lite ruggiga sommardagar när det var för kallt för att åka och bada och för blött för att leka i trädgården. Då tog mamma med mig på upptäcktsfärd till källare och vind och började plocka bland gamla böcker som i åratal legat glömda i lådor och i pappkassar. Och det var lika spännande varenda gång.

Millesgården, på Lidingö strax utanför Stockholms city, bjuder på en magisk upplevelse av konst, historia och fantastisk natur. Den unika miljön skapades av den världsberömde skulptören Carl Milles och dennes hustru, konstnären Olga Milles, och var en gång deras hem. 1936, då de bodde i USA, skänkte de museet till svenska folket och sedan dess har det varit öppet för allmänheten.

Jag har ställt frågan förr och tyvärr tvingas jag ständigt upprepa den: Kan vi lita på polisen? Jag blir mer och mer tveksam. Under snart två år har vi sett hur polisen låtit aggressiva, våldsamma Hamasanhängare ockupera det offentliga rummet på vanligt folks bekostnad och blivit mer och mer vänskaplig med de antidemokratiska krafterna. På fotot ovan, taget av författaren och journalisten Helene Bergman, ser vi hur polisen vänligt hälsar på den Sverigehatande och hotfulla islamisten Tara Saleh som tagit sig till ”demokrativeckan” i Almedalen.

När vanligt folk råkar komma i vägen för samma hotfulla islamister bemöts de på ett helt annat, och ofta mycket ovänligt, sätt av den polis de finansierar med sina skattepengar.

”Som en groda i kokande vatten”. Det är ett talesätt som används flitigt när det gäller att förklara hur människor gradvis kan vänja sig vid olika saker, utan att reagera. Den bygger på föreställningen om att en groda inte hoppar iväg om vatten värms upp långsamt till kokpunkten. Men stämmer det verkligen?

Det är högsommar igen, vilket innebär hetta i södra delarna av Europa. Det är för övrigt en av orsakerna till att folk från Sverige och andra nordligt belägna länder reser dit. För att få värme och sol. Men precis som de gjort de senaste åren rapporterar medierna om ”extremhettan”, och målar upp ett scenario där världen står i brand.

Något av det värsta jag vet är mobbare. Ondsinta och själsligt förkrympta små kretiner som, på grund av sina egna komplex och sin dåliga självkänsla, letar upp någon som verkar sårbar och som de kan ta ut sin egen frustration på.

Jag har själv erfarenhet av en sådan person. Och jag har inget, absolut inget, till övers för vare sig henne eller andra mobbare.

Annika Strandhäll lämnar politiken för att hon inte orkar med allt ”hat och hot” som hon utsatts för under sin politiska karriär. Det är ett hyckleri utan like för om det är någon som spritt hat omkring sig är det Strandhäll.

Eller är det sitt eget hat hon inte längre orkar med? I så fall är det fullt förståeligt. Här kommer några exempel på Annika Strandhälls hatande:

Veckan efter midsommar känns alltid lite avslagen, tycker jag. Och det handlar inte om midsommarhelgen som sådan – den avslagna känslan infinner sig oavsett om firandet varit lugnt eller av det stökiga slaget. Arbetslusten vill inte riktigt infinna sig. Hela mitt väsen är inställt på sommarlov.

Minns ni när Sverigedemokraterna slog ett slag för folkdräkten och uppträdde i sådana vid riksdagens öppnande?

Då minns ni också det massiva hånet och hatet från landets samlade journalistkår. Men idag är det annat ljud i skällan.

Så var det då midsommarafton igen, denna underbara högtidsdag när ljuset är magiskt och kopplingen till de tidigare generationerna känns mer tydlig än vanligt. Det kan regna, eller stråla sol från en klarblå himmel, det kvittar lika för min del. Vare sig jag firar med dans runt stången eller med sill och nubbe i mitt lilla 50-talskök njuter jag lika mycket av den här dagen.

För inte så längesen var mångkulturen en helig ko. Inte nu längre. Idag skakar till och med politiker, och många i journalistkåren, på huvudet åt det vansinniga beslutet att omdana Sverige till en fristad för människor från kulturer som är väsensskilda från vår egen. Men det görs fortfarande försök att hylla det ”osvenska” och, naturligtvis, förminska det svenska. Nu senast är det malliga morgontidningens Marina Ferhatovic som slår ett slag för mångkulturen.

Idag hade jag tänkt att jag skulle skriva något om sakernas tillstånd. Men när jag slår mig ner vid datorn drabbas jag av en märklig tomhet. Allt har blivit så absurt att det är svårt att hitta de rätta orden för att beskriva verkligheten. Sverige är ett mycket sjukt land.

I fredags var jag på Iron Maiden. Det var, som det alltid är när världens största hårdrocksband spelar. En otrolig upplevelse rakt igenom. Men det är också något med hela kulturen kring hårdrocken som är så tilltalande.

Lagom till nationaldagen kravlade sig Bilan Osman fram ur den bylsiga offerkoftan och förgyllde sociala medier genom att dela Carl Johan De Geers ”Skända flaggan” från kommunismens förlovade guldålder. En protest mot Vietnamkriget och ett försvar för vapenvägran på en och samma gång.

Man förstår hur fantasilös vänstern är om det coolaste de vet är en skändad flagga skapad av en lillfingerspretande friherre som ville posera rebell för snart 60 år sen.

6 juni kom och gick och i SVT visades filmklipp från ett Malmö där Hamas-entusiaster, insvepta i keffieyh-sjalar, firade palestinska flaggans dag.

På andra håll firades Sveriges nationaldag och Svenska flaggans dag i blågula färger utan inslag av kulturyttringar som inte hör hemma i Sverige.

Så var det dags igen, att fira Svenska flaggans dag och Sveriges nationaldag. Det innebär flaggning, trevlig samvaro och lite extra festligt för allmänheten. För journalistkåren handlar det istället om ett evinnerligt krumbuktande för att framställa Sverige som ett land som byggdes först med mångkulturens intåg.

Jag var ute på lokal häromkvällen. Det var en mycket trevlig kväll i släktingars och goda vänners lag. Men när jag kom hem, och svängde in på min gård, blev det extra trevligt. På gården hade några av grannarna en trivsam liten fest med kubbspel och grill och musik – och när jag hörde vad de spelade blev jag varm inombords.

Public service låtsas febrilt att de är trovärdiga och opartiska och framhåller ständigt vilket högt förtroende de åtnjuter hos allmänheten. Men efter decennier av deras vinklade journalistik är det numera nästan omöjligt att skilja verkligheten från satir. Om det vittnar reaktionerna på den meme som just nu cirkulerar på sociala medier och som fått Sveriges Radio att kraftfullt dementera.

När vanligt folk säger sin mening betraktar de sammansmälta statsmakterna det som ”otillbörlig påverkan”. Ett färskt exempel är det som hände när svenskarna, och flera andra folk i Europa, valde att rösta på Israel i Eurovision. Medierna håller fortfarande på och ältar hur detta fruktansvärda kunde hända och hur Israel kunde komma på en andra plats i tävlingen – trots att Europas samlade ”experter” hade bestämt sig för att ge melodin noll poäng.

Ett annat exempel är mediernas krystade förklaring till att biopubliken sågat Disneys senaste version av Snövit.

Svenska medier fortsätter att benämna de frekvent förekommande bombdåden som ”explosioner”. Explosion i Söderälje, i Uppsala, i Malmö, Västerås och på Östermalm. ”Något” har exploderat vid ett flerfamiljshus, i ett villaområde, utanför en kiosk. Så vagt och obestämt det bara kan bli och varför? Alla vet vid det här laget att det är kriminella klaner från andra delar av världen som står bakom dessa ”explosioner”.

På våren 1917 tog min farfar och farmor, Carl och Hilda Larsson, sina barn, sina ägodelar och sina kreatur och hästar och flyttade från Rångedala i Västergötland till Karlskoga i Värmlands bergslag. Där skulle de börja ett nytt liv i en bygd ingen av dem kände till.

Journalistkåren är Sveriges drygaste och mest verklighetsfrånvända yrkeskår. Det är faktiskt inte mina ord utan en nära väns. Hon är själv journalist och har jobbat i yrket i många år – och ingen föraktar kåren lika mycket som hon gör. Därför har hon specialiserat sig på ett område där hon slipper sitta på en redaktion som kablar ut en massa trams och skapar sensationer av ingenting.

Som den ”mystiska bokningen” på Grand Hotel, till exempel, som för tillfället är huvudnyhet i alla medier.

I Washington, USA mördade den 30-årige Elias Rodriguez två anställda vid Israels ambassad, Yaron Lischinsky och Sarah Milgram, samtidigt som han skanderade ”Free Palestine”. Han är en typisk fanatiker av den sort som i Sverige brukar benämnas ”aktivist” med ett positivt tonfall.

Med tanke på hur vänstern och islamisterna accelererar i sitt hat och sin fanatism mot judarna bör vi nu ställa oss frågan när Sverige får sin egen Elias Rodriguez.

Den senaste tiden har SVT gått över alla gränser i sin rapportering om Israel. Och det gäller på alla fronter – från Eurovision till politiken i USA. Judarna styr allt – och de planerar att ta över världen.

SVT sprider den klassiska antisemitiska myten om en judisk världskonspiration.

Om man vill vara riktigt säker på att kunna implementera genomgripande kulturella förändringar i ett land så ska man börja med barnen. De krafter som vill islamisera samhället vänder sig därför till förskolan. Och de behöver inte ens använda våld. I feminismens förlovade land får de all hjälp de behöver av kulturetablissemanget.

Så här röstade Europas schlagerentusiaster i Eurovisonfinalen. Jurygrupperna röstade på ett helt annat sätt.

Det retar gallfeber på kulturetablissemanget och SVT rapporterar om det ohyggliga med den tendentiösa rubriken Kravet: Utred fusk i ESC. Som om det redan står klart att det ÄR fusk – vilket det naturligtvis inte gör.